Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2008

Kunde det ha blivit något annat svar?

En hem utan böcker har hittat ytterligare en bokquiz som jag inte kunde motstå. Så här blev det.

What Kind of Reader Are You?

Your Result: Dedicated Reader
 

You are always trying to find the time to get back to your book. You are convinced that the world would be a much better place if only everyone read more.

Obsessive-Compulsive Bookworm
 
Literate Good Citizen
 
Book Snob
 
Fad Reader
 
Non-Reader
 
What Kind of Reader Are You?
Quiz Created on GoToQuiz

Förväntat, eller hur!

Read Full Post »

Natsuo Kirino – Fri

Omslaget med en knivsudd pekande mot en japansk kvinnas öga

Omslaget med en knivsudd pekande mot en japansk kvinnas öga

Det senaste paketet i Pocket & Prassel 2.0 innehöll en bok som jag aldrig hade hört talas om. Den utspelar sig i en förort i det moderna Japan. Jag kan inte påminna mig om att jag har läst någon bok som gör det. De enda böcker jag läst som utspelar sig i Japan är nog James Clavells böcker, t.ex. Shogun, och de rör sig i historisk tid.

Så det var med viss spänning som jag gav mig i kast med denna bok.

Bokens nav cirklar runt fyra arbetskamrater vid en snabbmatsfabrik. Fyra kvinnor som arbetar nattskiftet. För att få vardagen att gå ihop, för att få bättre betalt per timme. Skälen är olika. Inga av dem tycks däremot ha fungerande privatliv. En är änka med tonårsdotter och sängliggande svärmor att ta hand om, en är ensamstående, utan självinsikt och lever över sina tillgångar och är nu svårt skuldsatt med indrivare efter sig, en lever i en familj där alla cirklar kring varandra som oberoende satelliter och en har två små barn och en man med spelberoende.

En av dem drivs till dråp och inser efteråt att hon behöver hjälp och kontaktar därför en av de övriga. Alla fyra blir inblandade och därmed är bollen i rullning. Det ena leder till det andra. Små, till synes logiska beslut och handlingar. Men som så ofta, det blir inte som det var tänkt. Jag tänkte inte avslöja så mycket mer av handlingen.

Det är en thriller. Först trodde jag att det var en deckare men eftersom läsaren redan i samband med det första mordet vet vem som är mördaren så föll det alternativet. Bitvis tyckte jag att den var ganska osmaklig. Jag har av någon anledning svårare för styckningar än skjutskador eller giftmord. Kanske för att jag har lättare att relatera till styckningar. Så här på landet så styckar vi ju med jämna mellanrum slaktade djur. Så även skissartade beskrivningar av blod och inälvor i hinkar eller på golv kan jag ganska lätt översätta till bild och doft. Äsch, jag tror vi lämnar detta spår …

Boken är välskriven och det var intressant att få en inblick i vanligt folks vardag. Den är också ganska trovärdig när det gäller de olika personernas skäl till de val de gör. Det enda jag har lite svårt är förstå är det beslut som den arbetskamrat som först blev kontaktad fattade. Det känns ologiskt, men å andra sidan, det beslutet är avgörande för resten av boken.

En sak som blev väldig tydlig i boken är hur viktig våra referenspunkter är i beskrivningar. Om ni tänker läsa boken föreslår jag att ni tar reda på hur stor en tatamimatta är. I alla fall om ni är intresserade av hur stora de olika bostäderna är.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 36

Förra veckans citat kom från en bok av den prisbelönta författarinnan Rose Tremain. Boken heter på svenska ”Guld” och handlar om det svåra livet som nybyggare under 1800-talets Nya Zealand. När jordbruket inte går att leva på är det svårt. Rykten om guld och snabba pengar utövar en oemotståndlig makt över de drabbade småbrukarna.

Svårt? Ja, kanske för de som inte läst boken. Boken som veckans citat är hämtat ur tror jag däremot fler har läst.


