Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2008

Sjung ut det gamla …


När jag tidigare i veckan funderade på dagens inlägg hade jag på något sätt tänkt anknyta till Valborg. (Jag erkänner, ett visst planerade krävs för att denna blogg. I sig en trevlig sysselsättning.) Däremot fick det idag en helt annan inriktning än jag ursprungligen hade tänkt mig. I morse fick vi nämligen besked om att min svärfar hade avlidit.

Det var inte ett oväntat dödsfall men samtidigt kan jag konstatera att man aldrig riktigt förbereda sig för de känslor som själva dödsfallet ger upphov till. Min egen slutsats är att det är något mycket personligt. Någon har kanske haft så svårt att förlika sig med tanken, så att själva dödsfallet till slut blir en befrielse och upplevs med lättnad. Någon annan har skjutit det ifrån sig och drabbas av känslor av skuld och förtvivlan. Det är svårt att veta. Jag har ingen som helst aning om hur jag kommer att uppleva min egen mors död, som om man ska vara realistisk, inte är särskilt avlägsen.

Min erfarenhet efter tidigare, plötsliga och väntade, dödsfall i den närmaste familjen är att vad den enskilda personen bestämmer sig för att göra är rätt för den personen just då. Vi (de) som står utanför kan inte ifrågasätta det. Att döma skulle i alla sammanhang vara mig helt främmande.

Ett bekymmer, i mina ögon, är ibland de traditioner och konventioner som råder i dessa sammanhang. Det finns alldeles för många åsikter omkring ”Man ska (bör) …”. Jag hoppas att de inte ska åberopas.

För oss som driver gården så blir detta ett väldigt tydligt generationsskifte. Det går inte längre att fråga hur det var tänkt, hur något är gjort, varför något är gjort.

Låt oss sjunga ut det gamla …

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 10

Förra veckan lyckades jag äntligen pricka något som flera i en min egen läsekrets kände igen, James Herriot ”If only they could talk”, den intet ont anande veterinären som försöker försörja sig bland folk och kreatur i Yorkshires landsbygd. Kul! Själv uppskattade jag hans böcker och har nog flertalet av titlarna stående i bokhyllan.

Nu kastar vi oss raskt in i veckans citat:


Fram på kvällen denna fruktansvärda dag, sedan pojkarna hade kommit i säng, rökte jag en pipa med Dansey. Vi gick av och an, insvepta i våra rockar. Straxt efter det att jag kommit tillbaka hade mr Bransby kallat till sig Charlie Frant. Pojken hade inte synts till sedan dess. Edgar Allan hade fått i uppgift att samla ihop kamratens tillhörigheter och ta med dem till mr Bransbys bostad.
”Det sägs att en person redan har gripits”, sa Dansey dämpat.
”Vem?”
”Jag vet inte.”
Jag böjde på huvudet. ”Men varför stympade mördaren kroppen?”
”En människa som är ute efter att hämnas är en människa som har förlorat besinningen. Om det nu var hämnd.”
”Ja, men händerna?”
”I Arabien hugger de av händerna på tjuvar. Vi gjorde visst något liknande här också en gång i tiden. Att krossa händerna på det sätt som ni beskrev kan vara ett straff av ungefär samma slag. Den som slog ihjäl mr Frant kanske trodde att offret var en tjuv.”
Det bubblade och fräste i våra piphuvuden. Vi vände i bortre änden av trädgården och stod en stund i skydd av träden och tittade tillbaka mot huset.
Dansey suckade. ”Vad som än sker kommer den här historien att ge ett ordentligt eko. Tyck inte att jag är påflugen om jag för ett ögonblick vänder mig till er i egenskap av vän, men jag skulle råda er att behålla era tankar för er själv.”
”Jag är er mycket tacksam. Men varför är ni så angelägen om att påpeka detta?”
”Jag vet inte riktigt. Frants är människor med makt och inflytande. När de stora störtar omkull drar de med sig småfolket i fallet.”
Han sög på pipan. ”Det var högst beklagligt att de utsåg er till att identifiera kroppen. Ni borde inte ha blivit indragen i den här historien över huvud taget.”
Jag ryckte på axlarna och försökte utan större framgång tränga undan minnet av det blodiga lik som jag hade sett på förmiddagen.
”Ska vi gå in? Det börjar bli kallt.”
”Som ni vill.”
Jag tyckte att det lät som om Dansey sa det med en ton av beklagande. Vi gick sakta tillbaka till huset – sakta, eftersom Dansey drog benen efter sig. Det var fullmåne, och fötterna krasade mot den silvriga gräsmattan. Husfasaden mot trädgården höjde sig framför oss, badande i månsken.
Dansey lade handen på min arm. ”Tom? Jag får väl kalla dig det? Kalla mig gärna Ned. Jag vill inte …”
”Sch”, sa jag. ”Vi är iakttagna. Ser du? Tredje vindsrummet från vänster.”

