Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2008

Tisdagsförströelse 32

Förra veckan citerade jag en av mina större läsupplevelser i ungdomen. Jules Vernes ”Tsarens kurir”. Idag kommer jag inte ihåg så jättemycket av själva handlingen, istället minns jag mycket musik och en ryamatta, lejongul med bruna och vita ringar, som låg i vårt vardagsrum där jag satt och läste.

Men nu något annat, vad?


The house is a wreck. Canals for the heating pipes have been cut into the inside walls of every room in the house. The workers have left rock and rubble in piles all over the unprotected floors. The plastic we’d requested was simply tossed over the furniture so every book, chair, dish, bed towel, and receipt in the house is covered in dirt. The jagged, deep, floor-to-ceiling cuts in the wall look like open wounds. They are just beginning on the new bathroom, laying cement on the floor. The plaster in the new kitchen already is cracking. The great long sink has been installed and looks wonderful. A workman has scrawled in black felt-tip pen a telephone number on the dining room fresco. Ed immediatly wets a rag and tries to rub it clean but we’re stuck with the plumber’s number. He slings the rag onto the rubble. They’ve left windows open all over and puddles have collected on the floor from this morning’s rain. The carelessness apparent everywhere, such as the telephone being completely buried, makes me so angry I have to walk outside and take gulps of cold air.

Read Full Post »

Flopp

Jaha, det där med att släpa med sig datorn för att kunna blogga i London hade jag ju kunnat låta bli. Uppkopplingen på hotellet var absolut urusel, med några minuters mellanrum bröts den och kanske var sjunde försök att koppla upp igen lyckades. Jag gav upp.

Nu måste jag förbereda morgondagens citat.

Read Full Post »

Vart ska detta leda?

Jag har rest ganska mycket, många flygresor har det blivit, mestadels i tjänsten. Inte så mycket privat. Men jag måste erkänna under alla åt som jag har flugit har jag aldrig råkat ut för det som hände igår. Det började redan på Arlanda. När vi gått ombord så blev vi stående vid gaten; det brukar aldrig vara ett gott tecken. Efter en stund ljöd kaptenens röst över högtalarna.

”Vi saknar en passagerare som har bagage ombord. Just nu letar personalen efter båda och när vi hittat den ena eller den andra så kan vi ge oss iväg. Vi har idag ingen slottid att passa utan kan ge oss iväg när vi är klara.”

Men hallå? När flög ni senast ett plan som inte hade en slottid att passa? Brukar inte det ständiga problemet vid förseningar vara att de har missat sin slottid och måste invänta en ny?

När vi sedan närmade oss London kom kaptenen med följande häpnadsväckande meddelande:
”Ja, vi har fått besked om att vi inte behöver köa in mot Heathrow utan kan flyga med högsta fart in mot landning och räknar med att landa cirka 20 minuter före beräknad landningstid.”

?? Heathrow, en av världens mest trafikerade flygplatser? Overkligt.

Jag borde kanske ha köpt en lott idag.

Read Full Post »

En gång åkte hon två gånger

När ni läser detta har jag flytt landet …

Ja, det vill säga, jag har för andra gången under ett år rest till London. Denna gång i första hand i tjänsten. Men jag stannar över helgen och den käre maken ansluter på fredag. Det är faktiskt jättebra med vuxna barn som kan stanna hemma och hålla ställningarna.

Den här gången har jag packat kameran så förhoppningsvis ska det bli bildillustrationer i reserapporterna. Om jag får tag på uppkoppling så kanske jag lyckas skriva några inlägg under helgen också. Datorn får följa med.

Denna gång, precis som alla andra gånger, blir det en tur till bokhandlarna för de sista inköpen före oktober månads köpstopp. Arghh! Igår kväll avbokade jag alla bokleveranser från bokklubbarna (utom en som inte går att avboka har jag upptäckt, där får jag försöka vara ståndaktig och ge bort boken istället).

Drömprinsen är utlottad till andra, som det charmtroll han är så var det inga problem.

Read Full Post »

Håkan Nesser: Människa utan hund

Människa utan hund

Människa utan hund

Min första bok i Pocket & Prassel 2.0 – utbytet blev Håkan Nessers ”Människa utan hund”. En bok som jag har slagit mina lovar kring tidigare men inte kommit mig för att köpa. Okänt varför.

