I höstas överraskade jag under en tjänsteresa en arbetskamrat som jag har arbetat med i väldigt många år med att visa upp en helt ny sida av mig själv. Vi gick på konstmuseum efter konstmuseum i Wien. Ja, vi gick på andra museer också men vi avverkade tre konstmuseer på en och samma kväll. Han hade aldrig sett mig som en konstmänniska, naturvetare som jag är.
Det är alltid roligt att kunna överraska.
Jag växte upp med konst och konstnärer. En farbror var konstnär, en annan hade konstgalleri på Söder. Många av mina föräldrars vänner var konstnärer. Det var mycket konst på väggarna i mitt barndomshem, varav en del numera finns i mitt eget hus.
Så det händer att jag går på konstmuseer. Fast jag går ofta väldigt snabbt igenom utställningssalarna. Jag stannar framför det som fångar mitt öga men hoppar över mycket. Däremot har jag svårt för modern konst. Det mesta är bara konstigt och jag har svårt att förstå vad konstnären vill säga.
Men det finns undantag. För några år sedan besökte jag Edsbacka slott i vars magasin det då och då visas konst. Vid detta tillfälle fanns det en installation på loftet, över hela golvet fanns en vattenyta och takreglarna speglade sig i vattnet. Tillsammans bildade reglarna och deras spegelbilder en rad med romber och i luften svävade dammet. Det var oerhört effektfullt och fridfullt.
Nu har Tate Modern installerat en spricka i golvet. En spricka som symboliserar sprickan mellan människor. Det sägs att om man går på var sin sida om sprickan så upplever man ett avstånd. Det vill jag prova. Nu finns det tre goda skäl till att besöka London i vår.
Dievas liv och äventyr 