Read Full Post »

Med expressfart mot sommaren

Hela vintern längtar jag som en galning efter våren och nu går det så fort att jag önskar att tiden kunde sakta in en smula. Runt om mig ser jag inte längre vårtecken, jag ser våren! Jag försöker ta mig ut för att arbeta i trädgården, samtidigt som jag försöker sitta och bara njuta. Inte lätt att kombinera.

Hängmattestolen har nu hängts upp i sin kedja, några av trädgårdsmöblerna är framplockade och den första påsen grillbricketter är inhandlade.

I trädgården förfasas jag över hur snabbt ogräset kommer upp. Det som nominellt ska vara en grusplan på husets framsida är hem för lupiner, vallmo, renfana, uppländsk vallört, fingerborgsblommor, kaprifol, purpurklätt, luktviol m.m. förutom gräs och nässlor. Jag måste ta fram grepen och börja gräva till helgen.

Några av mina favoritblommor har nu börjat sin blomning, visst är de vackra!

Sockblomma, skira blommor och ett ljusgrönt bladverk så här års. Utomordentlig marktäckare under sommaren.

Det japanska körsbärsträden står som en stor rosa bakelse vid den gamla dammen under några få dagar i april. Underbar, jag måste plantera fler.

Dårörten tycker jag är bedårande med sina tvåfärgade blommor. När de kommer upp ur jorden är skotten alldeles blålila, också väldigt vackra. Men jättegiftiga.

Read Full Post »

Lästrio: Biografier/ memoarer

Veckans lästrio handlar om biografier och memoarer. Min första reaktion var att det skulle bli knepigt, det är inte en kategori av böcker som jag brukar läsa. Sen kom jag på att det inte är riktigt sant. Så här är min lästrio, det är kanske personer som ni ännu har att upptäcka:

  1. Amanda Foreman: Georgiana.Georgiana Spencer levde under sjutton-hundratalets andra hälft. Född rik och gifte sig in i en ännu rikare familj. En stark kvinna med ett politiskt och socialt engagemang som ledde whig-partiet från sin salong under seklets sista decennier men som betalade ett högt privat pris. Maken älskade en annan kvinna och Georgiana flydde in i spel, alkohol och droger och dog sedan utfattig. Onekligen vissa paralleller till hennes sentida släkting, lady Diana Spencers liv.
  2. Dava Sobel: Galileis dotter. Dava Sobel kan som få andra skriva om vetenskapshistoria på ett sätt som fängslar. Här lyfts det liv fram som Galileo Galileis dotter levde och det starka intellektuella stöd som hon utgjorde för sin far. Själv blev hon nunna och hade utan de brev som hon och fadern utväxlade kring hans forskning helt försvunnit in i den historiska skuggan.
  3. Lucy Jago: Norrskenet. I slutet av förra seklet verkade i Norge en man som var besatt av att lista ut norrskenets hemlighet. Kristian Birkeland var hans namn och han blev en banbrytande uppfinnare för att kunna finansiera sina dyrbara experiment. Han uppfann bland annat den första mekaniska hörapparaten, en elektromagnetisk kanon och gödningsmedel. Han var också med och startade företaget Norsk Hydro. Han löste både norrskenets gåta och formulerade (korrekta) teorier om solens fläckar och om kometer. Men något erkännande fick han inte under samtiden, tvärtom tvingades han i exil och dog i Japan endast femtio år.

