Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2008

… det blåser än …

Regnbåge
Om vi trodde att det hade löst sig för min gamla mamma i och med att hon fick plats på en palliativ avdelning så trodde vi uppenbarligen fel. I helgen fick vi besked om att hon inte får stanna där ”… eftersom det är landstingets enhet så kan man inte bo där.” Vårdplanering krävs och en flytt någonstans, obestämt var.

Mer frågetecken från min sida. Om hon inte kan bo på ett äldreboende för att de inte kan ge henne den medicinska vård hon behöver och hon inte kan bo på det hospis som tidigare hade utsetts, var ska hon då bo? Vad är det här? Svarte petter?

Det finns kanske en rationell och logisk förklaring till detta skyfflande av min gamla mamma över till andras ansvarsområden som jag inte känner till men jag kan inte låta bli att tycka att det är förnedrande. Vart tog omsorgen om människan vägen?

Annonser

Read Full Post »

Som trädgårdsmänniska och bokmal så läser jag naturligtvis trädgårdsböcker också. Fast, på ett helt annat sätt än jag läser vanliga böcker. Här handlar det mer om att smaka av olika delar av böckerna, drägla över bilderna och arbeta upp inspirationen.

Någon gång nu under våren skrev en kåsör, som jag förstås redan glömt vem det var, att nästan alla trädgårdsböcker heter något med ”dröm”; Drömträdgården, Trädgårdsdrömmar etc. En kontroll i min bokhylla visar att jag har … hmmm … noll böcker med ordet dröm i titeln. Trots att jag säkert hör till målgruppen.

Emellanåt gör jag seriösa försök att läsa en trädgårdsbok från pärm till pärm. Då handlar det ofta om någon specialbok om t.ex. jord eller möjligen någon trädgårdsmästares berättelse om vedermödorna i sin trädgård. Dessemellan bläddrar jag i någon av mina numera tre olika trädgårdstidskrifter. Det är inte utan att jag känner mig lite träffad av dagens Berglin (tyvärr inte på webben än). Det är nästan svårt att hinna med själva trädgårdsarbetet om jag ska hinna läsa allt skrivet om trädgård som hamnar här i huset.

I någon av alla de artiklar som jag har läst så propagerade någon för en blandning av grus och gräsklipp att odla i. Särskilt norröver eftersom det sänker zonkraven.

Jag kan verkligen intyga att grus är ett underskattat odlingsmedium. I min s.k. grusplan framför huset frodas blommarna betydligt bättre än i rabatten. Och följande självsådda Heuchera-planta hittade jag i gruset som vi har lagt intill huset för att skydda det. Den och ytterligare en intill ska jag flytta ut till en av rabatterna nästa helg.
Heuchera

Read Full Post »

Boken som ingen lästeBöcker inom det vetenskapshistoriska området tycker jag är trevliga att läsa. I min bokhylla hittar man flera av Dava Sobels titlar, ”Longitude” och ”Galileos dotter”; Simon Singhs bok ”Fermats gåta” finns också där. När jag sprang på denna bok på rean så var det därför ganska naturligt att den slank ned i korgen. Titeln var ju dessutom oemotståndlig, ”Boken som ingen läste”.

Jag förväntade mig en trevlig berättelse om Nicolaus Copernicus och hur han kom fram till sin hypotes om att solen var solsystemets centrum. Med stigande förvåning insåg jag när jag började läsa den att det var inte alls vad boken handlade om.

Det här måste vara den ultimata boken för en boknörd. Boken handlar nämligen om författarens flera decenniers långa projekt att inventera samtliga exemplar av Copernicus bok ”De Revolutionibus”, både den första Nürnberg-upplagan från 1543 och den andra upplagan från Basel 1566. Och inte nog med det, han skulle ta reda på vilka som hade läst böckerna. Vad som i mina ögon tycktes vara ett ganska hopplöst projekt men som för en vetenskapshistoriker tedde sig både rimligt och angeläget.

Ursprunget till projektet sägs vara ett påstående av inte helt obekante Arthur Koestler om att ingen hade läst Copernicus bok. Gingerich beslöts sig att reda på hur det förhölls sig med den saken. Under projektets gång har han granskat 590 exemplar av boken i samlingar över hela världen. Både offentliga och privata. Av särskilt intresse för honom har Ex libris och läsarnas kommentarer i böckernas marginaler varit. Ett tecken på att boken har lästs. Själv får jag erkänna att jag aldrig skriver i böckerna jag läser och mitt ex libris sätter jag bara in om jag lånar ut boken. Det är kanske fel tänkt. Fast i och för sig läser jag väl sällan böcker av denna dignitet.

