Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 18 september, 2008

Hur svårt kan det vara?

Någonstans på vägen hade jag lyckats övertyga mig själv om att jag i princip fortfarande red. Det hade antagligen något att göra med ett löfte jag gav mig själv någon gång i tioårsåldern efter att ha överhört min mor samtala med en bekant.

”Flickan har börjat rida, men det ger hon nog upp när hon kommer in i tonåren och pojkar locka mer.”

Då gav jag mig själv ett löfte, att jag inte skulle sluta rida. Och det höll jag i drygt trettio år, ja närmare trettiofem år. Men när min förra häst började bli gammal och skröplig fick hon bli pensionär. Det innebar inte att jag fick så mycket mer tid för att rida någon annan häst. Visst lånade jag någon annan häst då och då men jag kan inte påstå att det blev särskilt regelbundet. Istället pysslade jag om henne, mockade och fodrade och nöjde mig med det.

När jag förra året tog bort henne gav jag mig själv ett hästlöst år (ja, det blev nästan ett år i alla fall) för första gången på nästan trettio år. Men jag hade inte slutat rida, det var bara ett uppehåll.

När jag började leta häst och så småningom skaffade Drömprinsen var jag tvungen att erkänna att det nog ändå var närmare fyra år sedan jag red regelbundet och ännu längre sedan jag red för instruktör.

Jag upptäckte att saker jag fostrats med, som knäslut, är helt ute. Nu ska höfterna vara öppna, skänklarna ligga an med ett jämn tryck, inte gnida i varje steg. Fortfarande ska handen vara buren och avslappnad med ett jämnt stöd i hästens mun. Nu har jag kämpat med detta i flera veckor, rätt som det är kommer jag på mig själv med att ha låst högerhanden från axeln och nedåt, eller att jag sitter och driver i varje steg i skritten.

Hur svårt kan det vara?

Annonser

Read Full Post »