Read Full Post »

Bloggträff

Jag har använt och arbetat med Internet sedan 1993, jag var bland annat den första webmastern på mitt arbete. Min dåvarande chef antydde att det där med webb kunde vara intressant och jag letade rätt på en webbserver och installerade. Men jag förstod aldrig varför någon skulle ha en egen privat webbplats. Vad i herrans namn skulle man ha det för?

Så småningom så kom jag fram till att det kanske skulle vara användbart för att dela fotografier med släkt och vänner som bodde långt bort. Jag köpte mig en egen Internetdomän. Men jag kom aldrig så långt att jag började lägga upp fotografier.

Men jag har en arbetskamrat som vid några tillfällen pratade om att hon bloggade. Bloggar började också dyka upp i alla möjliga sammanhang och skrevs om i pressen. Jag, som brukar kunna räknas till gänget ”early adopters”, började tycka att det var lite skämmigt att knappt veta vad en blogg var. Så kunde det ju inte fortsätta!!

Så en kväll började jag utforska detta fenomen. Jag kommer knapp ihåg hur det började, antagligen så gjorde jag en Google-sökning på något ämne som jag är intresserad av. Och hamnade så småningom på Lottens blogg. Jättekul, och efter ett par kvällar kunde jag inte låta bli att kommentera. Man kan väl säga att på den vägen är det.

För mig var det en överraskning att bloggande är en så social aktivitet. Det är som långsamma samtal som förs mellan likasinnade. Jag umgås betydligt mer med bloggvänner som jag aldrig träffat än med mina ”riktiga” vänner som det sällan blir tid för.

Därför var det extra roligt att kunna gå på en bloggträff och träffa några av dem jag har umgåtts med nästan dagligen sedan förra hösten. Som tur är hade jag träffat några av dem i samband med World Freeze evenemanget, annars hade jag haft svårt att veta vilket gäng jag skulle ansluta mig till.

Tyvärr glömde jag kameran hemma och mobilkameran var inte att tänka på. Det blir säkert fler gånger.

Read Full Post »

Säsongen är inne

Jag, min svärmor och mina svägerskor brukar med regelbundna (eller ja, ganska oregelbundna) mellanrum göra gemensamma utflykter. Besöka ett slott, ett museum eller gå på teater.

Nåväl, för något år sedan så hade vi bestämt att vi skulle ta oss in en helg för att se på ett stycke som gavs på Klarascenen. Jag, svärmor och en svägerska skulle samåka till pendeltågsstationen. Som vanligt var jag lite sent ute eftersom jag jobbat så länge som möjligt i trädgården. Så jag bytte snabbt om, snappade åt mig min handväska som stod på köksgolvet och joggade ner till svärmor som skulle köra.

Det var en uppslupen stämning i bilen. Vi hade äntligen kommit iväg för att äta en bit på Teaterbaren och gå på teater. Härligt! Jag upptäckte plötsligt att en myra kröp på min väska. Jag borstade lite diskret bort den. Efter en stund så såg jag en till. Den borstade jag också bort. Liksom nästa. Och nästa.

”Vad gör du?” min svägerska avbröt sin utläggning om något jag glömt och lutade sig fram från baksätet.
”Äsch, det verkar som jag har fått med mig några myror hemifrån. De är hopplösa så här års. Vi brukar ha ett helt gäng inne.”
”Jaha. Ja, de kan ju vara lite jobbiga.” Hon fortsatte med sin ursprungliga samtalstråd.

Under hela pendeltågsresan, och under den korta bussresan så fortsatte myror att promenera över min handväska och jag borstade lika envist bort dem. Till mitt sällskaps stora nöje. När vi kom till Teaterbaren och hade satt oss vid bordet så öppnade jag väskan för att se om jag kunde spåra en källa till alla myror. Men jag såg inga myrhorder i väskan och stängde den igen. Men det var inte över.

”Titta! De har rymt.” Min svägerska pekade efter halva måltiden på pelaren bakom bordet. Mycket riktigt, uppför pelaren spatserade två svarta myror. Straxt därefter gick jag och mina myror på teater. Jag delade min uppmärksamhet mellan pjäs och myrjakt. Jag kommer inte ihåg så mycket av pjäsen, myrorna däremot … Väl hemma gjorde jag en grundligare undersökning av väskan och hittade en Vicks Honung som myrorna både hade öppnat pappret på och satt i sig halva.

När jag ringde hem från Göteborg i tisdags meddelade en bister äkta man att årets myrinvasion var i full gång.

Myror på diskbänken en timme efter middag.
Myror på diskbänken en timme efter middag.

Nu gäller det att inte lämna godsaker framme; vilket jag naturligtvis hade glömt igår morse. Min påse med frukt, varav några lite mosade vindruvor, som jag lämnat på köksbordet formligt kryllade av myror. Suck!

Read Full Post »

Kyoto och fjärilarna

När en forskare sätter sig och skriver en skönlitterär bok kan det bli jättebra men det kan också bli träigt. Det är lätt att alltför många specifika detaljer från det aktuella forskningsfältet kläms in i handlingen utan att det är helt uppenbart varför. Därför var jag lite skeptisk när jag fick hem Lennart Rambergs ”Kyoto och fjärilarna”.

Men ämnet lät intressant, kunde det verkligen gå att skriva en deckare kring klimatfrågan? Svaret är, måste jag säga, ja det går. Visserligen har frågan om klimat omvandlats till en fråga om pengar men så är det ju också i det verkliga livet. Som biolog är jag alltför medveten om att det är svårt att gehör för miljökrav med mindre än att det översätts till minskade intäkter eller ökade kostnader.

”Kyoto och fjärilarna” handlar om en svensk meteorologidoktorand, Kimi Hoorn, som efter närmare tre års studier riskerar att bli utslängd från institutionen i Göteborg eftersom han inte har visat några resultat. Som tidigare fotomodell brottas han med en bristande självkänsla i sin nya roll som forskare och han accepterar, i hopp om att äntligen kunna få resultat, ett erbjudande att ansluta sig till en framgångsrik norsk forskare, Emil Planck, som planerar ett upphaussat experiment på Svalbard. Kimi reser dit men Planck är försvunnen och ingen vet var han är.

Emil Planck har även bjudit in en miljöorganisation, Serve Earth, att närvara under försöket. Organisationen har specialiserat sig på stora spektakulära mediagenomslag och seglar runt i en stor segeljakt men har haft det knackigt ekonomiskt sedan deras grundare, en förre detta tennisstjärna, dog. Diana McManus, som tagit över ansvaret har med hjälp av en generös sponsor lyckats renovera deras segelbåt och kan på så sätt komma iväg till Svalbard. Men priset för detta är mycket högre än hon kunnat ana.

Som alla författare har Ramberg tagit sig friheter när han har lagt upp sin intrig. Vissa delar av handlingen tycker jag gränsar till det sannolika men på det hela tycker jag att han lyckas bra. Bra miljöbeskrivningar, faktadelarna känns gedigna och inte alltför tunga. Inga pinsamma fel har jag noterat, men det hade jag inte heller väntat mig. Men den saknar något, det där som gör att jag har svårt att lägga ifrån mig en bok, som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske är det att personbeskrivningarna känns lite tunna. Åtminstone så fick jag inte några riktigt bra bilder av karaktärerna.

Tre katter är den i alla fall värd.


Idag på Vega-dagen går startskottet för en ny polarexpedition med snarlika frågeställningar som bokens forskare. Vega var namnet på Adolf E. Nordenskiölds forskningsfartyg och var det första i världen som tog sig igenom Nordostpassagen. Vega återkom till Stockholm den 24 april 1880 efter nästan två års frånvaro varav tio månader infrusna norr om Sibirien.

Read Full Post »

Older Posts »