Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Victoria Benedictsson – Pengar

BokomslagDär den förra boken i Ett hem utan böckers utmaning Kvinnliga klassiker tog en evighet att läsa så var denna, den sista boken i serien, absolut den mest lättlästa av dem alla. På mindre än ett dygn hade jag tagit mig igenom texten. Vilket var tur eftersom jag ganska sent kom ihåg att införskaffa boken.

Ska jag vara ärlig så är intrycket jag fick av boken det av en skiss snarare än ett färdigt verk. Den känns som en ytlig betraktan som skummar över på ytan. Jag har svårt att uppfatta någon av huvudpersonen Selma Bergs drivkrafter. Hennes olika beslut kommer ofta som blixtar på en klar himmel. Det hon säger stämmer inte överens med hennes handlingar. Nej, denna bok är svår att förstå. Och då menar jag inte språkligt utan för att den kräver kunskap om den tid den skrevs i.

Nej, rent språkligt är Pengar den mest tillgängliga av böckerna som har ingått i årets utmaning. Men däremot är det lätt att avskriva bokens handling som trivial när man som jag läser den med moderna ögon. I ett land och en tid då allt är tillåtet att tala om och inga detaljer behöver undanhållas läsaren väntar man sig mer av känslor och tankar som förklarar varför personerna gör det de gör. Men det är inte mycket av det i Pengar. Selma sörjer bara kort att hennes förmyndare nekar henne att uppfylla sin livsdröm, hennes relation till den mycket äldre maken verkar vara god, med dyrkan från hans sida men kanske något mer kyligt från hennes sida. Författarinnan ger inte läsaren många ledtrådar till Selmas känsloliv eller spruckna drömmar. Selma verkar fortfarande mot slutet av boken som en person ganska nöjd med livet.

Av en eftertext i den upplaga jag har läst framgår att bokens handling har hämtat mycket från Victoria Benedictssons eget liv. Den texten var för mig en nyckel till att bättre förstå boken. Jag kan förstå att Selmas beslut i slutet av boken var rebelliskt och gav upphov till kritik på den tid som boken gavs ut. Jag kan också förstå att Victoria Benedictsson inte har lyckats frigöra sig själv från den tid hon levde i. Hon har inte förmått skriva om den chock som bröllopsnatten borde ha varit för en skyddad 16-åring på 1800-talets slut och inte heller samlivets senare svårigheter för Selma. Hon har inte heller klarat att klä Selmas karaktär med de känslor som borde ha funnits där, tidens förväntningar på att kvinnan ska behärska sig och inte leva ut sina känslor har också fått råda i texten.

Sammanfattningvis tycker jag nog att boken var lättläst och trevlig men inte mer. Jag kan inte frigöra mig från känslan av skiss.

Nu ska jag fundera på om jag ska anta nästa års utmaning eller inte.

Uppståndelse i köket

Idag lovade jag i ett svagt ögonblick att baka till ett möte på jobbet. När jag nämnde det för familjen blev det uppståndelse.

”Får jag fota och lägga ut på Internet?”

”Kan mamma baka?”

”Har mamma någonsin bakat?”

Svaret på de två sista frågor är ”ja” men det är visst länge sedan nu.

Det blev apelsinmuffins med hackade valnötter, bitar av mörk choklad och kanderade apelsinskal.

Om vikten av kontroll …

Förra helgen var det dags att byta till vinterdäck på bilen. Eftersom vi bor på landet så behöver vi ha dubbdäck för att kunna ta oss fram men man vill ju inte byta för tidigt. Så jag brukar vela lite innan jag kommer till skott. Ibland har jag tur, som för några år sedan när jag bytte dagen innan ett snöoväder lamslog hela Stockholm och det låg bilar i dikena både till höger och vänster när jag körde hem från det flera timmar försenade pendeltåget. Andra gånger har jag slirat runt och kunnat konstatera att sommardäck vill man inte ha på min bil när det är snö. Rena turen att det inte har slutat i någon dikeskörning eller krock.

Så i helgen var det alltså dags att ta fram vinterdäcken. Men vad sjutton hade hänt med dem under sommaren?