Calle Arco del Teatro låg kvar på sin plats, som en smal hålväg i mörkret. Mitt i gatan hade det bildats en fåra med svart vatten som sakta och högtidligt strömmade mot hjärtat av Raval. Jag hittade den gamla träporten och den överlastade fasaden som pappa hade tagit mig med till en gryning sex år tidigare. Jag gick uppför trappstegen och sökte skydd mot regnet i portvalvet som stank av urin och ruttet trä. De bortgömda böckernas gravkammare luktade mer död än någonsin. Jag hade inget minne av att portklappen var ett djävulshuvud. Jag tog tag i hornen och slog tre slag mot dörren. Ljudet fortplantade sig på andra sidan. Efter en stund slog jag ytterligare sex slag, hårdare än de tre första. Minuterna gick och jag började tro att det inte fanns någon där. Jag tryckte mig mot dörren och tog fram boken som jag hade gömt under jackan. Jag slog upp den och läste än en gång den första meningen, som hade fängslat mig så när jag var liten.

Författare? Titel?

Read Full Post »

Back in business

Efter en veckas successivt ökande arbete med Drömprinsen börjar jag och medryttaren nu bli övertygade om att allt är OK. Man lite nojigt och läser in saker i rörelsemönstret som inte nödvändigtvis finns där. I lördags blev det dessutom helt oplanerat lektion för vår tränare. Hon hade premisserna helt klara för sig. Varken Drömprinsen eller jag hade varit på volten och arbetat sedan hältan.

Så vi fokuserade mest på min koordination av hjälperna. Det är märkligt att det ska vara så knepigt! Att hålla emot utan att låsa handen på yttertygeln, samtidigt som innertygeln leder utan att fastna. Varje hjälp ska betyda något och varje gång ska Drömprinsen svara. Helst på så sätt som jag hade tänkt mig.

Det gick ganska bra och var jätteroligt. Roligast tyckte Drömprinsen det var att få galoppera – då låg han på ordentligt. Något som vår tränare roat kommenterade. Så jag fick verkligen kämpa med att fånga upp honom samtidigt som jag slappnade av så att han kunde söka sig nedåt-framåt, med stöd i handen. Han får ändå inte full fodergiva än. Dvs. inte enligt den foderstat som jag räknat ut med hjälp av Hippocampus foderstatsprogram. Han verkar väldigt lättfödd.

Nu har vi (mest jag) en del att träna på tills nästa lektion om fjorton dagar.

Read Full Post »

Nu glöder hösten

Asp med gyllene höstlöv

Asp med gyllene höstlöv

Nu, precis nu, är nog hösten som mest fantastisk. Nu hänger det gyllene, bruna och röda löv på alla träd runt om, utom det japanska körsbäret som släppte alla sina löv förra helgen när jag vände ryggen till. Det är ett träd som är fantastisk men bara under mycket korta perioder. Det blommar som en stor gigantisk sockervadd under knappt en vecka och de blodröda höstlövet håller inte mycket längre.

Men alla andra träd är nu magnifika. Nästan alla löv sitter kvar på träden. Ända tills första höststormen sveper bort dem. Eller den första snön hastigt och lustigt (ibland mindre lustigt) lägger sitt vita täcke över allt och löven som svartnat bara dryper av träden. Ljudet av löv som faller mot marken dominerar i den för övrigt dämpade ljudbild som uppstått när snön svept in allt.

De senaste åren har ju den första snön kommit första veckan i november i dessa trakter. Det är bara två veckor dit. Hög tid att plocka undan trädgårdsmöblerna och leta fram vinterdäcken. Jag undrar vart tiden tog vägen i år. Det känns som om jag missade sommaren i år; kanske för att det var flera saker som jag brukar göra under semestern som jag bara inte hann med. Fönstren är fortfarande otvättade, om de ska bli rena till jul så måste jag nog boka in tider för tvätten i min kalender. Kanske söka några extra semesterdagar. I år hade jag återigen tänkt mig en ledig vecka under hösten, som nog (som vanligt) inte blir av på grund av jobbet. Jaja, till jul får jag ledigt i alla fall.

Read Full Post »

Litterära G:n

Den tolfte bokstaven i Malins resa bland författare och böcker från A till Ö är G. Bok, författare och litterär karaktär som jag tycker om eller tycker illa om, är nyfiken på eller … skälen till att jag listar dem är helt upp till mig.

