Äntligen har jag lyckats med konststycket att planera flertalet av alla mina fröplantor som jag har dragit upp i växthuset under våren. Alldeles för sent, de skulle egentligen ha planterats ut för ett par veckor sedan men det har ju hänt en del andra saker här som har tagit tid och energi. Det var också nödvändigt denna torra vår att vänta in att pumpen för sjövattnet blev installerad så att jag kan vattna.
Flera av de stackars plantorna hade växt fast i bevattningsbrickornas mattor och jag fick slita loss dem. Aj.
Min sparris har nu fått sällskap med purjolök, kronärtskockor, rotselleri, melon, fänkål, tomater och något mer …javisst ja, aubergine. Egentligen hade jag inte tänkt att plantera något där men å andra sidan så har jag inte hunnit bygga de upphöjda grönsakslanden som jag hade planerat. Det får bli senare. På annan plats i trädgården finns nu all min basilika.
Den avklippta frökapsel som jag hittade förra året vid ett besök på Millesgården har gett tio plantor av en iris i någon okänd färg. Det ska spännande att så småningen se vad det är för färg. Alla plantorna var överblommade i Millesgårdens trädgård så det blir en total överraskning.
Och så har jag kunnat konstatera att mina änglatrumpeter trots allt har överlevt. Nya blad är på väg ut. Ganska tuffa trots allt.
Skönt att höra att du, som verkar vara mycket mer av ett odlarproffs än vi, ligger ungefär lika långt efter i schemat som vi. Eller: Maken envisas med att så ungefär femtusen frön varje vår. Sen slarvar han bort påsarna så att man inte vet vad som är vad. Och sen är han putt för att jag inte deltar i pysslet med det småttiga. (Jag vill plantera träd och buskar och uppvuxna perenner, det passar mig.)
Nu har vi i alla fall lyckats placera ut de flesta av hans bebisar i själva jorden. Sent mycket sent, men vad katten — livet håller på med så mycket annat. Jag orkar ärligt talat inte bry mig. Det lär komma år när jag har tid att dona med tusentals fröer men just nu går det bara inte.
Skönt att trumpeterna klarade sig!