Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2008

Främmande fågel

Häromdagen höll jag på att trampa på en undulat. Smaragdgrön och med lysande fjäderdräkt spatserade han, eller var det möjligen en hon, på den upptrampade stigen över gräsmattan. Jag hade hört talas om att det hade siktats en undulat runt min arbetsplats och att någon hade planerat en räddningsaktion. Jag hoppas att den hade rymt så att ingen i missriktad vänlighet har släppt ut den. Den kommer inte att överleva vintern.

Jag övervägde ett kort tag att stanna och plocka upp undulaten men jag var sen till mitt träningspass och ilade istället iväg med väskan över armen.

Vad skulle jag ha gjort? Jag hade ingen bur och kunde knappast ta hem den. Inte kom jag ihåg vem som höll i räddningsaktionen heller.

Jag har haft undulater. De bodde i mitt kök när jag läste på universitetet när jag bodde i en stad söder om Stockholm. Mot slutet av terminen inföll en fältkurs under ett par veckor. Vad göra med två undulater och två katter? Lillbrorsan, tjugo, kallades in som lägenhets- och husdjursvakt.

Efter en vecka i fält ringde jag hem.

”Hur går det?”
”Ähum, hmmm …”
”Jaaa, är det problem, eller …?”
”Ja, jo, alltså. [Paus] Jag glömde stänga dörren till köket häromdagen. Hmmm. Och, den vita undulaten är försvunnen … men det finns lite vita fjädrar på burens botten.”
”Va, har katterna ätit upp den?”
”Ja, jag tror det.”

Vad säger man??

”OK, har du kommit ihåg dörren sen? Hur mår den blå?”

”Jo, det har jag gjort och den blå verkar ta det bra men är kanske lite nervös när katterna är i köket.”
”Vem skulle inte vara det.”
Brorsan var märkbart lättad över att jag inte skällde ut honom.

Några veckor efteråt fick jag besök av en dammsugarförsäljare – ett utdött släkte? – och av någon anledning kom vi in på ämnet undulater och katter och jag nämnde vad som hänt. Han sålde ingen dammsugare till mig. Efter ytterligare ett par veckor kom han tillbaks, den här gången hade han en kollega med sig som öppnade samtalet med ”Men jaha, det var här katten hade ätit upp undulaten!”

Hoppla! Jag köpte ingen dammsugare den gången heller.

Annonser

Read Full Post »

Testing, testing

”Du kommer att få en jättemysig häst! Fast det är klart, efter ett tag så kommer naturligtvis perioden när han testar dig.”

Drömprinsens förra ägarinna berättade stolt om sin fina häst som hon nog helst av allt inte skulle vilja sälja. Men ingen har obegränsat med tid även om pengar inte skulle vara ett problem, vilket det trots allt är för de flesta av oss. Att ha häst är inget billigt nöje.

Hon hade rätt. Visst testar han.

Nästan ända sedan han flyttade hit har vi haft en diskussion om att stå still när ryttaren ska sitta upp är att betrakta som gott uppförande. Han har inte tyckt att det varit nödvändigt att visa sig från sin bästa sida. För två dagar sedan tröttnade jag när han började backa och skällde på honom. I förrgår förstärkte jag det med spö och igår stod han helt still. Jag gillar hästar som kan ta tillsägelser. Hoppas att det håller i sig.

En del av hans tester går ut på att vissa saker är farliga, stenar, stängselövergångar etc. Det som avslöjar honom är att de är farligare på hemväg än på väg från stallet. Det är märkligt hur fort de lär sig vad som är i riktning mot hem.

I helgen får han börja om. Då ska min kompis motionera honom eftersom den käre maken och jag har åkt på utflykt i vårt vackra land.

Read Full Post »

Litterära L

I vår odyssé bland böcker mellan A till Ö vill Malin nu att vi listar kandidater på bokstaven L.

Låt se, vad kan jag ta med här?

Författare på L: Ulf Lundell. Nu är det dags för en bekännelse. Jag har aldrig läst någon av Lundells böcker. Jag vet egentligen inte varför. Det har aldrig blivit av. Kanske är det snart dags. Många talar positivt om hans böcker.

