Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2008

Tisdagsförströelse 32

Förra veckan citerade jag en av mina större läsupplevelser i ungdomen. Jules Vernes ”Tsarens kurir”. Idag kommer jag inte ihåg så jättemycket av själva handlingen, istället minns jag mycket musik och en ryamatta, lejongul med bruna och vita ringar, som låg i vårt vardagsrum där jag satt och läste.

Men nu något annat, vad?


The house is a wreck. Canals for the heating pipes have been cut into the inside walls of every room in the house. The workers have left rock and rubble in piles all over the unprotected floors. The plastic we’d requested was simply tossed over the furniture so every book, chair, dish, bed towel, and receipt in the house is covered in dirt. The jagged, deep, floor-to-ceiling cuts in the wall look like open wounds. They are just beginning on the new bathroom, laying cement on the floor. The plaster in the new kitchen already is cracking. The great long sink has been installed and looks wonderful. A workman has scrawled in black felt-tip pen a telephone number on the dining room fresco. Ed immediatly wets a rag and tries to rub it clean but we’re stuck with the plumber’s number. He slings the rag onto the rubble. They’ve left windows open all over and puddles have collected on the floor from this morning’s rain. The carelessness apparent everywhere, such as the telephone being completely buried, makes me so angry I have to walk outside and take gulps of cold air.

Annonser

Read Full Post »

Flopp

Jaha, det där med att släpa med sig datorn för att kunna blogga i London hade jag ju kunnat låta bli. Uppkopplingen på hotellet var absolut urusel, med några minuters mellanrum bröts den och kanske var sjunde försök att koppla upp igen lyckades. Jag gav upp.

Nu måste jag förbereda morgondagens citat.

Read Full Post »

Vart ska detta leda?

Jag har rest ganska mycket, många flygresor har det blivit, mestadels i tjänsten. Inte så mycket privat. Men jag måste erkänna under alla åt som jag har flugit har jag aldrig råkat ut för det som hände igår. Det började redan på Arlanda. När vi gått ombord så blev vi stående vid gaten; det brukar aldrig vara ett gott tecken. Efter en stund ljöd kaptenens röst över högtalarna.

”Vi saknar en passagerare som har bagage ombord. Just nu letar personalen efter båda och när vi hittat den ena eller den andra så kan vi ge oss iväg. Vi har idag ingen slottid att passa utan kan ge oss iväg när vi är klara.”

Men hallå? När flög ni senast ett plan som inte hade en slottid att passa? Brukar inte det ständiga problemet vid förseningar vara att de har missat sin slottid och måste invänta en ny?

När vi sedan närmade oss London kom kaptenen med följande häpnadsväckande meddelande:
”Ja, vi har fått besked om att vi inte behöver köa in mot Heathrow utan kan flyga med högsta fart in mot landning och räknar med att landa cirka 20 minuter före beräknad landningstid.”

?? Heathrow, en av världens mest trafikerade flygplatser? Overkligt.

Jag borde kanske ha köpt en lott idag.

Read Full Post »

En gång åkte hon två gånger

När ni läser detta har jag flytt landet …

Ja, det vill säga, jag har för andra gången under ett år rest till London. Denna gång i första hand i tjänsten. Men jag stannar över helgen och den käre maken ansluter på fredag. Det är faktiskt jättebra med vuxna barn som kan stanna hemma och hålla ställningarna.

Den här gången har jag packat kameran så förhoppningsvis ska det bli bildillustrationer i reserapporterna. Om jag får tag på uppkoppling så kanske jag lyckas skriva några inlägg under helgen också. Datorn får följa med.

Denna gång, precis som alla andra gånger, blir det en tur till bokhandlarna för de sista inköpen före oktober månads köpstopp. Arghh! Igår kväll avbokade jag alla bokleveranser från bokklubbarna (utom en som inte går att avboka har jag upptäckt, där får jag försöka vara ståndaktig och ge bort boken istället).

Drömprinsen är utlottad till andra, som det charmtroll han är så var det inga problem.

Read Full Post »

Håkan Nesser: Människa utan hund

Människa utan hund

Människa utan hund

Min första bok i Pocket & Prassel 2.0 – utbytet blev Håkan Nessers ”Människa utan hund”. En bok som jag har slagit mina lovar kring tidigare men inte kommit mig för att köpa. Okänt varför.

Hur som helst, både jag och den käre maken blev förtjusta i hans förra serie om van Veeteren. Maken till den grad att han sprang och köpte den sista boken i inbundet format, trots att vi hade alla övriga i pocket av samma serie. Hrmpff, hur irriterande var inte det när det var dags att ställa in boken i hyllan?!

Det är inget tvivel om att Nesser skriver bra, språket flyter och relationerna är välbeskrivna. Intrigen är som i flera av hans böcker lite annorlunda. Han känner sig inte bundet av de vanliga dramaturgiska greppen.

Denna gång började jag efter hundra-hundrafemtio sidor undra om jag hade missuppfattat något. Var inte detta en deckare? Inget hade ju hänt! Ett familjedrama, men ganska lågmält, det var allt. Barn som inte lever upp till föräldrarnas förväntan, äldre som undrar om de gjort rätt val i livet. Lite laddar textenför något, oklart vad.