På bokstaven G så blir min lista så här:

Författare på G: George R.R. Martin. Jag skriver inte så mycket om fantasy här men jag läser gärna fantasy. Det är så befriande med böcker där de vanliga reglerna för vad som är trovärdigt inte alls gäller. George R.R. Martin är en av de bästa i denna genre tycker jag, tyvärr skriver han så långsamt att det driver både oss läsare och hans förläggare till vansinne. Men en sak kan jag säga, rådet ”kill your darlings” har han tagit ad notam. Man vet aldrig vad som händer med bokens karaktärer. Just nu väntar många av oss ivrigt på nästa del i ”The song of Ice and Fire”.

Bok på G: Galileos dotter av Dava Sobel. Historiska, kvinnliga förebilder är det tyvärr ganska ont om. Män har i huvudsak skrivit om det män tycker är viktigt; män. Kvinnors roller har varit mer som städningen, de märks bara när de inte är fungerande. Därför var det så roligt att läsa om den betydelse som Galileos dotter hade som bollplank för sin fars idéer. Spåren av kvinnorna i historien finns uppenbarligen om någon bryr sig om att leta efter dem.

Litterär gestalt på G: Gunnar Barbarotti. Litterär gestalt är den svåraste punkten att komma på men detta är en figur som jag hoppas lära känna mer. Min hemliga bokvän i Pocket & Prassel 2.0 har sett till att jag fått stifta bekantskapen.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 35

Förra veckans citat kom från Barbara Voors bok ”Islossning”. En bok om det rationellt irrationella sätt som en kvinna beter sig och resonerar på efter att ha förlorat sin man och dotter. På väg till dotterns ridskola har de gått igenom isen. Varför?

Jättebra bok. Jag upptäckte dessutom nyss att jag har ytterligare en bok av henne som jag inte läst. Det måste åtgärdas. Ö-helena visste vilken bok det var och annannan listade mycket snabbt ut det.

Hur går det denna vecka?

I sitt tält i Kokatahi lyckades Joseph alltid hejda minnena där – innan något brott var begånget, innan något brott ens var påtänkt.
   Han började dagdrömma om andra händelser, som var rena fantasifoster. Han fantiserade att han gifte sig med Rebecca Millward en vårförmiddag i Parton, med hennes lockiga hårburr täckt av en florstunn snövit slöja och en bukett nejlikor, lika röda som hennes mun, i de små fiskhandlardotterhänderna. Han fantiserade att han dansade med henne på deras bröllop och gick till sängs med henne på något smekmånadshotell, medan en galen speleman gned sin fela på gården nedanför, och att han klädde av henne plagg efter plagg som han aldrig hade gjort förut och såg på hennes kropp, som nu var hans och endast hans och aldrig skulle tillhöra någon annan och aldrig misshandlas eller fara illa.
   Och dessa fantasier skänkte honom en viss ro. Ro från skuld. Ro från skam. De utestängde för en stund det evinnerliga oväsendet utanför tältet, pipet och tassandet från råttorna, rasslet från vaskvaggorna, gnisslet från de oavbrutet snurrande vinscharna, den vinande höstblåsten.

Read Full Post »

Riduppehåll

Det är ett tag sen jag skrev något om Drömprinsen. Hältan som jag skrev om sist försvann och kom tillbaka. Nu har vi börjat sätta igång honom igen. Om jag kunde fråga honom själv så var det säkert inte en dag för tidigt. Jag hade säkert kunna börja tidigare men jag ville inte chansa efter att den första igångsättningen inte gick så bra. Den diffusa hältan som vi inte kunde placera första gången han fick vila visade sig då tydligt.

Drömprinsen har nog varit fit for fight den senaste veckan men jag inväntade hovslagaren. Han skulle få kika på om det hade varit någon stengalla eller hovböld eftersom vi inte lade på några nya sulor sist Drömprinsen skoddes. Men hovslagaren såg ingenting och han reagerade inte alls i hoven när han klämde igenom honom. Att stå inne och vänta på hovslagaren var inget för Drömprinsen. Tråkigt. Han hade hur mycket energi som helst. Den la han på att öva levad i stallgången när hovslagaren skulle sko honom fram. Hovslagaren undrade roat om han brukar ha lika mycket energi när jag rider honom. Vilket jag fick erkänna att han har.

