Jag lovade att det skulle bli rapport på veckans museibesök idag. Dessa utställningar var det främsta skälet till att vi överhuvudtaget tog oss till London. Shopping var en bonus.
Tutankhamon and the Golden Age of Phaeroes
Redan på måndagskvällen tog vi tunnelbanan ut till North Greenwich och det som tidigare hette Millenniumdomen men som nu har döpts om till O2 efter huvudsponsorn. En arena av Globen-typ men betydligt större. Jag ångrade snabbt att jag inte hade packat med en kamera när jag såg den ”mur” av sedum och vattenfall som kantade gångvägen från tunnelbanan till arenans ingång. ”Sluta drägla och få inga idéer, fast det är väl redan försent.”, var den käre makens kommentar. Helt riktigt.
Utställningen var byggd för att svälja stora mängder besökare. Så här en måndagkväll under den sista insläppstiden var det inte så mycket folk. Det var gott om utrymme kring alla föremålen. Texten upprepades på flera platser i montern, i princip gick den att läsa från varje håll. De hade också placerat text längs toppen på montern så att den kunde läsas från håll. Det var samma text som också fanns intill föremålen. I varje rum avhandlades ett ämne eller koncept och det var lagom mycket text (jag är i allmänhet ganska otålig och vill inte stanna för länge vid varje monter).
Den som vill se Tutankhamons mask blir besviken eftersom den inte finns med men personligen tycker jag inte att det gör så mycket eftersom det fanns mycket annat både vackert och intressant i utställningen. Det jag möjligen kan vara kritisk till är att de använder masken i marknadsföringen och på katalogen vilket kan skapa falska förhoppningar.
Jag såg också den förra världsutställningen om Tutankhamon, den gången i Berlin, och om jag så här i minnet jämför de båda så var nog den här betydligt mer professionell även om betydligt färre föremål visades. Det jag framförallt minns av den förra utställningen var mängden människor som besökte den. Med myrsteg och hopklämda tog vi oss förbi alla de utställda föremålen i något som kändes som en grotta. Det fanns ingen möjlighet att stanna till och studera någon detalj närmare. Det är uppenbart att utställningsmakare har lärt sig med tiden.
First Emperor
Som jag nämnde häromdagen så tog vi oss till British Museum en halvtimme innan öppningsdags och lyckades därmed få tag i några av dagens biljetter. I morgonkön stod flera personer som kommit med sitt bagage efter att ha checkat ut för att göra ett sista försök att komma in innan de åkte hem. När vi kom tillbaka till museet för att se utställningen straxt före tolv så var det utsålt för dagen.
Utställningen visas i museets bibliotek. De hade byggt upp en entresol ovanpå läsesalen, samma typ av lösning som kan ses på mässor av olika slag. Här var det betydligt fler människor än på O2 och vi sniglade oss fram mellan montrarna enligt den snitslade banan. Tyvärr hade nog de utställningsansvariga inte räknat med en så stor mängd besökare så vissa saker som de hade tänkt sig, t.ex. att besökarna skulle titta på ett föremål från olika håll var svårt att göra i praktiken eftersom det inte var så lätt att röra sig i vissa delar av utställningen. I montrarna låg texterna bara intill föremålen och det var knepigt att komma åt att läsa dem. Det hade underlättat betydligt om de gjort på samma sätt som de som byggde Tutankhamon. Mängden text var däremot ganska lagom. Jag kan rekommendera att hyra audioguiden, det gav en möjlighet att få bra information om föremålen även om man missar monterns text. Museet beräknar att det tar en timme att gå igenom utställningen men det tog längre tid när vi gick, främst för att det var så mycket folk.
Föremålen då?! Helt faschinerande. Vissa saker var i stort sett i naturlig storlek, detaljerna otroliga och jag tycker också att museet hade lyckats bra med att sätta föremålen i sitt sammanhang och förklara kejsar Qins storhet. Det var inte så många terrakottakrigare och den fantastiska känsla som det måste vara att se dem på plats uppnås naturligtvis inte men ändå … Utställningen stänger 6 april, den är värd att besöka.
British Museum ökade förra årets besöksantal med 12 % tack vare utställningen, totalt hade de 5,4 miljoner besökare. Jag frågade i informationen hur många biljetter de säljer per dag till terrakottakrigarna men de visste inte riktigt men däremot så fick jag veta att de ursprungligen hade släppt in 50 personer per insläpp och nu hade ökat till 70 personer. En snabb huvudräkning (nej, jag skojar, det finns räknare på datorn) visar då att de ursprungligen sålde: 1 900 biljetter mån-ons, 3 900 biljetter tors-fre, 4 500 lör-sön och att det nu har ökat till 2 660, 5 460 resp. 6 300 biljetter. Otroligt.
När vi var på British Museum passade vi också på att titta lite på annat också och i rummet bakom biblioteket (från entrén sett) så fanns en fantastisk installation av en konstnär. Det var två ”vävar”, kan man kanske kalla det, som följde en man och en kvinnas liv från födseln till graven (åtminstone i mannens fall), och där det i väven fanns alla piller som de hade stoppat i sig; vitaminer, järntabletter, p-piller, cellgifter, betablockerare etc. Nu kommer jag inte ihåg exakt hur många piller vi i genomsnitt beräknas äta under ett liv men det var många tusen. Den fick bli min upplevelse av modern konst denna resa, jag kom inte iväg till Tate Modern den här gången heller.
Dievas liv och äventyr 