Bok på L: Lånarna i det gröna av Mary Norton. En av mina favoritböcker när jag var barn, fast kanske egentligen mest den första boken i serien ”Pojken och Lånarna”. Numera har jag alla böckerna i serien som jag verkligen njöt av som barn. Det är något visst med små och smarta figurer. Kanske för att jag själv är liten och …

Litterär gestalt på L: Lord Havelock Vetinari. Högste ledare i Londons alter ego Ankh-Morpork i Terry Pratchetts Discworld. Inget rubbar hans cirklar. En företrädare för den demokratiska principen ”En man, en röst”. Han är mannen, han har rösten.

Read Full Post »

De rödhårigas förbund

Ett par gånger har jag och Drömprinsen ridit ut med min kompis och hennes Röda Madam. Så lik Drömprinsen; fux, vita strumpor, samma höjd, båda importerade från Danmark med okänt ursprung. Men hon är sto och betydligt nervösare lagd till sitt temperament. Min kompis har lagt ned ett jättejobb på henne och de är nästan som ler och långhalm.

Inför den senaste lektionen som vi skulle rida för instruktören så tänkte vi i lördags rida ut och träna lite galoppfattningar på vägen. Röda Madam hade en lös sko så några utflykter i den leriga skogsmarken var inte att tänka på.

Hahahaha!

Vägen vimlade av svampplockare med prasslande papperskassar, cyklister, hundägare med en eller ett koppel med hundar. Korna gick i den närmaste hagen. Var tjugonde meter dök något nytt upp. För varje ny uppenbarelse blev Röda Madam mer och mer nervös. Med stort mod gick hon förbi korna, något som var otänkbart för bara några år sedan. Drömprinsen verkade ganska oberörd denna gång men var uppmärksam på hennes nervösa beteende.

Efter en stund lyckades hon skrämma upp dem båda genom att dra loss ett löv från en buske intill vägen så att det prasslade till. Vi kunde inte annat än skratta.

På hemvägen passerade vi det förtrollade torpet. Där fick vi en rapport från Röda Madam om att det enligt senaste numret av ”Hästbulletinen” fanns särskilt farliga stenar som kan anfalla hästar. Bara så att vi ryttare skulle veta det, sådana stenar fanns intill vägen vid torpet och det var därför olämpligt att gå förbi. Drömprinsen spanade men hade svårt att avgöra vilka stenar det handlade om. Det såg ungefär ut som när vi gick förbi åt andra hållet. Men lite kunde han hoppa för sakens skull.

De rödhårigas förbund?

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 27

Vad är det med engelska serier som gör dem så bra? Det är inte bara en fråga om pengar, det har jag svårt att tro på. Svårt att sätta fingret på.

Serien ”Juvelen i kronan” om händelser i Indien vid tiden för Indiens frigörelse från Storbritannien fick mig att leta rätt på böckerna. Förra veckans citat kom alltså från Paul Scotts ”The Jewel in the Crown” som är den första boken i ”The Raj Quartet”.
Här ett klipp från serien:

Men var har jag hämtat dagens citat?


