Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 18 juni, 2008

Hela havet stormar

När jag gick i lågstadiet, vilken känns som miljoner år sedan, så hade vi egentligen ingen ordentlig gymnastiksal. Det fanns ett rum, kanske stort som två klassrum, med ribbstolar och en gummiaktig matta där våra fröknar (magistrar syntes inte till på denna låga nivå) försökte aktivera oss ettagluttare i någon form av fysiska aktiviteter. En lek som jag särskilt kommer ihåg var ”Hela havet stormar”. För er som inte känner till den så innebär den att alla deltagare springer eller hoppar runt till musik runt en ring med stolar. När musiken slutar ska deltagarna snabbt kasta sig ned på en stol. En deltagare blir alltid utan stol eftersom antalet stolar är alltid en mindre än antalet deltagare.

Jag tyckte inte om denna lek, säkert för att jag var minst i klassen (både storleks-och åldersmässigt) och åkte ofta ut bland de första. Om jag kommer ihåg rätt så ansågs det också senare att leken var olämplig pedagogiskt och försvann från skolan.

Nu har jag till min förvåning konstaterat att leken fortfarande finns – i vårdsektorn.

Min mamma är svårt cancersjuk och har under de senaste åren bott på ett äldreboende här i kommunen. Ett äldreboende som saknar personal med medicinsk utbildning under kvällar, nätter och helger. Min mammas sjukdom har inneburit långsamma men stadigt ökande krav på sjukvårdspersonal eftersom hon behöver läkemedel i samband med att hon drabbas av andningsnöd och panikattacker. Vi har ändå varit överens med personalen på boendet, som vi har haft en bra kontakt med och fått ett gott intryck av, att hon skulle få bo kvar så länge som möjligt eftersom den bekanta miljön, med hennes egna saker, innebär att risken för panikattacker minskar.

I söndags fick hon en svår attack och i måndags meddelade så äldreboendet att hon inte längre kunde bo kvar eftersom de inte kunde garantera att de skulle kunna hjälpa henne. De anmälde ett akut behov av en hospis-plats. Så långt allt väl.

Igår, tisdag eftermiddag, får vi meddelande om att hon ska skickas upp till akuten för att få hjälp. Min bror kastar sig iväg till akuten för att hålla henne sällskap och föra hennes talan eftersom hon inte längre kan tala. Senare på kvällen avlöser jag honom. Efter flera timmars väntan får hon äntligen komma in och läkaren konstaterar att hon har fått en plats på hospis från och med onsdag och att hon inte är så akut medtagen att det finns anledning att lägga in henne på sjukhuset. Han föreslår att hon får medicin för att klara natten och att hon får återvända till äldreboendet, vilket är det enda hon vill, med en sjuktransport. Väntan på bilen skulle bli en till två timmar. Suck!

Under väntetiden får jag ett SMS från min bror: ”Du vet väl att hon inte får återvända.”

??? Jag ringer upp och frågar vad han menar och han berättar då att äldreboendet hade meddelat att hon inte kunde komma tillbaka. Kassen med kläder som hon hade med sig var uppenbarligen inte ”uti fall att” utan ett luffarknyte!

Vad menar de? Skulle hon campa på p-platsen över natten?

Eftersom transporten redan var beställd kom vi överens om att jag skulle försöka få någon från akuten att prata med äldreboendet så att mamma inte skulle få problem när hon kom tillbaka vid midnatt. Det var lyhört på akuten, jag hörde läkarens upprörda stämma under samtalet ut till platsen där vi satt och väntade. Efteråt meddelande han att han hade rett ut saken med äldreboendet, ”… de hade inte väntat sig att hon skulle komma tillbaka …” Det var en vänlig omskrivning. Tack!

Det är fullt klart att efter att äldreomsorgen övergått till den kommunala sfären så har ”Hela havet stormar” återinförts – i natt blev min mamma utan stol!

Det måste vara något fel i systemet, för inte ska man väl behöva bli behandlad så här i dagens Sverige? Eller har begreppet ”omsorg” omdefinierats utan att jag är medveten om det?

Annonser

Read Full Post »