Någonstans på vägen hade jag lyckats övertyga mig själv om att jag i princip fortfarande red. Det hade antagligen något att göra med ett löfte jag gav mig själv någon gång i tioårsåldern efter att ha överhört min mor samtala med en bekant.
“Flickan har börjat rida, men det ger hon nog upp när hon kommer in i tonåren och pojkar locka mer.”
Då gav jag mig själv ett löfte, att jag inte skulle sluta rida. Och det höll jag i drygt trettio år, ja närmare trettiofem år. Men när min förra häst började bli gammal och skröplig fick hon bli pensionär. Det innebar inte att jag fick så mycket mer tid för att rida någon annan häst. Visst lånade jag någon annan häst då och då men jag kan inte påstå att det blev särskilt regelbundet. Istället pysslade jag om henne, mockade och fodrade och nöjde mig med det.
När jag förra året tog bort henne gav jag mig själv ett hästlöst år (ja, det blev nästan ett år i alla fall) för första gången på nästan trettio år. Men jag hade inte slutat rida, det var bara ett uppehåll.
När jag började leta häst och så småningom skaffade Drömprinsen var jag tvungen att erkänna att det nog ändå var närmare fyra år sedan jag red regelbundet och ännu längre sedan jag red för instruktör.
Jag upptäckte att saker jag fostrats med, som knäslut, är helt ute. Nu ska höfterna vara öppna, skänklarna ligga an med ett jämn tryck, inte gnida i varje steg. Fortfarande ska handen vara buren och avslappnad med ett jämnt stöd i hästens mun. Nu har jag kämpat med detta i flera veckor, rätt som det är kommer jag på mig själv med att ha låst högerhanden från axeln och nedåt, eller att jag sitter och driver i varje steg i skritten.
Hur svårt kan det vara?
Inte för att jag vet vad som menas med att låsa lederna på olika ställen, eller jo låsta leder vet jag ju men inte hur det blir när man rider. Kommer det sig av att du rider för en instruktör igen eller inte?
Hur svårt som helst kan det vara! Jag har inte alls ridit lika mycket som du, jag började som liten men la av i tonåren när … ehm … pojkarna lockade mer (fast också för att jag då började erkänna för mig själv att jag aldrig skulle bli särskilt duktig, och då tappade jag förstås sugen litegrann). Ändå satte sig skolridningen så bergfast att också jag har svårt att rida på det nya sättet när jag numera nån gång rider. Eller att rida islänning! när man måste göra tvärtom hela tiden, det strider mot vanor så djupt ingrodda att de passerat reflexstadiet och mer liknar instinkter. Otroligt frustrerande!
Och du som ridit så jättelänge — klart att det inte går att ändra ridsätt på några veckor.
Tycker du i övrigt att det nya känns vettigare än så som man lärde sig för längesen?
Jessika: Om inte annat så upptäcker instruktören det. Och ja, självklart rider jag för instruktör igen. Jag vill inte förstöra Drömprinsen.
Miss Gillette: En tröst. Du har helt rätt i att det mer liknar instinkter, jag märker inte ens att jag gör fel förrän efter ett tag.
En hästfråga till dig!
Min farfarsfar (kommer att tänka på honom eftersom han platsade i kommentarerna på en annan blogg häromdagen) var en på många sätt märklig man. Lantbrukare och den som tillkallades när andra behövde hjälp.
Vid ett tillfälle hade en granne en rejält trilsk och ilsk häst som det bara inte gick att få tag på för att hämta in från hagen.
Farfarsfar åkallades. Han gick in i hagen och spankulerade omkring en stund lite så där i största allmänhet, skenbart utan att bry sig om hästen.
Plötsligt lade han sig ned platt på marken och rörde sig inte en millimeter.
Efter några minuter kom hästen helt lugnt fram och nosade på honom. Han satte sig långsamt upp och ledde sedan utan problem in hästen.
Varför gick hästen fram till honom? Kan den ha trott att gubben hade dött?
Vad tror du?
Marianne – din farfarsfar var en Man Som Kunde Tala Med Hästar innan termen uppfunnits.
Hästar är väldigt alerta och väldigt nyfikna. Genom att lägga sig ner på marken blev farfarsfadern något lagom underligt och ofarligt för att nyfikenheten skulle ta överhanden.
Jag kan tänka mig att grannen dessutom behandlat hästen illa tidigare, och att en del av hästens “trilskhet” hade sitt ursprung där. Detta hände nämligen ganska nyligen hos en mig närstående som har god hand med hästar och som har en granne som inte har det. Och i det fallet räckte det att den mig närstående spankulerade omkring så där i största allmänhet; han behövde inte lägga sig på marken.
Så tror annannan. Men vad tror Dieva?
Jag har gått och funderat på dina ryttarfunderingar. Jag har lagt ridningen på hyllan till dess att jag kan ha en egen häst igen, kanske om en femton år eller så. Det är således mer än tio år sedan jag red regelbundet. Och mer än 25 sedan jag började att investera någon tanke i hur man skulle rida, lyssna på instruktörer och läsa böcker. Mina husgudar var då Wilhelm M(tysktu)esler, Lars Lithander och William Steincrautz. Ingen av dem född i förrgår ens då. Och de förespråkade alla att man skulle sitta djupt i sadeln med öppna höfter, driva med sätet och allt annat än knipa åt med skänklarna. När jag så småningom kom att läsa Sally Swift, som började att komma i ropet i slutet av min aktiva tid, så minns jag inte att det skapade någon som helst konflikt med det jag hade läst hos husgudarna tidigare.
Detta sagt så är jag naturligtvis inte särskilt bra på att sitta djupt i sadeln och driva med sätet. Men det skyller min egen oförmåga, inte att jag fått lära mig fel.
Det låter som du och Miss Gillette har drillats i någon slags Ling-variant på ridning. Har ni haft otur, eller är det kanske så att jag ska sända en tacksamhetens tanke (jo, jag kan ju ringa också!) till min pappa som satte husgudarnas skrifter i händerna på mig?
Ja, inte vet jag om Miss Gillette och jag har haft otur men jag misstänker att det går mode även i sådant som ridstilar. Kanske någon som “upptäcker” ett sätt som fungerar bra och ger framgång på en viss häst och sedan fortsätter att använda och lära ut det.
Men ofta brukar de gamla mästarna veta bäst; det är kanske dags att jag letar rätt på min arméinstruktion och läser på, där borde det rätta sättet vara dokumenterat.
Min instruktör påpekade att även hon hade lärt sig rida på det sätt som jag fick lära mig. Men nu kämpar jag på med att lära om. Det går framåt, alltid en tröst. Hur skicklig jag blir, återstår att ta reda på.
Angående trilskande hästar så har annannan säkert rätt i att nyfikenheten tog överhanden. Dessutom förknippade säkert hästen någon som kom efter honom med ett obehag, och vem vill utsätta sig för det?
Jag har fått lära mig att när man träffar en ny häst ska man alltid låta hästen komma fram och hälsa för att bygga upp förtroendet. Den som vill veta mer om samspelet mellan hästar och människor kan gärna läsa Henry Blakes böcker, de är dessutom riktigt roliga.
Aha. Tydligen inget misstänkt dödsfall, då.
Aha, du menar att hästen kanske var en förklädd privatdeckare: Det tänkte jag inte ens på