Boken är lite rörig tycker jag, det är inte helt lätt att följa logiken bakom olika slutsatser som författaren drar. Handlingen hoppar mellan decennierna. Men det är intressant att få insikt i hur mycket slutsatser som ändå kan dras ur kommentarer, handstilar etc. Vilka astronomer som kände varandra, vilka som var elever till vem. Hur de vetenskapliga hypoteserna kring solsystemet därmed kom att påverkas. Många andra kända namn som Kepler och Galileo dyker upp. Sverige visade sig ha tio exemplar av denna bok, varav ett exemplar har stulits och var försvunnet vid bokens tryckning 2004. Med hjälp av Gingerich dokumentation kommer den sannolikt att kunna identifieras när den väl dyker upp från den privata samling där boken sannolikt befinner sig nu.

Nästan lika intressant är de inblickar i hur en vetenskapsman ser på sig, sitt arbete och dess betydelse, som skymtar fram i texten. Boken ger också stora insikter i hur inkunabler tillverkades och hanterades historiskt och hur de idag förfalskas och säljs på auktion. Författaren försöker sig också på att beräkna upplagornas storlek baserat på kunskap om dåtida tryckningskonst.

Efter att nyligen ha läst Lev Grossmans ”Codex” som ju handlar om jakten på en försvunnen bok kändes det som en otrolig tillfällighet att denna bok visade sig vara bokjakt i kubik. Ännu märkligare kändes det när det visade sig att en av böcker som Gingerich säkerligen har granskat såldes på auktion häromdagen.

Read Full Post »

Glad midsommar!

Idag är ingen dag för långa blogginlägg. Här blir det fest med släkt och grannar senare på eftermiddagen och det är straxt dags att bära fram bord, stolar och grillar. Det ser också ut som om vi har tur med vädret. Någon midsommarstång brukar vi sällan ha men några små blomsterkransar brukar det bli!


Jag tror inte min katt skulle klarat en karriär som fotomodell!
För att travestera ett filmcitat: I don’t think you appreciate the logistics in photographing a cat that follow you around like a dog!
Någon som vet hur originalet lyder och från vilken film det är hämtat?

Glad midsommar!

Read Full Post »

Lästrio: Hyllvärmare

Veckans uppgift från Petra på en annan sida är att lista tre böcker som bara blivit stående i bokhyllan.
Jag får erkänna att jag har ganska många sådana, bland annat för att jag en period av min liv inte alls hade tid att läsa så mycket men fortsatte att köpa dem. För eller senare ska jag förhoppningsvis komma dit.

Men här är ett litet urval:

  1. Susan Sontag – I amerika. En av de större amerikanska kvinnliga författarna. Åtminstone väl omskriven och periodvis ganska kontroversiell. Denna bok fick ganska bra kritik när den kom ut har jag för mig men jag har aldrig kommit mig för att läsa den.
  2. V.S.Naipul – Ett halvt liv. Ett tag hade jag fått för mig att jag skulle läsa minst en bok av varje nobelpristagare. Den här valde jag ut av denne pristagare men efter att ha läst en artikel om hans kvinnosyn tappade jag lusten.
  3. Torgny Lindgren – Pölsan. En bok som jag glömde avbeställa från min bokklubb när jag försökt mig på ett inköpsstopp. Av den anledningen har jag av någon anledning ansett den som oönskad. Det är säkert inget fel på boken i sig.

Read Full Post »

Hela havet stormar

När jag gick i lågstadiet, vilken känns som miljoner år sedan, så hade vi egentligen ingen ordentlig gymnastiksal. Det fanns ett rum, kanske stort som två klassrum, med ribbstolar och en gummiaktig matta där våra fröknar (magistrar syntes inte till på denna låga nivå) försökte aktivera oss ettagluttare i någon form av fysiska aktiviteter. En lek som jag särskilt kommer ihåg var ”Hela havet stormar”. För er som inte känner till den så innebär den att alla deltagare springer eller hoppar runt till musik runt en ring med stolar. När musiken slutar ska deltagarna snabbt kasta sig ned på en stol. En deltagare blir alltid utan stol eftersom antalet stolar är alltid en mindre än antalet deltagare.

Jag tyckte inte om denna lek, säkert för att jag var minst i klassen (både storleks-och åldersmässigt) och åkte ofta ut bland de första. Om jag kommer ihåg rätt så ansågs det också senare att leken var olämplig pedagogiskt och försvann från skolan.