Hur som helst, både jag och den käre maken blev förtjusta i hans förra serie om van Veeteren. Maken till den grad att han sprang och köpte den sista boken i inbundet format, trots att vi hade alla övriga i pocket av samma serie. Hrmpff, hur irriterande var inte det när det var dags att ställa in boken i hyllan?!

Det är inget tvivel om att Nesser skriver bra, språket flyter och relationerna är välbeskrivna. Intrigen är som i flera av hans böcker lite annorlunda. Han känner sig inte bundet av de vanliga dramaturgiska greppen.

Denna gång började jag efter hundra-hundrafemtio sidor undra om jag hade missuppfattat något. Var inte detta en deckare? Inget hade ju hänt! Ett familjedrama, men ganska lågmält, det var allt. Barn som inte lever upp till föräldrarnas förväntan, äldre som undrar om de gjort rätt val i livet. Lite laddar textenför något, oklart vad.

Det tog tvåhundra sidor innan bokens huvudperson, Inspektör Gunnar Barbarotti, dök upp. Och då på grund av några försvinnanden. Sedan rullar intrigen på, läsaren får några ledtrådar till vad som hänt, inspektören färre.

Tyvärr tycker jag inte att den håller ihop riktigt på slutet. Likt den författare in spe som figurerar i boken så känns det som att Nesser har fått i uppdrag att kraftigt korta texten, och mycket av det togs på slutet. Eller så hade han tröttnat på sin egen text. Hur som, så tycker jag att handlingen tar lite väl stora kliv i spretiga, och kanske lite konstlade, riktningar på slutet. Jag hängde inte riktig med.

Men boken är absolut läsvärd och jag kommer glädje att läsa kommande böcker om inspektör Barbarotti.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 31

Förra veckan hade jag riktigt roligt ska ni veta, men jag misstänker att flera av er var frustrerade. Om citatet veckan innan var på tok för enkelt för min illustra läsarskara så var förra veckans citat en riktig luring som Ö-helena, på sitt envisa sätt, så småningom lyckades klura ut var Alexandra Ripleys ”Scarlett”. En halvofficiell (?) fortsättning på Margaret Mitchells klassiska ”Borta med vinden”.

Att ni hade svårigheter att lista ut det vittnar nog närmast om er goda smak. Inte för att den nödvändigtvis är en usel bok men jag kan inte påminna mig om att den ens var i närheten av sin inspirationskälla. Det är ganska många år sedan jag läste den så jag ska nog inte ge ett alltför skarpt omdöme. Däremot måste jag erkänna att jag var sååååååå nära att ersätta ”… hästarna stampade med sina fötter …” till ”… hästarna stampade med sina hovar …” men då hade det inte blivit ett riktigt citat, och citatregeln måste ju gälla. Undrar om det är författaren eller översättaren som inte har kläm på fötter och hovar? Kanske både och?

Nåväl, att ge sig in och skriva en bok med någon annans persongalleri är nog både svårt och vanskligt. Detta var nog inte ett så bra exempel, bättre tycker jag Laurie R. King lyckas i sin serie där hon låter Sherlock Holmes dyka upp.

Ett nytt citat? Jasså, det vill ni ha förstås. OK, idag ska jag vara snällare med er, inga luringar. Vad är detta?

Den 22 juli klockan ett på eftermiddagen anlände de båda tarantasserna till Tiumen, en stad som i vanliga fall räknade 10.000 invånare men nu hade dubbelt så många. De båda tidningsmännen gav sig genast ut på nyhetsjakt och det som de många sibiriska flyktingarna hade att berätta från krigsskådeplatsen verkade föga lugnande.
Bland annat påstod man att Feofar Kans armé snabbt ryckte ner längs Isjims dalgång och försäkrade också att Ivan Ogareff antingen redan hade anslutit sig till hövdingen eller också snart skulle göra det. Därav kunde man helt naturligt dra den slutsatsen att operationerna i östra Sibirien i fortsättningen skulle komma att bedrivas med än större kraft än tidigare. De ryska trupperna måste huvudsakligen tas från europeiska Ryssland och eftersom de ännu var långt borta kunde man inte räkna med att invasionsstyrkorna skulle möta något större motstånd. Emellertid ryckte kosackerna från guvernementet Tobolsk i ilmarscher fram mot Tomsk i förhoppning om att nå fram dit före de tatariska kolonnerna.
Vid midnattstid anlände de båda tarantasserna till köpingen Novo-Zaimskoje och lämnade därmed slutgiltigt Uralbergens sista utlöpare bakom sig. Här började nämligen det väldiga sibiriska slättland som sträcker sig ända fram till Krasnojarsk. Det var en väldig slätt, ett slags ofantlig prärie utan något annat att vila ögonen på än de på vägens båda sidor utplacerade telegrafstolparna, vars trådar vibrerade för vinden som harpsträngar. Det enda som skiljde själva vägen från resten av slätten var för övrigt det fina damm som virvlades upp av vagnshjulen.