Däck som sett bäst-före datum

Har en katt gått lös på dem? Näh, knappast. Men det gick ju inte att sätta dem på bilen.

Så vad göra? Den käre maken, som skaffat en ny bil under sommaren, föreslog att jag skulle se om däcken till hans förra bil passade. Dem kunde han ju ändå inte använda och utgifter har vi så det räcker ändå denna höst. Sagt och gjort, fram med hans gamla däck för kontroll och visst var det samma dimension.

Perfekt! Däcken lades fram, bilen kördes ur garaget och sönerna fick i uppgift att byta däck medan jag vårdade min förkylning så att jag skulle kunna jobba nästa dag. Bilen gick lite ankigt när jag körde tillbaks den in i garaget men den käre maken hade påpekat att jag behövde lufta däcken för det hade inte sönerna gjort, så jag tänkte inte mer på det.

Nu kom jag inte iväg till jobbet nästa dag, och inte heller dagen därpå för bilen vägrade starta och jag insåg att jag inte var så frisk som jag trodde. På onsdagen skrek diafragman av smärta efter allt hostande och jag fick nästan inte luft. Den käre maken vaknade av hostan, kommenterade lakoniskt ”Du har säkert fått lunginflammation, det kan gå fort.”, vände sig och somnade om. Hmmm, hur skulle jag tolka det?

Att jag är lite snuvig brukar inte stoppa mig från att jobba men den här gången hade jag faktiskt varit hemma en hel vecka för en vanlig bonnförkylning. Mest av hänsyn till andra med tanke på den hysteri som råder kring svininfluensan. Men inte var jag istånd att gå tilllbaks till jobbet efter denna vecka. Skulle jag verkligen behöva gå till en läkare? Sjuk, det brukar vara sånt som drabbar andra. Men lunginflammation ska man inte leka med, det dör fortfarande personer av lunginflammation.

Det är nästan så jag inte vet hur man gör för att få en läkartid. När jag fick kontakt med vårdcentralen frågade de vilken doktor jag har. Hur skulle jag kunna veta det? Är husläkarsystemet fortfarande i drift? För jag måste erkänna att jag aldrig har träffat den läkare som vi valde då systemet lanserades.

Nåväl, jag fick en tid nästan omedelbart så det var bara att kasta sig ut till bilen och hoppas på att den startade. Den laddning batteriet hade fått under natten var tillräcklig så jag kom iväg. Men efter en liten bit var jag tvungen att kliva ur bilen för att kika på hur lite luft det egentligen var i däcken. OK, de var inte platta men så värst mycket mer var det inte varken i ena framdäcket eller ena bakdäcket. Men jag bedömde att den skulle räcka in till huvudorten och så skulle jag kunna stanna på macken efter läkarbesöket.

Det var en ytterst obehaglig körtur, dessa få kilometer in till huvudorten men jag kom fram. Kurvtagningar var ganska okej men på raksträckor så vickade ratten fram och tillbaka. Jisses, så obalanserade däcken var. Hade den käre maken verkligen kunnat köra med dem?

Det gick bra, och snabbt, på vårdcentralen men när jag tog fram mitt högkostnadskort (som jag behöver visa arbetsgivaren) så garvade receptionisten, muttrade något om antika dokument och kastade dem och gav mig ett nytt kort. ”Så här ser de ut nu för tiden!” Jaha. Inte ville de ha min patientbricka heller. ”Nej, de används bara på sjukhus!” Okej, men sjukhus är det enda jag har någon större erfarenhet av även om det inte brukar vara för egen räkning så hur skulle jag veta det. Är det inte ett och samma landsting? Förvirrat.

När läkaren konstaterat akut bronkit men ingen allvarlig infektion så var jag i alla fall ganska nöjd med besöket och efter att ha löst ut min medicin så var det dags att anträda färden hemåt, via macken. När jag körde ut ur garaget så tutade en bil bakom mig och körde upp intill. En tjej lutade sig genom fönstret. ”Du, dina bakdäck vobblar. Om jag vore du skulle jag inte köra längre.” Iii! Hon lovade ligga bakom min bil tills jag svängt in till macken. Tack okända medbilist!

