Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 17 februari, 2008

Flickböcker

I dagens Svenska dagblad finns en artikel om ”Anne på Grönkulla”. Om att den väldigt snabbt översattes till svenska och gavs ut här redan året efter den först publicerades i Kanada (1909). Artikelförfattaren menar också att den fortfarande är tämligen aktuell genom dess breda grepp, till skillnad från dagens barn- och ungdomsböcker som ofta är nischade kring en specifik problemställning. Generation efter generation har glatts åt Annes upptåg och positiva livssyn. Författaren själv återvänder då och då till boken. En klassiker, med andra ord.

Jag läste själv ”Anne på Grönkulla” när jag var i tonåren. Jag minns att jag tyckte om böckerna och jag har hela serien som jag har fått ärva. Jag tassade nyss ut i arbetsrummet och konstaterade att böckerna var tryckta under tjugotalet på Gleerups förlag i Lund. Den sist boken i serien, ”Lilla Marilla” var tryckt 1928. Just den boken har jag aldrig läst och ska jag vara ärlig så vet jag inte varför. Tog orken slut? Ville jag inte att serien skulle ta slut? Blev böckerna sämre och sämre? Ingen aning.

Ungefär samtidigt slukade jag andra flickböcker som bibliotekarierna på den lokala filialen rekommenderade. Sandwall-Bergströms ”Kulla-Gulla”-serie. Henne kunde jag relatera till. Inte för att jag själv var fattighjon utan för att vi hade ett sommarställe som hade varit soldattorp med ett rum och kök. Det låg i utkanten av byn och det var kilometer att gå för att komma till lanthandeln. Till torpet hörde lite betesmark och det fanns hönshus, vedbod och utedass. Min lillebror och jag fick, när vi var riktigt små, sova skavföttes i en gammal kökssoffa där träsitsen kunde fällas upp och det kunde bäddas i lådan under. Jag undrar om inte soffan hade byggts av bysnickaren eller möjligen någon av torpets tidigare innevånare. Så jag satt på trappan och läste, och fantiserade om att Kulla-Gulla hade bott där.

Alcotts ”Unga kvinnor”, Websters ”Pappa Långben” läste jag också med förtjusning. Min absoluta favoritbok var däremot ”Flickan som ville vara pojke” av Beulah Marie Dix. Den återkom jag till gång efter gång. Kanske var jag feminist redan på den tiden. Tyvärr har jag inte själv boken och eftersom jag hade glömt författarens namn så googlade jag fram det. En enda träff fick jag, en avhandling, ”Förklädda flickor”, om könsöverskridning i 1980-talets svenska ungdomsromaner. Det var intressant att konstatera att boken i princip är samtida med ”Anne på Grönkulla”. Dix bok kom ut 1906 men översattes inte till svenska förrän 1962. Man kan undra varför.

Jag undrar vad jag skulle tycka om böckerna om jag läste om dem idag. För några år sedan läste jag om en bok i en serie böcker som jag ärvt av min mormor och som jag ivrigt läste varje gång jag hälsade på hos henne. Det var inte ungdomsromaner utan kanske snarare en tidig motsvarighet till chiclit, av en tysk författarinna vid namn Courts-Mahler. Den var lika fängslande, på sitt ytliga plan, som jag kom ihåg dem. Med en stark kvinna som framgångsrikt drev sitt eget ärvda företag. Tyvärr havererades den totalt av det ”lyckliga” slutet. Hon gifte sig och överlämnade skötseln av företaget till den äkta maken. Usch, så irriterad jag blev. Jag har inte frestats att läsa om någon av de andra böckerna.

Read Full Post »