Idag samlades släkt och vänner för att ta avsked av den käre makens far. I många avseenden blev det en mycket personlig begravning. En av min svärfars bästa vänner är präst och han gav ett personligt porträtt som visade nya sidor av honom. Kistdekorationen och handbuketter till hela släkten hade vi ordnat med blommor från hans egen trädgård. Buskpion, kejsarolvon, klematis, trillingblommor, primulor, lewisia, rhododendron, funkia … alla växter han med stor omsorg hade planterat i sin trädgård. Många uppdragna från frö.
Det ligger något vilsamt och läkande i att själv ordna med detaljerna kring en begravning. Det lärde jag mig för några år sedan när en av mina äldre bröder gick bort. Han var sedan många år bosatt utomlands och omfattades inte längre av det svenska välfärdssystemet. Inte hade han heller några anhöriga i sitt nya land så vi fick ta hem honom och begrava honom här. För att begränsa kostnaderna gjorde vi arbetet själva. Det var både lärorikt och en bra upplevelse.
Men egentligen var det inte det jag hade tänkt att skriva om. Under kaffet började jag fundera över vad präster egentligen tycker om smörgåstårta. Hur ofta serveras inte det i samband med begravningar?
Jag tror att det blir verkligare om man är med i förberedelserna så mycket som det går.
Smörgåstårta är av ondo enligt min uppfattning. Finns det inte något annat att servera på en samling efter begravning? Man kunde ju sätta ihop en buffé eller nåt, poängen är i varje fall inte vad man äter. Jag minns en gång, vid ett liknande tillfälle, när det kom och gick släktingar i tre dagar och vi var närvarande för att rådda, och vi åt rostbiff och potatissallad i tre dagar. Jag har inte ätit den kombinationen på femton år.
Och så får jag trots allt passa på att beklaga sorgen! Även om döden är en del av livet så kommer det alltid liksom… fel.
Tack.
Fast, även om vi inte rår på döden så tycker jag inte att den alltid kommer fel.
Nej, allting tar slut. Ohc man hamnar i situationer där slutet vore bättre än alternativet.