Read Full Post »

En ovanlig gäst

Nötkråka med godiskotte i näbben

Nötkråka med godiskotte i näbben

Jag är inte särskilt fågelintresserad. Kanske mer än genomsnittet men absolut inte i närheten av dem som ger sig ut med tubkikare i våra trakter för att få syn på ännu en fågel som de inte har sett tidigare. Och ännu mindre i närheten av 300-klubbsfantasterna. Men det är alltid rogivande att titta på fåglarna som flyger runt i trädgården och särskilt roligt är det förstås att se någon av de mer ovanliga arterna.

Söndag morgon när jag tittade ut från sovrummet fick jag se denna krabat. En nötkråka som flög runt bland våra gamla ädelgranar och leta efter kottar med godis i. Med sina kraftiga näbbar spettar de raskt upp kottarna och bänder fram de mjuka frödelarna. Som pinjenötter, smakar säkert gott. De brukar komma förbi vår trädgård på höstarna även om det inte är alla år som jag får syn på dem. Vi tror att de häckar inne i vår skog.

Jag fick bråttom att springa efter kameran och byta objektiv (och hoppas att fågeln skulle vara kvar, där hade jag tur). Visst är den vacker! Jag tycker den har en så fin brun färg.

Read Full Post »

Hur svårt kan det vara?

Någonstans på vägen hade jag lyckats övertyga mig själv om att jag i princip fortfarande red. Det hade antagligen något att göra med ett löfte jag gav mig själv någon gång i tioårsåldern efter att ha överhört min mor samtala med en bekant.

”Flickan har börjat rida, men det ger hon nog upp när hon kommer in i tonåren och pojkar locka mer.”

Då gav jag mig själv ett löfte, att jag inte skulle sluta rida. Och det höll jag i drygt trettio år, ja närmare trettiofem år. Men när min förra häst började bli gammal och skröplig fick hon bli pensionär. Det innebar inte att jag fick så mycket mer tid för att rida någon annan häst. Visst lånade jag någon annan häst då och då men jag kan inte påstå att det blev särskilt regelbundet. Istället pysslade jag om henne, mockade och fodrade och nöjde mig med det.

När jag förra året tog bort henne gav jag mig själv ett hästlöst år (ja, det blev nästan ett år i alla fall) för första gången på nästan trettio år. Men jag hade inte slutat rida, det var bara ett uppehåll.

När jag började leta häst och så småningom skaffade Drömprinsen var jag tvungen att erkänna att det nog ändå var närmare fyra år sedan jag red regelbundet och ännu längre sedan jag red för instruktör.

Jag upptäckte att saker jag fostrats med, som knäslut, är helt ute. Nu ska höfterna vara öppna, skänklarna ligga an med ett jämn tryck, inte gnida i varje steg. Fortfarande ska handen vara buren och avslappnad med ett jämnt stöd i hästens mun. Nu har jag kämpat med detta i flera veckor, rätt som det är kommer jag på mig själv med att ha låst högerhanden från axeln och nedåt, eller att jag sitter och driver i varje steg i skritten.

Hur svårt kan det vara?

Read Full Post »

Tandooriälgen

En annorlunda restaurang ... och deckare

En annorlunda restaurang ... och deckare


Varje sommar så brukar jag låna en laddning pocketböcker av en svåger och svägerska. Vintertid träffas vi sällan men när det blir varmare så blir det oftare och under semestern är det inte ovanligt att vi sitter med ett glas vin (eller två) och diskutera olika böcker eller nya författare. Min svägerska säger sig ha svårt att förstå den passion som jag och hennes man uppvisar när det gäller deckare. Hon tycker att det är för mycket våld. Och visst, det är sant, det är ofta våld i deckare, det är svårt att förneka. Det är svårt att tänka sig en deckare utan våld om man ska vara riktigt ärlig.

