Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 15 april, 2008

Tisdagsförströelse 8

Med lite hjälp från Översättarhelena så lyckades Marianne klura ut att förra veckans citat kom från John Grishams ”Det målade huset”. Berättelsen utspelar sig i den amerikanska södern och sägs vara starkt inspirerad av Grishams egen barndom. Centralfigur i boken är den unge Luke som växer upp i en fattig farmarfamilj. Ännu fattigare är dock de vita ”hillbillies” som rest ned från Klippiga bergen och som familjen säsongsanställer för att plocka bomull. Eftersom Grisham är en spänningsförfattare innehåller även denna bok ett mystiskt försvinnande. Nog om den.

För måååånga år sedan råkade jag trassla in mig i min häst när jag föll av och det bar sig inte bättre än att jag bröt foten. Ett ganska komplicerat brott. För att ytterligare spä på detta så drabbades jag av sviter av den ryggmärgsbedövning som lagts och jag blev liggande på sjukhuset en dryg vecka. Mina kamrater i stallet tyckte synd om mig och köpte mig en bok att fördriva tiden med.

Det här är vad de tyckte att jag skulle läsa, kan ni lista ut vilken bok det är?


   I kasernerna rotade plundrare omkring, men ingen av dem visade minsta intresse för tyskarnas uniformsutrustning eller fältväbelns materiel. I kansliet, som stod vidöppet, låg det faktiskt bland buntarna av papper hopvikta kartor över Ostpreussen i skalan 1 : 1 000, på tyska och med ett mycket gott tryck, betydligt tydligare än de kartor, som hade lämnats ut till Narvas regemente (en per bataljon). Jaroslav bad soldaten räcka honom kartorna och rulla ihop dem han hade granskat; han sökte efter kartor över orter de hade passerat eller kunde hamna på. Kriget ändrar ju helt karaktär när man har en fullständig kartuppsättning! Och han tittade med särskilt intresse på kartorna över trakten bortom Wiechsel – det var fascinationen inför den den topografiska kartan över platser man aldrig besökt men
snart skulle komma till! Charitonov samlade ihop en uppsättning, som rentav täckte övergången över Weichsel, plus tre uppsättningar över de närmaste omgivningarna (en skulle han absolut ge Grocholets!).
   Men under det hastiga, sakliga väljandet växte det ännu snabbare en känsla av tomhet inom Jaroslav; glädjen över kartorna var på något vis otillfredställande, overklig, och i stället fylldes han av grå saknad eller rentav skräck – skräcken för att komma för sent till regementet; tänk, om regementet redan gett sig iväg! nej, av en annan skräck – kanske föraningen om olycka? Och fast det han sysslade med nu i högsta grad var till nytta, borde han kvickt slänga vad han hade för händer och skynda tillbaka till regementet! – han hade inte tid att titta på de tyska manskapskasernerna, som rentav var finare än ryska kadettförläggningar. Han kände sig tom och oroad och tappade lusten att välja och vraka och se sig omkring: illa kvickt måste han återvända till de sina.
   Soldaten bar de hoprullade kartorna, och när Jaroslav skyndade tillbaka till plutonen, såg han hur starkt staden hade förändrats bara under denna timme: efter den främmande förtrollningen var den redan tysk. Hit och dit strövade bredbenta soldater som om de var hemma i byn och kände platsen utan och innan – och deras officerare kallade dem inte till sig, och det var inte Jaroslavs sak att lägga sig i det. Några rullade en öltunna. I staden hade de också hittat en höna, och fjädrarna rök, nedblodade, av en vindpust över körbanan och brokigt omslagspapper och tomma askar virvlade omkring. Under stövlarna knastrade det av utrunnet och krossat. Genom ett sönderlaget fönster en plundrad lägenhet, där hematmosfären ännu inte helt förötts men där kommoderna var utdragna och där det låg dukar, hattar och underkläder på golvet.
   Och genom honom drog oron: hur var det fatt med
hans pluton? höll verkligen också hans pluton på och …?

Annonser

Read Full Post »