Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2008

Hur svårt kan det vara?

Någonstans på vägen hade jag lyckats övertyga mig själv om att jag i princip fortfarande red. Det hade antagligen något att göra med ett löfte jag gav mig själv någon gång i tioårsåldern efter att ha överhört min mor samtala med en bekant.

”Flickan har börjat rida, men det ger hon nog upp när hon kommer in i tonåren och pojkar locka mer.”

Då gav jag mig själv ett löfte, att jag inte skulle sluta rida. Och det höll jag i drygt trettio år, ja närmare trettiofem år. Men när min förra häst började bli gammal och skröplig fick hon bli pensionär. Det innebar inte att jag fick så mycket mer tid för att rida någon annan häst. Visst lånade jag någon annan häst då och då men jag kan inte påstå att det blev särskilt regelbundet. Istället pysslade jag om henne, mockade och fodrade och nöjde mig med det.

När jag förra året tog bort henne gav jag mig själv ett hästlöst år (ja, det blev nästan ett år i alla fall) för första gången på nästan trettio år. Men jag hade inte slutat rida, det var bara ett uppehåll.

När jag började leta häst och så småningom skaffade Drömprinsen var jag tvungen att erkänna att det nog ändå var närmare fyra år sedan jag red regelbundet och ännu längre sedan jag red för instruktör.

Jag upptäckte att saker jag fostrats med, som knäslut, är helt ute. Nu ska höfterna vara öppna, skänklarna ligga an med ett jämn tryck, inte gnida i varje steg. Fortfarande ska handen vara buren och avslappnad med ett jämnt stöd i hästens mun. Nu har jag kämpat med detta i flera veckor, rätt som det är kommer jag på mig själv med att ha låst högerhanden från axeln och nedåt, eller att jag sitter och driver i varje steg i skritten.

Hur svårt kan det vara?

Annonser

Read Full Post »

Tandooriälgen

En annorlunda restaurang ... och deckare

En annorlunda restaurang ... och deckare


Varje sommar så brukar jag låna en laddning pocketböcker av en svåger och svägerska. Vintertid träffas vi sällan men när det blir varmare så blir det oftare och under semestern är det inte ovanligt att vi sitter med ett glas vin (eller två) och diskutera olika böcker eller nya författare. Min svägerska säger sig ha svårt att förstå den passion som jag och hennes man uppvisar när det gäller deckare. Hon tycker att det är för mycket våld. Och visst, det är sant, det är ofta våld i deckare, det är svårt att förneka. Det är svårt att tänka sig en deckare utan våld om man ska vara riktigt ärlig.

I sommarens laddning ingick flera författare som jag inte har läst tidigare, bland annat Karin Alvtegens böcker. När jag nästan packat påsen klart kom min svägerska med ytterligare en bok.

”Du, ta den här också. Den är riktigt bra, tycker åtminstone jag!” … sa hon, som inte tycker om våld.

???

Innan jag läste boken visste jag i princip att den utspelade sig i ett framtida Göteborg som blivit indifierat (eller vad kan det rätta ordet vara?), heter numera Gautampuri och där svenskar utgör en minoritet. Ja, och så att Tandooriälgen var en restaurang. Som det visade sig, visserligen serverar Tandoori, men inte nödvändigtvis på älg. Något som även huvudpersonen folktjänsteman Barsk konstaterar, även om han önskar att han inte hade.

Folktjänsteman Barsk är en omutlig, streberliknande utredare som hamnat ett karriärmässigt bakvatten genom sin envisa benägenhet att leta rätt på sanningen.

Beskrivningen av staden och den nya ordningen är riktigt bra och konsekvent. Ibland var det kanske lite väl många saker som sammanföll men å andra sidan känns det inte som om begreppet trovärdig överhuvudtaget hör hemma här. Jag håller med om min svägerskas bedömning om boken; om en författare bör sträva efter att skapa sitt eget språk så har Zac O’Yeah verkligen lyckats.

Däremot har jag svårt att förstå att just hon rekommenderade boken; den innehåller mycket, illustrativt och ofta osmakligt våld. Jag, som inte är särskilt kräsmagad av mig, mådde lätt illa genom den första tredjedelen av boken.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 30

Förra veckan var det visst helt öppet mål … alla i båset visste precis vad det var.

Det var naturligtvis ur ”Onkel Toms stuga” av Harriet Beecher Stowe som citatet var hämtat. Min bok är översatt av Jean Fr. Rossander och tryckt 1895 i Göteborg. Den har vackra illustrationer av Jenny Nyström-Stoopendaal. En riktigt fin bok som jag är glad att jag har i min ägo.

