Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 23 september, 2008

Tisdagsförströelse 31

Förra veckan hade jag riktigt roligt ska ni veta, men jag misstänker att flera av er var frustrerade. Om citatet veckan innan var på tok för enkelt för min illustra läsarskara så var förra veckans citat en riktig luring som Ö-helena, på sitt envisa sätt, så småningom lyckades klura ut var Alexandra Ripleys ”Scarlett”. En halvofficiell (?) fortsättning på Margaret Mitchells klassiska ”Borta med vinden”.

Att ni hade svårigheter att lista ut det vittnar nog närmast om er goda smak. Inte för att den nödvändigtvis är en usel bok men jag kan inte påminna mig om att den ens var i närheten av sin inspirationskälla. Det är ganska många år sedan jag läste den så jag ska nog inte ge ett alltför skarpt omdöme. Däremot måste jag erkänna att jag var sååååååå nära att ersätta ”… hästarna stampade med sina fötter …” till ”… hästarna stampade med sina hovar …” men då hade det inte blivit ett riktigt citat, och citatregeln måste ju gälla. Undrar om det är författaren eller översättaren som inte har kläm på fötter och hovar? Kanske både och?

Nåväl, att ge sig in och skriva en bok med någon annans persongalleri är nog både svårt och vanskligt. Detta var nog inte ett så bra exempel, bättre tycker jag Laurie R. King lyckas i sin serie där hon låter Sherlock Holmes dyka upp.

Ett nytt citat? Jasså, det vill ni ha förstås. OK, idag ska jag vara snällare med er, inga luringar. Vad är detta?

Den 22 juli klockan ett på eftermiddagen anlände de båda tarantasserna till Tiumen, en stad som i vanliga fall räknade 10.000 invånare men nu hade dubbelt så många. De båda tidningsmännen gav sig genast ut på nyhetsjakt och det som de många sibiriska flyktingarna hade att berätta från krigsskådeplatsen verkade föga lugnande.
Bland annat påstod man att Feofar Kans armé snabbt ryckte ner längs Isjims dalgång och försäkrade också att Ivan Ogareff antingen redan hade anslutit sig till hövdingen eller också snart skulle göra det. Därav kunde man helt naturligt dra den slutsatsen att operationerna i östra Sibirien i fortsättningen skulle komma att bedrivas med än större kraft än tidigare. De ryska trupperna måste huvudsakligen tas från europeiska Ryssland och eftersom de ännu var långt borta kunde man inte räkna med att invasionsstyrkorna skulle möta något större motstånd. Emellertid ryckte kosackerna från guvernementet Tobolsk i ilmarscher fram mot Tomsk i förhoppning om att nå fram dit före de tatariska kolonnerna.
Vid midnattstid anlände de båda tarantasserna till köpingen Novo-Zaimskoje och lämnade därmed slutgiltigt Uralbergens sista utlöpare bakom sig. Här började nämligen det väldiga sibiriska slättland som sträcker sig ända fram till Krasnojarsk. Det var en väldig slätt, ett slags ofantlig prärie utan något annat att vila ögonen på än de på vägens båda sidor utplacerade telegrafstolparna, vars trådar vibrerade för vinden som harpsträngar. Det enda som skiljde själva vägen från resten av slätten var för övrigt det fina damm som virvlades upp av vagnshjulen.

Annonser

Read Full Post »