Så nu var jag strandsatt på macken. Den käre maken hade lovat stå standby ifall jag inte fick igång bilen när jag skulle till läkaren men efter fyrtiofem minuters försök att nå honom på hans mobil gav jag upp. Istället försökte jag med svågern, vår bilmek, med lite tur hade han ännu inte gett sig iväg till jobbet. Och tur hade jag, han var bara två minuter bort och kom straxt över.

När jag beskrev problemet sa han att det bara vara grabbarna som inte skruvat åt bultarna ordentligt men efter att ha kikat på bakdäcken kunde han konstatera att problemet var att däcken inte satt på hjulaxeln ordentligt, fälgen passade helt enkelt inte på bakaxeln. Inte konstigt att hjulen vobblade! Så vi åkte hem, hämtade mina gamla bakdäck, som inte exploderat, och en son och åkte tillbaks till macken. Däcken byttes i en rasande fart och sen kunde sonen och jag åka hem igen. Det var bättre men inte bra, ratten vickade fortfarande men bilen kändes stadigare. Sonen undrade ändå förskräckt om bilen skulle gå så. När vi pressade sönerna så kom det fram att de tyckte att det varit lite problem med bakdäcken men inte tänkte de på att säga något om det.

Nu har nya däck införskaffats till mina framfälgar och imorgon ska de få ersätta den käre makens gamla.

Nåja, av denna långa fabel kan man lära sig att det är bra att kontrollera jobb som man har lagt ut på entreprenad.

Redan november, nästan vinter

Men jösses vad tiden går fort! Och vart tog min skrivklåda vägen?

Det kan man undra, åtminstone gör jag det. För inte var det meningen att det skulle bli ett så här långt vacuum på bloggen, och mina tv-avsnitt skulle vara färdigskrivna och boken skulle jag ju också ha arbetat på. Men inte har jag gjort det. Näh, istället har jag degat framför TV:n och kört ”Vita huset”- och ”Bones”-maraton när jag inte har ägnar mig åt hästen och stallet. Vad är det för sätt, egentligen.

Jag har fått klagomål för att det inte händer nått på bloggen. Så det är väl bäst att jag gör något åt det.

George Eliot – Middlemarch


Med facit i hand är jag tacksam att jag inte sköt upp läsandet av denna femte bok i Ett hem utan böckers lista i hennes utmaning kvinnliga klassiker. Flera gånger har jag, när det närmar sig sista veckan på den avsatta tiden, kommit på att jag måste läsa utmaningsboken. Och det har ju gått bra hittills. Men den här gången stegade jag in i bokhandeln och shoppade mitt exemplar redan en vecka in i perioden.

Det var tur, för den visade sig vara ”a loooong read”. Inte för att jag kan förstå varför. Boken är visserligen ganska tjock, närmare tusen sidor, men det brukar inte vara något problem för mig. Så mycket mer än tre veckor borde det inte ha tagit mig att läsa boken även om jag läste långsamt. Men det tog mycket längre tid.

Det visade sig att jag läste 3 -10 sidor i stöten. Märkligt!

Det var inget krångligt språk, tvärtom njutbart. Väl i klass med Austen. Inga komplicerade relationer mellan en oändlig mängd karaktärer. Nej, ett väl utvecklat persongalleri med tydliga karaktärer med ett lagom spann mänskliga svagheter. Också det i klass med Austen. Överhuvudtaget så känns denna bok betydligt närmare Jane Austens författarskap än vad Elisabeth Gaskells ”Cranford” kändes, trots att ”Cranford” skrevs närmare Jane Austens tid. I boken finns det också några klart formulerade trådar som handlingen följer varav några mer dramatiska som höjer spänningen. En skicklig författare och på det hela taget tyckte jag om boken.

Så varför tog den så lång tid att ta sig igenom? Ja, inte vet jag. På något vis blev boken som en särskilt hård, men god kola som man är tvungen att suga på eftersom den inte går att tugga.

Innan jag började läsa hade jag kunnat svära på att jag inte hade sett BBC:s TV-serie. Men efter något kapitel insåg jag att jag nog åtminstone hade sett första avsnittet. Scen efter scen dök sedan upp i mitt minne under läsningen. Ett par veckor senare kunde jag konstatera att jag nog hade sett det mesta av serien. Men inte det sista avsnittet. Upplösningarna kände jag inte igen.