Det tog lite tid innan han frågade: Varför gjorde hon det tror du?
Menar du Julie?
Det är klart.
Du vet, hon gjorde det flera gånger. Anni vet bara om en av gångerna. Men det har hänt flera gånger.
Jasså?
Det finns många sätt att dö på, säger jag.
Var inte teatraliskt nu, säger far, säg bara som det är.
Jag är inte teatralisk. Julie kom på att det fanns många sätt för en sjutton år gammal flicka att dö på, eller många sätt att
inte dö på. Det beror på hur man väljer att se på det. Först hoppade hon ner i badkaret med en elektrisk hårfön surrande i händerna; hårfönen måste ha haft någon sorts säkerhetsanordning som gjorde att den slocknade i samma ögonblick den kom i kontakt med vatten.
Ingenting hände, bara att hårfönen blev förstörd för alltid. Sen stal hon en av Annis tablettburkar – den röda, som alltid har varit den med valium i – och svalde allihop, det var säkert trettio, fyrtio tabletter. Men det var inte valium i den röda burken. Anni har en burk med Valium, en burk med sömntabletter, en burk med Ibux smärtstillande, en burk med B-vitaminer för vackert hår, en burk med något upplyftande om morgonen, en burk med helbrägdagörande sockerpiller som en grönögd homeopat hade gett henne, en burk med multivitaminer. Julie stal sockerpillren och blev bara förfärligt dålig och spydde hela natten och grät att det går ju för fan inte att dö! Så försökte hon hänga sig, hon skruvande fast en krok i i taket, köpte ett riktigt rep i järnhandeln, klättrade upp på en stol och lade öglan runt halsen. Men kroken i taket satt inte tillräckligt hårt och när hon sparkade undan stolen under sig dråsade hon ner i golvet med repet över sig och bitar av vit gips från taket rasade ner i hennes hår. Så bestämde hon sig för att hoppa ut genom fönstret, men av någon anledning vågade hon inte hoppa när hon stod där med det ena benet dinglande i luften och det andra på vardagsrumsgolvet. Strax därefter tog hon Annis bil och körde som en galning ner mot stan – hon har aldrig kunnat köra bil, alla som längtar efter döden borde ta en biltur med Julie, och då hade hon inte ens tagit körkort. Tack och lov stoppade polisen henne innan någon kom till skada. Ja, så skar hon upp handlederna i duschen och det var då Anni hittade henne. Som tur var. För den gången hade hon inte gjort ett enda fel.

Read Full Post »

Lästrio: Tantsnusk

Tantsnusk

Lästrio: Tantsnusk


En annan sida kom häromdagen med en ny lästrio, tantsnusk. Det är inte precis min genre måste jag erkänna. Så vilka böcker som passar på min lista tog ett tag att lista ut.
Så här blev resultatet:

  1. D.H. Lawrence: Lady Chatterleys älskare. Visst måste det här vara en av de första böckerna i denna genre! Ett tidsdokument som är värd att läsa och som jag läste för många år sedan.
  2. Erica Jong: Fanny. Erica Jong skrev flera frispråkiga romaner. Vågade, skulle jag vilja påstå, åtminstone för en tonårstjej som jag var då. Rädd att flyga läste jag aldrig men däremot Fanny. Trots sin inramning i 1800-talet så var den mycket frispråkig. I mina föräldrars bokhylla hittade jag också ytterligare en bok om Fanny Hill som jag var tvungen att läsa.
  3. Shirley Conran: Lace. Den här boken vet jag att jag har läst någon gång för länge sedan. Slukade den vill jag minnas. Men inte kommer jag ihåg vad den handlade om, kanske ett kännetecken för genren? Tur att miniserien som baserades på boken finns på youtube så minnet kan fräschas upp.

Read Full Post »

En liten eftergift

Egentligen hade jag inte tänkt att kommentera OS här på bloggen. Det är lite svårt att följa tävlingar som går mitt i natten så mitt engagemang har varit lite halvhjärtat i år, till skillnad från Lotten som nog gett mig de bästa referaten från tävlingarna. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Nej, det handlar om att jag under tävlingarnas gång blivit mer och mer irriterad över att det är så svårt att följa ryttarnas resultat. Den käre maken som har följt radiosportens sändningar meddelade i helgen att hopplandslaget låg bra till inför finalen. Så jag försökte leta reda på mer information på drakarnas webbplatser. Inte en rad. Så har det varit i stort sett under hela OS när det gäller ryttarnas resultat.

Idag läste jag en artikel i Metro där skribenten ondgjorde sig över att Svt inte visade när Rolf-Göran Bengtsson tog silvermedalj utan istället visade en, ur svenskt perspektiv, tämligen ointressant fotbollsmatch.

Det är inte utan att man funderar på vilka kriterier som journalisterna använder för att välja vad som ska rapporteras. Det är uppenbarligen inte svenska utövares chans till medalj, och inte hur många utövare sporten har i Sverige. Ridning är ju en folksport i Sverige. Okunskap kan det väl knappast vara, åtminstone har jag för mig att flera av ryttarna listades som medaljhopp innan tävlingarna.

Kan det vara att de flesta utövarna är kvinnor, viskar mitt feministiska jag. Jag hoppas inte.

Återstår egna intressen. Eller???

Read Full Post »

Older Posts »