Länge försökte jag ha som princip att försöka läsa åtminstone en bok av årets nobelpristagare, om det var en skönlitterär författare. Nu är det ett antal år sedan som jag tappade den vanan. Småbarn och andra åtaganden begränsade antalet böcker som jag hade tid och orkade att läsa.
Men förra året fick äntligen Doris Lessing priset. Hon har stått på min lista över tänkbara kandidater under många år. Så nu när hon fick priset tänkte jag att jag skulle läsa om någon av hennes böcker, och jag var övertygad om att jag hade flera av hennes böcker i bokhyllan. Så döm om min förvåning när jag inte hittade någon.
Så då var jag tvungen att låna eller köpa åtminstone en bok av henne. ”Den femte sanningen” erbjöds av en av mina bokklubbar, och jag tror inte att jag läst den tidigare, så jag slog till.
Till att börja med kan jag konstatera att den inte är pendelvänlig. En riktig tegelsten. Den känns lite rörig, det är lite svårt att hitta en röd tråd. Men jag kan förstå att den då den gavs ut 1962 ändå var en frisk fläkt eftersom den väldigt rakt skriver om sådant som vid den tiden inte var så vanligt. Kvinnans sexualitet och kommunister. Jag är inte säker på att jag tyckte om den. Bäst tyckte jag om delarna som handlade om Afrika.
Jag hade inte läst särskilt länge förrän jag började hitta korrekturfel. Det är tyvärr en andra natur. Jättebra i jobbet men lite störande när jag försöker läsa en god bok. Efter ett tag började se ett mönster. Alla korrekturfel var typiska för den typ av fel som uppstår när man scannar in en text och tolkar det automatiskt, ”att” blev ”ätt”, ”in” blev ”m”, ”vara” blev ”vära”. Totalt sett var det fler korrekturfel än normalt. Korrekturläsarna brukar lyckas bättre.
Det fick mig att fundera på hur väl förberedda förlagen är inför nobelprisen.
Dievas liv och äventyr 