Fredrika Bremer – Hertha


Den fjärde av de kvinnliga klassiker som Ett hem utan böcker har gett oss i uppdrag att läsa under året har jag nu hastat igenom (nackdel – fördel? – med biblioteksböcker). Fredrika Bremers ”Hertha” trodde jag att jag hade läst men om det är så hade jag helt glömt bort innehållet. Det var kanske bara för att boken och Fredrika Bremer är så kända som jag fick för mig att jag läst den tidigare.

Med ”Hertha” gjorde Fredrika Bremer ett kraftigt inlägg i debatten om kvinnors frihet och rätt till sina egna liv. Som modern kvinna kan det vara svårt att förstå hur det egentligen var att leva under en tid då en ogift kvinna inte ens hade rätt att förfoga över sina egna pengar.

Det är inte utan att jag är tacksam över att jag är född i den tid jag lever i även om jag tyvärr kan konstatera att det finns en hel del kvar att göra för att könen ska kunna betraktas som helt jämställda.

Men nu är det inte samhället som lägger hinder för det utan det är ju snarare våra egna värderingar och beteenden. Både hos män och kvinnor; jag gör mig själv skyldig till dem då och då även om jag försöker undervika dem. Men det är lätt att utbrista: ”Jag är kvinna, alltså …” eller ”Män , de …” trots att kanske de intressen och beteenden som jag kommenterar inte alls har något med kön i biologisk mening att göra. Sedan kan det ändå vara könsbundet i form av den kultur och den skillnad i uppfostran av pojkar och flickor som fortfarande existerar. Som flickor (eller pojkar) förväntas vi vara på det ena eller andra sättet trots att det kanske inte alls har något med våra personliga intressen eller talanger att göra. Detta är ju svårare att bearbeta eftersom vi även påverkar nästa generation. Så en långsam ”blekning” av könsbundna orättvisor är kanske det vi i praktiken kommer att se. Fast om jag skulle önska annorlunda.

Men det var ”Hertha” jag skulle skriva lite om.

Lite arbetssamt var det onekligen att sätta sig ned och läsa denna bok med sina gamla uttryckssätt. Inte för att orden är svåra eller så men det tar en stund att vänja sig vid den tidens sätt att skriva om känsliga saker utan att nämna de vid sina rätta namn. Med hänvisningar till grekiska, eller ännu hellre nordiska (med tanke på att detta är tid för nationalromantik), mytologiska gudar och berättelser beskriver författarinnan prostitution, otrohet, homosexualitet och andra mänskliga svagheter som under vissa historiska tider betraktats som synd och av samhället fördömda beteenden. Ett och annat går naturligtvis förlorat för oss moderna läsare som saknar den kulturella förförståelsen och har en helt annan värderingsgrund. Något annat som slog mig är alla dessa religiösa anspelningar som görs. Även detta är ju främmande nu i det moderna Sverige som väl är ett av mest sekulariserade länderna i världen.

Då och då log jag åt rena faktafel i texten; om det varit en modern bok hade jag varit irriterad men eftersom jag inser att Fredrika Bremer knappast kunde, eller ens hade möjlighet att ta reda på rätt fakta, lönar det sig inte. Jag ska inte begå misstaget att förväxla bristande kunskap med bristande intelligens, ett nog så vanligt fel, i dåtid använt som argument emot kvinnans myndighet (det ämne boken behandlar, särskilt den ogifta kvinnans rätt till myndighet) men också idag även om det inte nödvändigtvis är kvinnor som tillskrivs bristande intelligens.

När jag skalar bort dessa uttryck för den tid som boken skrevs i så kvarstår en stark och dramatisk bok om ett litet svenskt köpingssamhälle som jag tror skulle lämpa sig väl för ett TV-drama, väl i klass med de som gjorts efter Austens böcker. Starka och tydliga personligheter, dramatiska händelser och människoöden och ett viktigt underliggande budskap. Är det någon som känner till om det redan gjorts?

Vad boken handlar om har många andra skrivit om och analyserat så det tänkte jag faktiskt inte göra.

