Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 8 januari, 2008

Ett av vetenskapens stora dilemman i kommunikationen med allmänheten (politiker, journalister, du och jag) är att det inte finns en sanning. Det finns inte nödvändigtvis bara ett givet svar. Allt bygger i princip på att forskaren utifrån den hypotes han/hon har ställt upp kan säga ”Att om X … så Y …” i åtminstone 90-98% av fallen (ribban sätts lite olika).

Om jag försöker illustrera. Tänk en meterlång linjal där ena ändan är kolsvart och att den sedan gradvis blir ljusare så att den andra ändan av linjalen är kritvit. Om det vetenskapliga kollektivet ombeds att tala om vad som är grått på denna linjal så kommer de t.ex. att säga att det grå partiet ligger i området från 5 cm till 95 cm. De kan också gå med på att det finns ”grå”-egenskaper i de områden som ligger utanför dessa gränser men att dessa inte är tillräckliga för att det ska vara grått.

Forskare ska inte vara ense, det är nämligen det som driver forskningen framåt, men tillräckligt många måste kunna testa publicerade resultat (om vi nu håller oss inom det naturvetenskapliga området) för att det ska kunna anses vara vetenskapligt bevisat. De forskare vars hypoteser inte anses vara vetenskapligt bevisade kan ha använt bristfälliga metoder (eller svårreproducerade metoder) så att det finns anledning att tvivla på deras resultat men det behöver inte betyda att de har fel. Det finns exempel på att dessa forskare har rätt och alla andra fel, men det är ovanligt.

När det gäller klimathotet, som Peter Englund kommenterar på sin blogg, så har nu forskarna, om jag har uppfattat det rätt, bestämt sig för att två saker är vetenskapligt bevisade: att människan påverkar klimatet och att förändringarna i miljön sker mycket snabbare än vad som tidigare prognosticerats.

Däremot är de inte ense om vad som kommer att hända eller hur snabbt det kommer att gå. Och inte om en massa andra saker. Problemet är väl att för lite är känt om sambanden mellan de symptom vi ser (ökad koldioxidhalt, surare hav) och effekterna i klimat och ekosystem. Liv kommer även om det går åt pipan, precis som konstaterat, att överleva. Det har det gjort vid varje stort utdöende hittills. Men det kommer att ske stora förändringar i ekosystemen och oddsen för att mänskligheten hör till det som överlever skulle jag nog personligen säga är dåliga.

Jag är övertygad om att vi måste, och kan, göra massor för att stabilisera och förhoppningsvis vända utvecklingen. Tekniken kan bara lösa en del av problemen (kanske en ganska stor del). Den viktigaste aktören för att lösa krisen är enligt min mening den enskilda människan. Vi måste fatta rätt beslut i vår vardag, hela tiden. Även ett hav består av många droppar.

Politikernas roll är att sätta de juridiska och ekonomiska ramar som krävs för att det ska vara enkelt för oss att fatta rätt beslut. Vi har väl alla lätt att fatta de bekväma eller mest ekonomiska besluten. Andra beslut är svårare även om det finns beundransvärda människor som klarar det. För politiker är beslut som leder till återval lätta beslut, andra beslut svåra. Det är fullt rimligt att politikerna ställer höga krav på forskarna att ha bra på fötterna när de ropar ”varg” men de måste samtidigt ställa tillräckliga resurser till förfogande för att få den säkerhet i forskningen som krävs.

Även om vi löser problemet så kommer vägen dit att vara besvärlig. Enligt vissa prognoser kommer Sveriges klimat närma sig ett medelhavsklimat, vilket i och för sig låter trevligt. Men vad händer här om 150 miljoner sydeuropéer bestämmer sig för att bli nordeuropéer eftersom det är här det finns vatten och brukbar mark när klimatet vid medelhavet istället påminner om Sahara? Konflikter kommer vi med säkerhet att se.

Annonser

Read Full Post »