Veckans citat kommer från en bok där handlingen är placerad i en liknande kulturmiljö. Vilken bok är det?


Strax efter klockan två öppnades dörrarna in till Hibernian Hall. De unga svarta fackelpojkarna gäspade när de intog sina platser för att lysa festdeltagarna ut. När de tände sina facklor vaknade plötsligt den mörka väntande spårvagnen på Meeting Street till liv. Föraren fällde upp den blå lampgloben på taket och tände de höga lyktorna vid dörrarna. Hästarna stampade med fötterna och svängde med huvudena. En man i vitt förkläde sopade kanvasen fri från löv och sköt sedan undan den långa järnregeln och slog upp grindarna. Han försvann in bland skuggorna i samma ögonblick som de första rösterna hördes inifrån huset. Vagnarna väntade på sina passagerare i en lång rad som sträckte sig tre kvarter bort. ”Vakna, nu kommer de”, röt Ezekiel till de livréklädda, sovande pojkarna. De ryckte till när han petade till dem med fingret. De flinade och klättrade sedan ner från sin sovplats vid hans fötter.
Gästerna strömmade ut genom de öppna dörrarna. De pratade och skrattade och ville inte att den trevliga kvällen skulle ta slut. Precis som alla andra år sa de att årets Saint Cecilia-bal hade varit den bästa, hade haft den bästa orkestern, den bästa maten, den bästa bålen och aldrig tidigare hade de haft så roligt.
Spårvagnsföraren pratade med sina hästar. ”Jag ska nog se till att ni kommer ordentligt hem till stallet, oroa er inte.” Sedan drog han i handtaget uppe vid sitt huvud och den blankpolerade klockan bredvid den blå lampan ringde.
”Godnatt, godnatt”, ropade de lydiga passagerarna till gästerna uppe på verandan och sedan började först ett par, sedan tre och till sist en hel ström av unga människor springa längs kanvasgången. De äldre log och kommenterade ungdomarnas brist på trötthet. De rörde sig i en långsammare och värdigare takt. I några fall kunde deras värdighet inte dölja att de var något ostadiga på foten.

Read Full Post »

Lästrio: Böcker som förändrat mitt liv

Böcker som förändrat mitt liv

Böcker som förändrat mitt liv

Det var inget blygsamt tema för Petras senaste lästrio. Även om jag läser mycket så kan jag inte påstå att böcker har så stor inverkan på mitt liv, möjligtvis undantaget vissa läroböcker. Men det är knappast dem som denna lästrio skulle handla om.

Fast, vi skulle inte ta det hela så allvarligt som tur är. Så de här böckerna har knappast förändrat mitt liv, men ett visst intryck har de i alla fall gjort.

  1. Jean M. Auel: Grottbjörnens folk. När jag gick i gymnasiet så kom böckerna om Ayla, om hennes uppväxt i en neandertalfamilj, hennes fortsatta liv och möten med människor av hennes egen art. Böckernas trovärdighet och litterära kvalitet kan man ifrågasätta men de väckte ett intresse för människans historia hos mig och senare i livet sökte jag mig till ett forskningsprojekt inom ämnet. Det rann dessvärre ut i sanden, så idag får jag nöja mig med att läsa in mig på andras forskning eller kika på utställningen ”Den mänskliga resan” på Naturhistoriska riksmuseet. Har du inte sett den så kan jag rekommendera den.
  2. Lisbeth Pahnke: Britta och Silver. Serien om Britta och hennes ponny Silver slukade jag i yngre tonåren. Själv hade jag börjat rida som nioåring och var, om jag ska vara ärlig, länge ganska rädd för hästar men böckerna hjälpte mig bemästra den rädslan. Det gjorde även författarinnan har jag förstått; för inte så länge sedan hittade jag i mina gömmor ett brev som hon skrivit till mig, antagligen som svar på någon brevfråga. Nu har jag hållit på med hästar i närmare fyrtio år så det blev bättre men respekt kommer jag alltid att ha för dessa djur.
  3. Gerd Brantenberg: Egalias döttrar. Ärligt talat så kommer jag idag inte ihåg särskilt mycket av denna roman. Gör ni? Även den gavs ut när jag var tonårig och den gjorde verkligen ett intryck på mig. Detta att konsekvent vända på perspektiven visar verkligen hur starka de manliga normerna är i vårt samhälle. Även om jag inte är någon militant feminist så är jag starkt intresserad av jämställdhetsfrågor och jag undrar om inte denna roman har bidragit till det.

