Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2008

Främlingen vid min sida

1971 började Ann Rule, en ensamstående fyrabarnsmor och f.d. polis som försökte försörja sig som kriminalskribent, som frivillig ”jourhavande vän” för att försöka hjälpa människor som hade det besvärligt och kanske hotade med att ta sitt liv. Hennes partner i det arbetet var en ung, duktig, charmig psykologistuderande som hon arbetade mycket bra ihop med och som hon blev nära vän med. Hans namn var Ted Bundy.

Några år senare började unga kvinnor överfallas och dödas i hennes hemstad Seattle. Flera försvann spårlöst. Ann fick ett kontrakt på att skriva en bok om dessa fall. Hon hade aldrig kunnat drömma om att det var hennes vän Ted Bundy som var skyldig och länge förnekade hon att så var fallet.

Boken ”The Stranger beside me” är intressant. För att vara en ”true crime”-historia måste den vara ovanlig med tanke på det stora personliga inslaget från författarens sida. Hon lyckas hitta en bra balans mellan det personliga och det sakliga och ger åtminstone sken av att ärligt redovisa vad hon tyckte, tänkte och kände under de arton år som boken återspeglar. Inga ”vad-var-det-jag-sa”-inspel som så lätt tycks gå som en löpeld i en bekantskapskrets efter att någon befunnits skyldig till ett grövre brott. Tvärtom verkar den första versionen av boken, som uppdaterats flera gånger fram tills Ted Bundy avrättades, inte visa någon definitiv återspegling av att hon var övertygad om hans skuld.

Jag finner det fascinerande (även om jag är tveksam till att det är rätt ord i detta sammanhang) att det finns människor som så helt kan leva dubbelliv och manipulera andra för sina egna syftens skull. Ann kommer så småningom fram till att även hon har manipulerats för vissa syften men det tog lång tid.

Jag kommer att läsa fler böcker av henne, det är jag övertygad om.

Read Full Post »

Yrkesproblem?


Idag samlades släkt och vänner för att ta avsked av den käre makens far. I många avseenden blev det en mycket personlig begravning. En av min svärfars bästa vänner är präst och han gav ett personligt porträtt som visade nya sidor av honom. Kistdekorationen och handbuketter till hela släkten hade vi ordnat med blommor från hans egen trädgård. Buskpion, kejsarolvon, klematis, trillingblommor, primulor, lewisia, rhododendron, funkia … alla växter han med stor omsorg hade planterat i sin trädgård. Många uppdragna från frö.

Det ligger något vilsamt och läkande i att själv ordna med detaljerna kring en begravning. Det lärde jag mig för några år sedan när en av mina äldre bröder gick bort. Han var sedan många år bosatt utomlands och omfattades inte längre av det svenska välfärdssystemet. Inte hade han heller några anhöriga i sitt nya land så vi fick ta hem honom och begrava honom här. För att begränsa kostnaderna gjorde vi arbetet själva. Det var både lärorikt och en bra upplevelse.

Men egentligen var det inte det jag hade tänkt att skriva om. Under kaffet började jag fundera över vad präster egentligen tycker om smörgåstårta. Hur ofta serveras inte det i samband med begravningar?

Read Full Post »

Långhårigt

Som vanligt är jag förvånad över hur fort gräset växer så här års. Åtminstone på våra gräsmattor, det är inte lika frodigt på våra åkrar. Som vanligt har vi också problem med husets gräsklippare. Med ganska stora gräsmattor så har vi de senaste gångerna skaffat åkgräsklippare. Alltid begagnade. De har inte hållit så bra. Den senaste var en gansk liten och smidig sak som heter Dixon. Men förra sommaren gick en av drivkedjorna av och den blev stående på gräsmattan under halva sommaren. En effekt av att kedjan hade gått av var att gräsklipparen gick i cirklar så den var lite knepig att flytta på.

