Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 29 april, 2008

Tisdagsförströelse 10

Förra veckan lyckades jag äntligen pricka något som flera i en min egen läsekrets kände igen, James Herriot ”If only they could talk”, den intet ont anande veterinären som försöker försörja sig bland folk och kreatur i Yorkshires landsbygd. Kul! Själv uppskattade jag hans böcker och har nog flertalet av titlarna stående i bokhyllan.

Nu kastar vi oss raskt in i veckans citat:


Fram på kvällen denna fruktansvärda dag, sedan pojkarna hade kommit i säng, rökte jag en pipa med Dansey. Vi gick av och an, insvepta i våra rockar. Straxt efter det att jag kommit tillbaka hade mr Bransby kallat till sig Charlie Frant. Pojken hade inte synts till sedan dess. Edgar Allan hade fått i uppgift att samla ihop kamratens tillhörigheter och ta med dem till mr Bransbys bostad.
”Det sägs att en person redan har gripits”, sa Dansey dämpat.
”Vem?”
”Jag vet inte.”
Jag böjde på huvudet. ”Men varför stympade mördaren kroppen?”
”En människa som är ute efter att hämnas är en människa som har förlorat besinningen. Om det nu var hämnd.”
”Ja, men händerna?”
”I Arabien hugger de av händerna på tjuvar. Vi gjorde visst något liknande här också en gång i tiden. Att krossa händerna på det sätt som ni beskrev kan vara ett straff av ungefär samma slag. Den som slog ihjäl mr Frant kanske trodde att offret var en tjuv.”
Det bubblade och fräste i våra piphuvuden. Vi vände i bortre änden av trädgården och stod en stund i skydd av träden och tittade tillbaka mot huset.
Dansey suckade. ”Vad som än sker kommer den här historien att ge ett ordentligt eko. Tyck inte att jag är påflugen om jag för ett ögonblick vänder mig till er i egenskap av vän, men jag skulle råda er att behålla era tankar för er själv.”
”Jag är er mycket tacksam. Men varför är ni så angelägen om att påpeka detta?”
”Jag vet inte riktigt. Frants är människor med makt och inflytande. När de stora störtar omkull drar de med sig småfolket i fallet.”
Han sög på pipan. ”Det var högst beklagligt att de utsåg er till att identifiera kroppen. Ni borde inte ha blivit indragen i den här historien över huvud taget.”
Jag ryckte på axlarna och försökte utan större framgång tränga undan minnet av det blodiga lik som jag hade sett på förmiddagen.
”Ska vi gå in? Det börjar bli kallt.”
”Som ni vill.”
Jag tyckte att det lät som om Dansey sa det med en ton av beklagande. Vi gick sakta tillbaka till huset – sakta, eftersom Dansey drog benen efter sig. Det var fullmåne, och fötterna krasade mot den silvriga gräsmattan. Husfasaden mot trädgården höjde sig framför oss, badande i månsken.
Dansey lade handen på min arm. ”Tom? Jag får väl kalla dig det? Kalla mig gärna Ned. Jag vill inte …”
”Sch”, sa jag. ”Vi är iakttagna. Ser du? Tredje vindsrummet från vänster.”

Annonser

Read Full Post »