Levad - en halvhög skola som användes av kavalleriet

Levad - en halvhög skola som användes av kavalleriet

I lördags fick min medryttare äran att rida ut för första gången efter konvalescensen. De hade stränga order om att bara skritta. Det kan man göra uppåt, åt sidan och jämfota, tyckte Drömprinsen. Och tekniskt sett så borde även piaff och passage räknas till skritt, eftersom man nästan inte rör sig framåt, ansåg Drömprinsen. I söndags var han betydligt lugnare när jag red ut. Anledningen tror jag var träningsvärk eftersom han gick som en krabba nedför den första nedförsbacken. Sen gick det bättre.

Nu hoppas jag att vi ska komma igång ordentligt igen.

Read Full Post »

Måste jag lära mig spanska?

Deckare brukar sällan räknas till den ”fina” litteraturen, tvärtom så tycker jag att det är ganska vanligt att många ser ner på deckare och betraktar dem som sämre litteratur. I motsats till ”riktiga” böcker. Det är ett synsätt som jag inte delar. Vad som är en bra eller dålig litteratur tycker jag inte har något som helst med vilken genre det handlar om. Möjligen är deckargenren mer förlåtande eftersom en bok av lägre litterär kvalitet ändå kan bli läsvärd genom att den följer den dramatiska form som vi har vant oss vid genom böcker och film.

Därför tycker jag att det var extra roligt att en deckare har vunnit Spaniens mest prestigefylla pris ”Premio Planeta”. Närmare sex miljoner kronor får den baskiske författaren Fernando Savater för sin bok ”La curva del Pardo” rapporterar SvD. Hästar är ett viktigt inslag i boken så jag inser att detta är en bok som jag väldigt gärna vill läsa. Nu undrar jag, vad är oddsen att boken kommer att översättas till svenska? Eller kommer jag vara tvungen att lära mig spanska för att kunna läsa den?

Vad som utmärker en ”bra” bok eller hög litterär kvalitet är jag faktiskt nyfiken på. På vilka grunder delas egentligen alla dessa litterära priser ut på? Men det är ett ämne för ett annat inlägg.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 34

Förra veckans citat var lite av en luring, den också, men med ganska gott om ledtrådar för den som läst boken, vilket Ö-helena hade gjort.
Boken heter ”The Grave Tattoo” och är skriven av Val McDermid, mest känd för de böcker hon skrivit om psykologen Tony Hill. Själv är jag mer förtjust i hennes böcker om den kvinnliga privatdetektiven Kate Brannigan.
Denna bok cirklar kring en litteraturforskare, Jane Gresham, specialiserad på poeten William Wordsworth som letar efter ett mytomspunnet manuskript. Det sägs innehålla en berättelse som Williams vän och skolkamrat Fletcher Christian ska ha berättat för honom. Efter myteriet på Bounty. Under ett av hennes besök i sjödistriktet hittas i en myr en kropp som visar sig ha legat där mycket länge. Finns det något samband?
Absolut en läsvärd bok.

Nu är det dags att låta de små grå grunna över dagens citat, vad är detta?


   En frist. Bara jag och myggen kvar. Samt minnen, det ljuvligaste längst fram. Som godis man längtat efter en hel dag och till slut får man slå sig ner i soffan med favoritboken och öppna påsen: mötet med Fredrik.
   Det börjar ett år före hans död. Vintern har intagit Stockholm, snö och grå himmel tjugofem dagar i rad. Det gör något med oss. Snödrivorna ligger hoppackade utanför simhallen, det tycks omöjligt att de ska kunna smälta undan och ge plats för barmark, damm och bara fötter i sandaler. Isbanan är full av skridskoåkande barn, vars föräldrar står runtom och slår ihop vantarna och hoppar lätt. Kompakt mörker, starka lampor lyser upp våra ansikten och ger oss dubbla orange skuggor. Barn kravlar upp på snöhögen orsakad av snöskottningen på torget, glider ner under gälla skrik. Fredrik och jag kommer gående från varsitt håll med varsin dotter vid handen. Vi brukar vara med varannan gång, Anneli går på simhopp och Elin kämpar vidare i simskolan. Iris är orolig men Fredrik verkar ta det med större ro.
   – Elin är som jag, kan han säga. Vill inget hellre än att ta det lugnt.

Read Full Post »

Older Posts »