Sedan dess har vi försökt få fram en reservdel. Men Dixon ska säljas av Husquarna som inte har en aning om vad den käre maken pratar om när han berättar märke och modellnummer. Sista chansen blir en moped- eller motorcykelbutik för att se om de har en kedja som passar.

Vi fick låna en gräsklippare av svågern, handjagad, men det är ändå bättre än utan. Den var väl inte idealisk, enda sättet att stänga av den var att dra bort kabeln från tändstiftet. Sönerna letade alltid fram tjocka handskar när det var dags att klippa gräset för att slippa få en stöt. I helgen gick svågerns andra gräsklippare sönder så han hämtade hem sin gräsklippare. Så nu är vi utan igen.

Och gräset växer. Jag måste kanske överväga att köpa en ny gräsklippare.

Read Full Post »

Lästrio: Film bättre än bokoriginal


Temat för veckans lästrio på En annan sida är böcker där filmatiseringarna är bättre än böckerna. En mycket knepigt tema. Mitt största problem att jag sällan har läst både boken och sett filmen. Men efter några dagars funderande har jag kommit fram till följande lista.

  1. Umberto Eco: Rosens namn. Jag gillar Umberto Eco men denna bok ställer riktigt stora krav på läsaren. Filmen med Sean Connery är däremot fantastiskt med det mest underbara biblioteket man kan tänka sig.
  2. James Ellroy: L.A. Confidential. Ska jag vara ärlig har jag svårt att komma ihåg vad jag tycke om boken men filmen tycker jag om. Russel Crowe, Kim Basinger, Kevin Spacey m.fl.gör ett fantastiskt jobb.
  3. J.R.R. Tolkien: Sagan om ringen. Det är faktiskt ett gränsfall om den här platsar på listan eftersom jag är väldigt förtjust i böckerna och har läst dem både på svenska och engelska. Men filmerna är otroligt bra.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 14

Förra veckans citat var ”Skräddaren i Panama” av John le Carrré. En författare i en genre som måste haft problematiskt under Glasnost-tiden men som nog har fått ett nytt uppsving efter 11:e september-attentaten. Detta är faktiskt en av få böcker av honom som jag har läst, trots att vi har många av hans böcker. En av den käre makens favoritförfattare. Som Översättarhelena konstaterade så har den också filmatiserats med en av mina favoritskådespelare. Men jag har inte sett filmen, bara läst boken.

Så, nu när ni kikat på den är det dags att ge sig på veckans citat. Som är?


The silence is broken by George suddenly snorting in his sleep. The snort arouses a primitive part of his brain and he flings out an arm, pinioning Bunty to the bed, and starts exploring whatever bit of flesh he has chanced to land on (a rather uninspiring part of midriff, but one which houses my very own, my personal, Dome of Discovery). Bunty manages to wriggle out from under George’s arm – she’s already had to endure sex once in the last twelve hours (me!) – more than once in a day would be unnatural. She heads for the bathroom where the harsh overhead light ricochets off the black-and-white tiles and the chrome fittings and hits Bunty’s morning skin in the mirror, making ghastly pools and shadows. One minute she looks like a skull, the next like her own mother. She can’t make up her mind which is worse.
She cleans her teeth with some vigour to dispatch the taste of George’s tobacco-fumed moustache and then – in order to keep up appearances (an important concept for Bunty, although she’s not exactly sure who it is that she’s keeping them up for) – she paints on a shapely ruby-red smile and grins at the mirror, her lips retracted, to check for mis-hit lipstick on her teeth. Her mirrored self grins ghoulishly back, but in Bunty’s 35mm daydreams she’s transformed into a Vivien Leigh-like figure pirouetting in front of a cheval mirror.

Read Full Post »

Upprörd hästmedborgare

Planen var ju att vi skulle släppa hästarna på sommarbete i helgen. Men det ville sig lite annorlunda. De hästar som skulle få gå ut på dagbete i sin sommarhage under några dagar först fick inte fram sitt avmaskningsmedel i tid, det är ju numera receptbelagt. Så hästtjejerna hade bestämt att hästarna skulle få stå inne så länge hösilaget räcker. Det är nog bara några dagar in i denna vecka. Hagarna var färdiga men inte hästarna skulle man kunna säga.