Read Full Post »

Nä, nu blommar det …

För några år sedan gick den käre maken lös med motorsågen i berget mittemot vårt kök. Om han bara skulle prova en ny kedja eller om han hade tröttnat på slyet vet jag faktiskt ärligt talat inte. Det var inget vi hade diskuterat innan.

På en halvtimme hade han täckt hela sidan av berget med små trädstammar och ris. Det tog mig ett par dagar att släppa ihop allt och lägga i en hög på gräsmattan så att den käre maken kunde köra bort den med traktorn. Högen blev nog två meter hög och tre-fyra meter lång. Det var faktiskt ganska roligt att ägna sig åt ”kast-med-litet-träd”, omedelbar nytta, omedelbar tillfredsställelse. Annat är det med att städa huset så här på landet. När man har dammsugit sig igenom huset kliver någon in i andra ändan med leriga stövlar fulla med hö som landar på golvet när de drar ut fötterna …

Det rena berget var naturligtvis en utmaning för trädgårdsmänniskan i mig. Det måste ju gå att göra något där. Stenparti? Nja. Nej, ett rhododendronberg skulle det bli. Sagt och gjort. Jag gav mig ut och grävde i berget med spett och liten slägga. Alla lämpliga sprickor rensades, jord tillfördes och ett antal rhododendronplantor införskaffades och planterades. Jag längtade till våren.

Nu blir det inte alltid som man har tänkt sig i trädgården. Efter den första vintern hade flera av plantorna dukat under. Frostskador? Torkskador? Jag vet inte. Rådjurseländena hade varit på några av dem. Nytt sly har växt upp så det är dags att rensa igen. Kanske jag gör ett nytt försök med några nya plantor. Idag har jag två av de ursprungliga plantorna kvar. Som har blommat ganska blygsamt trots mina försök att gödsla vid snösmältningen (när infaller den egentligen när vintern är snöfri?) och i samband med knoppsättning. Också det lite knepigt att passa när det är dåligt med blommor.

Men hur gör jag nu? Denna syn möte mig idag när jag tittade ut genom köksfönstret.
Septemberblommande Rhododendron catawbiense "Cunningham's white"

Read Full Post »

Även solen har fläckar

Drömprinsen har egentligen bara ett fel! Han älskar att vältra sig i lera. Om reinkarnation finns i verkligenheten så var han antagligen elefant i sitt förra liv. Det går inte en dag utan att han har kletat in båda sidorna med ett tjock lager med lera. Gärna så att han har fått fina ”rasta-flätor” i manen. Svansen är inte heller så grann alla gånger. Ryktet säger att han brukar passa på så snart som jag har vänt ryggen till och går tillbaka till stallet efter att ha släppt ut honom.

Numera har jag satt på honom ett tunnt regntäcke för att minska mängden arbete innan ridning. Det hindrar inte att jag när jag suttit upp brukar hitta små hemliga gömmor av lera som bara är synliga ovanifrån.

De andra hästägarna klagar över att han har dåligt inflytande på deras hästar också.

Han gav inga indikationer på att vara en sån lortgris när jag tittade på honom hos den förra ägaren. Då var han faktiskt ren. Men det är klart det hade inte regnat så mycket då. Fast, om det är hans enda nackdel så är det okej, även solen har ju sina fläckar.

Read Full Post »

Prassel i brevlådan!

Första paketet från min hemliga bokvän

Första paketet från min hemliga bokvän

Oh, idag kom så första paketet i denna Pocket & Prassel-omgång!!! Jag som misslyckades med att komma med i första omgången blev överraskad över hur spännande var att öppna detta brev som jag trots allt visste skulle innehålla saker som jag lika gärna kunde ha köpt själv. Men det var rena julafton! Kul.

Jag som öppnade paketet precis före middagen hade fullt sjå att hålla mig från att öppna och provsmaka chokladkakan med pistagenötter …
I övrigt fanns en hälsning från min hemliga bokvän och en påse med rättvisemärkt kaffe (ledtråd?). Hur jag på tre ynka paket ska kunna lista ut vem som är min hemliga bokvän övergår min fantasi, men vem vet, det kanske går.

Boken, ja det var Håkan Nessers ”Människa utan hund”, en bok jag varit nyfiken på eftersom jag tycker om hans van Veteeren-serie. Nu ska jag snabbt avsluta den pocket jag håller på med så att jag kan börja på denna.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »