Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 16 september, 2008

Tisdagsförströelse 30

Förra veckan var det visst helt öppet mål … alla i båset visste precis vad det var.

Det var naturligtvis ur ”Onkel Toms stuga” av Harriet Beecher Stowe som citatet var hämtat. Min bok är översatt av Jean Fr. Rossander och tryckt 1895 i Göteborg. Den har vackra illustrationer av Jenny Nyström-Stoopendaal. En riktigt fin bok som jag är glad att jag har i min ägo.

Veckans citat kommer från en bok där handlingen är placerad i en liknande kulturmiljö. Vilken bok är det?


Strax efter klockan två öppnades dörrarna in till Hibernian Hall. De unga svarta fackelpojkarna gäspade när de intog sina platser för att lysa festdeltagarna ut. När de tände sina facklor vaknade plötsligt den mörka väntande spårvagnen på Meeting Street till liv. Föraren fällde upp den blå lampgloben på taket och tände de höga lyktorna vid dörrarna. Hästarna stampade med fötterna och svängde med huvudena. En man i vitt förkläde sopade kanvasen fri från löv och sköt sedan undan den långa järnregeln och slog upp grindarna. Han försvann in bland skuggorna i samma ögonblick som de första rösterna hördes inifrån huset. Vagnarna väntade på sina passagerare i en lång rad som sträckte sig tre kvarter bort. ”Vakna, nu kommer de”, röt Ezekiel till de livréklädda, sovande pojkarna. De ryckte till när han petade till dem med fingret. De flinade och klättrade sedan ner från sin sovplats vid hans fötter.
Gästerna strömmade ut genom de öppna dörrarna. De pratade och skrattade och ville inte att den trevliga kvällen skulle ta slut. Precis som alla andra år sa de att årets Saint Cecilia-bal hade varit den bästa, hade haft den bästa orkestern, den bästa maten, den bästa bålen och aldrig tidigare hade de haft så roligt.
Spårvagnsföraren pratade med sina hästar. ”Jag ska nog se till att ni kommer ordentligt hem till stallet, oroa er inte.” Sedan drog han i handtaget uppe vid sitt huvud och den blankpolerade klockan bredvid den blå lampan ringde.
”Godnatt, godnatt”, ropade de lydiga passagerarna till gästerna uppe på verandan och sedan började först ett par, sedan tre och till sist en hel ström av unga människor springa längs kanvasgången. De äldre log och kommenterade ungdomarnas brist på trötthet. De rörde sig i en långsammare och värdigare takt. I några fall kunde deras värdighet inte dölja att de var något ostadiga på foten.

Annonser

Read Full Post »