Därför kunde jag, där jag satt på trappan och drack mitt morgonkaffe, se vad som hände när hästarna skulle släppas ut i morse. Det ena gänget hästar, som har haft möjlighet att gå på dagbete under några veckor i en gräshage intill vinterhagen släpptes ut som vanligt i den hagen. Det andra gänget släpptes sedan ut i sin sommarhage.

Plötsligt upptäckte ledarstoet i vinterhagsgänget att de andra gick i en sommarhage. Men, men, nu måste det ha blivit något fel! Hon tvärstannade och stirrade och började sedan springa fram och tillbaka gnäggandes. Alla andra följde efter.

”Hallå, personalen, du har släppt ut oss i fel hage! ”

”Men gör något då, det här är FEL hage. Vi ska gå i sommarhagen. DOM andra får ju det.”

”Personalen, haaaaallllåååååå!!!”

Hon var helt klart mycket upprörd över den felaktiga behandlingen. Jag undrar just om hennes matte fick betala priset för det ikväll.

Read Full Post »

Teaterkväll

Med jämna, eller ja, ganska ojämna om jag ska vara ärlig, mellanrum så ger sig jag, mina svägerskor och min svärmor iväg på någon utflykt. Vem som tar initiativ varierar. Denna gång var det jag som hade fått ett erbjudande om teaterbiljetter till halva priset som vi utnyttjade.

Det vi såg var ”Nakna damer på nedre botten” på Stadsteatern. Texterna var Bodil Malmstens och vi trodde innan teaterbesöket att hon hade skrivit en pjäs men det visade sig att det var olika texter från hennes böcker som var ihopklippta. Om det fanns någon handling så gick den oss förbi, vi lyckades inte lista ut vad pjäsen gick ut på. Under första akten blundade vi allihop en liten stund.

Jag vill inte påstå att pjäsen var dålig, särskilt andra akten hade en del roliga repliker och lite mer fart i. Åtminstone verkade skådespelarna spela i samma pjäs då. Men jag misstänker att texterna gör sig bättre i sin originalmiljö. Någon av böckerna borde man kanske läsa någon gång. För sin egen allmänbildnings skull.

Efter pjäsen skulle jag gå på ”damrummet” – det var däremot inte kul. Hela toalettstolen var nedkissad – hur tänkte hon som jag mötte i dörren?

Read Full Post »

Min katt är en hund

Min katt är ett sällskapsdjur. Det är ett jobb han alltid har tagit på största allvar. När jag skriver det här så sitter han bredvid mig på golvet. Lite irriterad över att jag inte sitter ordentligt så att han kan sitta i knät, för det är helst där han sköter sin plikt. Eller så kan han sitta på ena eller andra sidan om datorn, beroende på var jag har lagt upp papper som jag behöver läsa i. På dem ska han sitta, vänd mot datorn så att han kan drägla på den.

Han kan också tänka sig att ligga ute på balkongen i solen och hålla koll på vad jag gör. Man vet ju aldrig, människan kan ju få för sig att åka bort. Det har ju hänt alldeles för många gånger.

(Nu har han tagit sig över bordet, datorn och ned i mitt knä. Purrrrr!)

Att katter ska sitta i knät är ju inget ovanligt. Standard operations procedure, skulle man kunna säga. Däremot så följer min katt även gärna med när jag går omkring här på gården. Förr i tiden var det nästan dagliga turer ned till stallet när jag skulle mocka och borsta av min häst. Nu är det mer sporadiska turer dit.

Han har kommit bort några gånger, antagligen därför att han har följt med personer ut i skogen som inte har kollat att han har kommit med hem. Han är nämligen väldigt social och gillar främmande människor. Till skillnad från flertalet andra katter som jag känner. Han är också den enda katt jag vet som kommer om jag kallar på honom. Vi brukar säga att han är gårdens hund. Fast vi har inte lyckats lära honom att valla fåren.

På skogspromenad
På skogspromenad med Matte.

Read Full Post »

Återförsäljaransvar?

Idag sken solen. Jag jobbade hemma, den käre maken fick låna min bil. Innan han lämnade hemmet meddelade han att han hade tagit upp fläskkarré från frysen och det fanns en potatisgratäng i kylen som bara behövde värmas. Jag skulle veta vad som skulle göras. Utan ansvar för middagen så borde den käre maken varit på ett strålande humör när han kom hem.

Det var han inte.

”Det är varning på mig idag!”, sa han, och försvann upp till datorn. Muttrande.

Vad var nu detta?

Den yngste sonen cyklar flitigt. Till och från skolan, varje dag blir det dryga milen. Så förra året köpte vi honom en riktigt fin cykel, en Skeppshult. I vintras fick han punktering och cyklade hem på det. Hjulet blev skevt.

Så den käre maken beställde en nytt originalhjul från den återförsäljare där vi köpt cykeln. Efter tre veckor ringde han och frågade vart det hade tagit vägen. Försäljare sa att det var på gång, efter ytterligare två veckor ringde han igen och en irritierad försäljare sa att de skulle ringa så fort det var klart.

Så den käre maken har avvaktat. Men igår, efter ytterligare tre veckor ringde han igen och fick till svar att det hade varit klart ett tag. Och ingen hade ringt. Så han var väl lite irriterad när han åkte dit idag. Väl där konstaterade han att de inte hade tagit hem ett Skeppshult originalhjul utan ersatt det med ett Continentalhjuö, ”för att det såg bättre ut”. Till saken hör att vi valde en Skeppshultcykel därför att deras däck är bredare än normala däck. För den som undrar är breda däck mycket bättre på grusväg.

Det den käre maken sa i affären ska nog censureras. Något däck till sin cykel har sonen inte fått men affären har en chans till att fixa hjulet. Men de har förlorat en god kund.

Read Full Post »

Badrumsmysterier

Jag bor tillsammans med, numera tre, vuxna män och jag måste erkänna att det finns vissa saker som jag inte begriper. Jag vet inte om det är mer generellt för män eller om det är just mina exemplar av arten som beter sig på detta sätt. Hur som helst, en av de saker som jag har svårt att förstå är hur de beter sig i badrummet.

När jag badar så brukar jag gilla att ligga och läsa en bok samtidigt för att njuta av det varma vattnet och låta det mjuka upp musklerna. Jag gillar alltså varmt vatten, min käre make anser att det är skållhett men jag håller inte med. Men däremot så blir jag ibland lite väl varm efter ett tag (om boken är bra) och då brukar jag hänga ut benen över badkarskanten. Nackdelen med det är naturligtvis att det droppar lite vatten på golvet precis under mina fötter.

Men när någon av mina män har badat är precis heeeeela golvet blött. Hur bär de sig åt? Vi har ändå ett badkar med höga kanter och ett duschdraperi. Med tiden har de insett att de åtminstone behöver dra av golvet med en gummiskrapa. Man får antagligen vara glad för det lilla, det finns ju numera fläckar där jag kan sätta ned en tå eller två när jag ska borsta tänderna.

Det andra badrumsmysteriet handlar om smutskläder. Jag har bett, hotat, föreslagit, … Men trots att det är summa fyra (små) steg – och här borde jag springa ner och mäta avståndet mellan stolen i badrummet till smutstvättskorgen för att konstatera att det 197,5 cm, men jag orkar inte – så ligger smutskläderna ändå kvar där i badrummet när de lämnar det.

Vad är det som är så svårt? Om jag visste det kanske jag kunde göra något åt det.

Nu låter det som om jag är förbannad, men jag är mest nyfiken och undrande.

Read Full Post »

Older Posts »