I sommarens laddning ingick flera författare som jag inte har läst tidigare, bland annat Karin Alvtegens böcker. När jag nästan packat påsen klart kom min svägerska med ytterligare en bok.

”Du, ta den här också. Den är riktigt bra, tycker åtminstone jag!” … sa hon, som inte tycker om våld.

???

Innan jag läste boken visste jag i princip att den utspelade sig i ett framtida Göteborg som blivit indifierat (eller vad kan det rätta ordet vara?), heter numera Gautampuri och där svenskar utgör en minoritet. Ja, och så att Tandooriälgen var en restaurang. Som det visade sig, visserligen serverar Tandoori, men inte nödvändigtvis på älg. Något som även huvudpersonen folktjänsteman Barsk konstaterar, även om han önskar att han inte hade.

Folktjänsteman Barsk är en omutlig, streberliknande utredare som hamnat ett karriärmässigt bakvatten genom sin envisa benägenhet att leta rätt på sanningen.

Beskrivningen av staden och den nya ordningen är riktigt bra och konsekvent. Ibland var det kanske lite väl många saker som sammanföll men å andra sidan känns det inte som om begreppet trovärdig överhuvudtaget hör hemma här. Jag håller med om min svägerskas bedömning om boken; om en författare bör sträva efter att skapa sitt eget språk så har Zac O’Yeah verkligen lyckats.

Däremot har jag svårt att förstå att just hon rekommenderade boken; den innehåller mycket, illustrativt och ofta osmakligt våld. Jag, som inte är särskilt kräsmagad av mig, mådde lätt illa genom den första tredjedelen av boken.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 30

Förra veckan var det visst helt öppet mål … alla i båset visste precis vad det var.

Det var naturligtvis ur ”Onkel Toms stuga” av Harriet Beecher Stowe som citatet var hämtat. Min bok är översatt av Jean Fr. Rossander och tryckt 1895 i Göteborg. Den har vackra illustrationer av Jenny Nyström-Stoopendaal. En riktigt fin bok som jag är glad att jag har i min ägo.

Veckans citat kommer från en bok där handlingen är placerad i en liknande kulturmiljö. Vilken bok är det?


Strax efter klockan två öppnades dörrarna in till Hibernian Hall. De unga svarta fackelpojkarna gäspade när de intog sina platser för att lysa festdeltagarna ut. När de tände sina facklor vaknade plötsligt den mörka väntande spårvagnen på Meeting Street till liv. Föraren fällde upp den blå lampgloben på taket och tände de höga lyktorna vid dörrarna. Hästarna stampade med fötterna och svängde med huvudena. En man i vitt förkläde sopade kanvasen fri från löv och sköt sedan undan den långa järnregeln och slog upp grindarna. Han försvann in bland skuggorna i samma ögonblick som de första rösterna hördes inifrån huset. Vagnarna väntade på sina passagerare i en lång rad som sträckte sig tre kvarter bort. ”Vakna, nu kommer de”, röt Ezekiel till de livréklädda, sovande pojkarna. De ryckte till när han petade till dem med fingret. De flinade och klättrade sedan ner från sin sovplats vid hans fötter.
Gästerna strömmade ut genom de öppna dörrarna. De pratade och skrattade och ville inte att den trevliga kvällen skulle ta slut. Precis som alla andra år sa de att årets Saint Cecilia-bal hade varit den bästa, hade haft den bästa orkestern, den bästa maten, den bästa bålen och aldrig tidigare hade de haft så roligt.
Spårvagnsföraren pratade med sina hästar. ”Jag ska nog se till att ni kommer ordentligt hem till stallet, oroa er inte.” Sedan drog han i handtaget uppe vid sitt huvud och den blankpolerade klockan bredvid den blå lampan ringde.
”Godnatt, godnatt”, ropade de lydiga passagerarna till gästerna uppe på verandan och sedan började först ett par, sedan tre och till sist en hel ström av unga människor springa längs kanvasgången. De äldre log och kommenterade ungdomarnas brist på trötthet. De rörde sig i en långsammare och värdigare takt. I några fall kunde deras värdighet inte dölja att de var något ostadiga på foten.

Read Full Post »

Older Posts »