Det tog tvåhundra sidor innan bokens huvudperson, Inspektör Gunnar Barbarotti, dök upp. Och då på grund av några försvinnanden. Sedan rullar intrigen på, läsaren får några ledtrådar till vad som hänt, inspektören färre.

Tyvärr tycker jag inte att den håller ihop riktigt på slutet. Likt den författare in spe som figurerar i boken så känns det som att Nesser har fått i uppdrag att kraftigt korta texten, och mycket av det togs på slutet. Eller så hade han tröttnat på sin egen text. Hur som, så tycker jag att handlingen tar lite väl stora kliv i spretiga, och kanske lite konstlade, riktningar på slutet. Jag hängde inte riktig med.

Men boken är absolut läsvärd och jag kommer glädje att läsa kommande böcker om inspektör Barbarotti.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 31

Förra veckan hade jag riktigt roligt ska ni veta, men jag misstänker att flera av er var frustrerade. Om citatet veckan innan var på tok för enkelt för min illustra läsarskara så var förra veckans citat en riktig luring som Ö-helena, på sitt envisa sätt, så småningom lyckades klura ut var Alexandra Ripleys ”Scarlett”. En halvofficiell (?) fortsättning på Margaret Mitchells klassiska ”Borta med vinden”.

Att ni hade svårigheter att lista ut det vittnar nog närmast om er goda smak. Inte för att den nödvändigtvis är en usel bok men jag kan inte påminna mig om att den ens var i närheten av sin inspirationskälla. Det är ganska många år sedan jag läste den så jag ska nog inte ge ett alltför skarpt omdöme. Däremot måste jag erkänna att jag var sååååååå nära att ersätta ”… hästarna stampade med sina fötter …” till ”… hästarna stampade med sina hovar …” men då hade det inte blivit ett riktigt citat, och citatregeln måste ju gälla. Undrar om det är författaren eller översättaren som inte har kläm på fötter och hovar? Kanske både och?

Nåväl, att ge sig in och skriva en bok med någon annans persongalleri är nog både svårt och vanskligt. Detta var nog inte ett så bra exempel, bättre tycker jag Laurie R. King lyckas i sin serie där hon låter Sherlock Holmes dyka upp.

Ett nytt citat? Jasså, det vill ni ha förstås. OK, idag ska jag vara snällare med er, inga luringar. Vad är detta?

Den 22 juli klockan ett på eftermiddagen anlände de båda tarantasserna till Tiumen, en stad som i vanliga fall räknade 10.000 invånare men nu hade dubbelt så många. De båda tidningsmännen gav sig genast ut på nyhetsjakt och det som de många sibiriska flyktingarna hade att berätta från krigsskådeplatsen verkade föga lugnande.
Bland annat påstod man att Feofar Kans armé snabbt ryckte ner längs Isjims dalgång och försäkrade också att Ivan Ogareff antingen redan hade anslutit sig till hövdingen eller också snart skulle göra det. Därav kunde man helt naturligt dra den slutsatsen att operationerna i östra Sibirien i fortsättningen skulle komma att bedrivas med än större kraft än tidigare. De ryska trupperna måste huvudsakligen tas från europeiska Ryssland och eftersom de ännu var långt borta kunde man inte räkna med att invasionsstyrkorna skulle möta något större motstånd. Emellertid ryckte kosackerna från guvernementet Tobolsk i ilmarscher fram mot Tomsk i förhoppning om att nå fram dit före de tatariska kolonnerna.
Vid midnattstid anlände de båda tarantasserna till köpingen Novo-Zaimskoje och lämnade därmed slutgiltigt Uralbergens sista utlöpare bakom sig. Här började nämligen det väldiga sibiriska slättland som sträcker sig ända fram till Krasnojarsk. Det var en väldig slätt, ett slags ofantlig prärie utan något annat att vila ögonen på än de på vägens båda sidor utplacerade telegrafstolparna, vars trådar vibrerade för vinden som harpsträngar. Det enda som skiljde själva vägen från resten av slätten var för övrigt det fina damm som virvlades upp av vagnshjulen.

Read Full Post »

En ovanlig gäst

Nötkråka med godiskotte i näbben

Nötkråka med godiskotte i näbben

Jag är inte särskilt fågelintresserad. Kanske mer än genomsnittet men absolut inte i närheten av dem som ger sig ut med tubkikare i våra trakter för att få syn på ännu en fågel som de inte har sett tidigare. Och ännu mindre i närheten av 300-klubbsfantasterna. Men det är alltid rogivande att titta på fåglarna som flyger runt i trädgården och särskilt roligt är det förstås att se någon av de mer ovanliga arterna.

Söndag morgon när jag tittade ut från sovrummet fick jag se denna krabat. En nötkråka som flög runt bland våra gamla ädelgranar och leta efter kottar med godis i. Med sina kraftiga näbbar spettar de raskt upp kottarna och bänder fram de mjuka frödelarna. Som pinjenötter, smakar säkert gott. De brukar komma förbi vår trädgård på höstarna även om det inte är alla år som jag får syn på dem. Vi tror att de häckar inne i vår skog.

Jag fick bråttom att springa efter kameran och byta objektiv (och hoppas att fågeln skulle vara kvar, där hade jag tur). Visst är den vacker! Jag tycker den har en så fin brun färg.

Read Full Post »

Older Posts »