Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 januari, 2008

Expedition guldfisk

Det är lika bra jag erkänner det. Jag har guldfiskminne. Ja, det vill säga, inte på jobbet, där har jag nästan järnkoll på allt och lite till. Men privat är det sämre ställt. Särskilt när det gäller böcker jag läst eller filmer jag har sett.

Den käre maken kan nästan på klocklaget berätta när vi såg filmen förra gången om vi någon kväll sätter oss framför teven. Själv kan jag svära på att jag aldrig har sett nämnda film tidigare. Efter en timme tjugo minuter kan jag möjligtvis gå med på att jag har sett delar av filmen tidigare. I bästa fall kan jag hålla med maken om att vi har sett filmen när den har kommit till slutet men det är inte alla gånger. Därför kommer jag bara ihåg filmer som jag har sett måååånga gånger. Det nöts väl in hjärncellerna efter ett tag.

Så när nu Lotten utmanar sina läsare med att ställa tre frågor om film så har hon ingen aaaaning om dimensionen på denna fråga. Den är enorm. Det är som Jason och det gyllene skinnet. Men det är väl bara att dra igång expedition Guldfisk.

1. Min första filmupplevelse

Det är grumligt … jag simmar mellan gamla hjärnceller … det är grönt … Jasså, nehej! En hjärncell meddelar att det var grönt. Mycket grönt i filmen. Granncellen rapporterar något kattlikt och en massa apor, en tredje vill minnas sång och dans. En cell längre in i vindlingarna, under ett tjock lager damm, påstår med trött stämma att det var tecknat. ??? Jaha, och vad blir det här? Efter konfererande lämnar cellerna ett förslag om att det var ett biobesök med föräldrarna ”Don’t know where, don’t know when …” (fast gissningsvis 1967, det stämmer bra med åldern) och att filmen var …

Om ni inte heller har lyckats gissa, kan ni kika på facit här.

Att något överhuvudtaget rapporteras av minnet beror nog på viss upprepning.

2. Min bästa filmupplevelse

?? Ooh. Den här var svår. Det är många filmer som är bra, fast på olika sätt. Men ni ska veta att jag gillar och ser mycket aktion.

*Paus. Middag, med ett par glas vin och konfererande med den käre maken*

Okej, det var nästan fusk men guldfisken behövde lite ledtrådar och jag inser att jag måste dela upp svaret på två kategorier; film jag har sett på bio och film jag har sett på TV. De har något gemensamt. Det finns bara en mästare och han heter Steven Spielberg.

På bio. Känslan när man damp ner i föreläsningssalen är obeskrivlig. Inte kunde man tänka sig att historia gjorde sig så bra på film! Inte var det sämre av att huvudpersonen också hade spelat i Star wars-trilogin, som jag också tyckte om och där jag faktiskt lyckades gå på alla tre premiärerna. En uppföljare sägs vara på gång.

Inte? Kolla här.

På TV. Den här filmen har jag aldrig sett i sin helhet och det beror inte på att jag var tvungen att springa ut och föda barn (se Lottens kommentarer om detta verkar obegripligt). Jag har ärligt talat ingen som helst aning om varför jag inte har sett hela. Antagligen blev det strömavbrott, för att jag skulle ha gått ifrån verkar osannolikt, helt enkel inte möjligt. Så fast blev jag. Och detta trots att man inte kan säga att det händer så mycket egentligen. Jag menar, han kör ju bara bil. Och kör om då och då. Och blir omkörd då och då. Och ändå, så är pulsen uppe i hundraåttio efter tjugo minuter.

Har du missat denna film, kika här på egen risk.

3. Min värsta filmupplevelse

Märkligt nog är även detta en variation på ett hos Lotten välbekant tema. Det handlar inte ens om en dålig film. Detta är scenen.

Det är högsommardag. Sent nittiotal. Jag har semester och det är varmt, mycket varmt. Yngste sonen har sin sista sommar som inte är sommarlov. Den käre maken tycker att det är en lämplig dag för min ”ensam-på-stan-utan-barn”-dag som jag införde som tradition under småbarnsåren.

Efter att ha besökt ett nytt (för mig) museum och shoppat lite så är det dags för att avnjuta en lunch. På restaurang. Inget McDonalds här inte. En god pasta, ett glas svalt vitt vin och, eftersom det verkligen är väldigt varmt, ett stort glas vatten. Lata funderingar över vad eftermiddagen ska ägnas åt. Tvärsöver gatan ligger Rigoletto. Jaa, en bio! Svalt och skönt. Precis vad jag behöver. Sagt och gjort.

Hmm. En efterföljare med Sandra Bullock. Den första filmen fick ju bra kritik och det kan ju vara kul med lite fart. Den tar jag. Och jag vill sitta bra, mitt i stora salongen. Med min stora mugg Cola. Jag är fortfarande törstig och dricker girigt.

Efter halva muggen har tjugo minuter gått av filmen och jag har insett mot vilken bakgrund filmen utspelar sig. ”Just some nice tropical showers …” kommenterar skurken när några passagerare misstar honom för kapten ute på däck. Trots detta dricker jag upp, ett beslut som jag ganska snart kommer att ångra. Efter halva filmen börjar jag fundera på om det skulle vara möjligt att slinka ut i lobbyn för ett ”pitstop”. Jag kikar både till höger och till vänster. Det är ganska glest i salongen, men inte på min rad. Ookeeej. Jag har en ganska bra blåsa. Det ska nog gå bra ändå.

Final; jakt med vattenskotrar, sportbåtar och vattenfyllt ostoppbart skepp. Och jag lovar, om det inte droppade ur mina öron måste det ha varit ett misstag. Min andning var vid detta lag ganska grund, profylaxövningarna kom här väl till pass. Smärtsamt. Filmen slutar äääntligen och jag gör mig beredd att kasta mig ut i lobbyn och till damrummet. Har ni varit på Rigoletto? Då vet ni. Det är inte dit man får gå. Nej, ut på gatan ett kvarter bort. Knipövningar lärde barnmorskan också ut. Utan dom hade jag aldrig klarat mig tillbaka till toaletten.

Har ni ännu inte listat ut vilken film jag pratar om, så finns här ett klipp. Jag gillar filmen nu, men går alltid på toa först, för säkerhets skull.

Read Full Post »