Om två veckor pågår Stockholms kulturfestival, då går en guidad tur i Fredrika Bremers fotspår. Den kanske jag ska gå på.

Vatten, vatten …

Det sägs att nästa stora världskrig kommer att handla om vatten. En förutsättning för liv och rent vatten håller på att bli en bristvara i världen. Så även här på gården.

Det var nog inte en slump att en av den första frågorna som mina svärföräldrar ställde min svägerska när hon tog hem och presenterade sin blivande man för första gången var:
”Han är händelsevis inte rörmokare …?”
Efter att ha granskat kostymen, den välstrukna vita skjortan och den välknutna slipsen konstaterade svärmor till sin besvikelse att det nog inte var troligt. Och det hade hon ju rätt i. Det gick bra ändå.

Själv fick jag inte den frågan och såvitt jag vet ställdes den inte heller till den käre maken. Kanske borde jag vara lite förolämpad över det, feministiskt intresserad som jag är. Å andra sidan har jag mer utbildning inom jordbrukområdet än någon annan här på gården och har gängat rör för vattenledningar för stallbruk och det kan faktiskt räcka med att veta att jag kan.

De av er som läst inlägg på denna blogg tidigare vet att vattenproblem inte är ovanliga hos oss. När sommargästerna flyttade ut tog det inte många dagar innan det började spotta och fräsa i vår kökskran. Den käre maken började hälla upp vatten i en kanna på kvällen för att säkra mitt morgonkaffe och i övrigt tillbringa mycket tid i brunnshålet eller jagande vattenläckor. Det stora bekymret är att få vattnet att räcka till djuren. När det har varit så här varmt som det har varit under månadsskiftet så kan en häst dricka upp till fyrtio liter per dygn. När håret börjar kännas som stålull eller de som kommer in svarta med höboss efter att ha lastat av en vagn hör är det inte heller så roligt att vara utan vatten. Även om det går att bada i sjön så ger det inte riktigt samma känsla av renhet. Disk och tvätt har också en benägenhet att torna upp sig med en oroväckande hastighet.

Så gissa om det var ett glädjande besked när några av sommargästerna meddelade att de skulle borra varsin egen brunn i år. Sådana händelser är också en del av sommarunderhållningen så här på landet. En anledning till spontana besök. I flera dagar kunde vi höra brunnsborraren arbeta till långt in på kvällen.

Ljudet av drillandet i berget pågick i flera dagar

Ljudet av drillandet i berget pågick i flera dagar

Så förra söndagskvällen efter ha suttit hos svägerskan och hennes man och pratat, slagits med myggen och tagit ett glas vin eller två så var det när det började mörkna dags för mig att gå hem. Den käre maken räknade jag med skulle ha hunnit krupit i säng redan. Pågående höskörd tillåter inte alltför långa sovmorgnar, för övrigt är han mer en morgonmänniska. Så döm om min förvåning när jag kom in och mötte den käre maken på väg ut. Vad nu?

Jo, efter att ha avslutat sitt borrande ganska sent på kvällen så bestämde sig brunnsborraren att köra hem direkt istället för att återkomma nästa dag och hämta utrustningen. Det skulle han naturligtvis inte ha gjort, för han kom inte så långt. I första kurvan så gick han för nära den fuktiga vägkanten och satte lastbilen i diket. Efter att ha misslyckats med att få upp bilen så ringde grannen till oss och den käre maken fick rycka ut med sin traktor. Även detta misslyckades och eftersom det var midnatt körde maken in brunnsborraren till tätorten istället.

En lastbil i diket stänger effektivt till vägen

En lastbil i diket stänger effektivt till vägen

Nya försök nästa dag. Lastbilen hade naturligtvis fastnat på ett ställe som effektivt blockerade all trafik till och från samtliga sommarstugor nere vid sjön så en grannfru som hade ärenden inne i civilisationen fick låna en av våra bilar för att komma iväg. Först framåt eftermiddagen lyckades en bärgningsbil få upp lastbilen.

Den käre maken får dock fortsätta att roa sig med vattnet. Nu ska en bit ledning bytas i stallet eftersom vi misstänker att det kan finnas en läcka i marken där.