Nu har jag till min förvåning konstaterat att leken fortfarande finns – i vårdsektorn.

Min mamma är svårt cancersjuk och har under de senaste åren bott på ett äldreboende här i kommunen. Ett äldreboende som saknar personal med medicinsk utbildning under kvällar, nätter och helger. Min mammas sjukdom har inneburit långsamma men stadigt ökande krav på sjukvårdspersonal eftersom hon behöver läkemedel i samband med att hon drabbas av andningsnöd och panikattacker. Vi har ändå varit överens med personalen på boendet, som vi har haft en bra kontakt med och fått ett gott intryck av, att hon skulle få bo kvar så länge som möjligt eftersom den bekanta miljön, med hennes egna saker, innebär att risken för panikattacker minskar.

I söndags fick hon en svår attack och i måndags meddelade så äldreboendet att hon inte längre kunde bo kvar eftersom de inte kunde garantera att de skulle kunna hjälpa henne. De anmälde ett akut behov av en hospis-plats. Så långt allt väl.

Igår, tisdag eftermiddag, får vi meddelande om att hon ska skickas upp till akuten för att få hjälp. Min bror kastar sig iväg till akuten för att hålla henne sällskap och föra hennes talan eftersom hon inte längre kan tala. Senare på kvällen avlöser jag honom. Efter flera timmars väntan får hon äntligen komma in och läkaren konstaterar att hon har fått en plats på hospis från och med onsdag och att hon inte är så akut medtagen att det finns anledning att lägga in henne på sjukhuset. Han föreslår att hon får medicin för att klara natten och att hon får återvända till äldreboendet, vilket är det enda hon vill, med en sjuktransport. Väntan på bilen skulle bli en till två timmar. Suck!

Under väntetiden får jag ett SMS från min bror: ”Du vet väl att hon inte får återvända.”

??? Jag ringer upp och frågar vad han menar och han berättar då att äldreboendet hade meddelat att hon inte kunde komma tillbaka. Kassen med kläder som hon hade med sig var uppenbarligen inte ”uti fall att” utan ett luffarknyte!

Vad menar de? Skulle hon campa på p-platsen över natten?

Eftersom transporten redan var beställd kom vi överens om att jag skulle försöka få någon från akuten att prata med äldreboendet så att mamma inte skulle få problem när hon kom tillbaka vid midnatt. Det var lyhört på akuten, jag hörde läkarens upprörda stämma under samtalet ut till platsen där vi satt och väntade. Efteråt meddelande han att han hade rett ut saken med äldreboendet, ”… de hade inte väntat sig att hon skulle komma tillbaka …” Det var en vänlig omskrivning. Tack!

Det är fullt klart att efter att äldreomsorgen övergått till den kommunala sfären så har ”Hela havet stormar” återinförts – i natt blev min mamma utan stol!

Det måste vara något fel i systemet, för inte ska man väl behöva bli behandlad så här i dagens Sverige? Eller har begreppet ”omsorg” omdefinierats utan att jag är medveten om det?

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 17

Förra veckans citat visade sig vara lite svårknäckt men så småningom klurade Marianne ut att det handlade om ”A Small Death in Lisbon” av Robert Wilson. En riktigt bra bok som belönades med en ”Gold Dagger” när den kom 1999. I boken löper två parallella handlingar, dels mordet på en ung flicka och händelser under det andra världskriget. Har ni inte läst den är den väl värd att letas rätt på.

Ska vi försöka med något lättare denna gång? Vad är det här?


Och så satte jag igång. Jag fällde en ceder, och jag tvivlar på att Salomo när han byggde Jerusalems tempel hade någon som gick upp emot den. Den var en och trekvarts meter i diameter vid roten och en och en halv på sju meters höjd, varefter den började att smalna av och sedan grenade sig. Först efter oändliga ansträngningar lyckades jag fälla trädet. I tjugu dagar höll jag på att hugga och hacka nere vid roten, och sedan tog det fjorton dagar till att kvista det och hugga av den stora kronan. Alltsammans måste jag med outsägligt besvär göra för hand med min yxa. Därefter kostade det mig en månad att hugga till det så att det började likna bottnen på en båt och skulle kunna flyta på rätt köl. Det tog mig ytterligare nära tre månader att holka ur insidan och göra en riktig båt av den. Detta gjorde jag utan hjälp av eld, endast med en klubba och mejsel, tills jag slutligen fått en riktigt fin pirog, stor nog att bära tjugosex man och följdaktligen också tillräckligt rymlig för mig och hela min last.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »