Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2008

Riduppehåll

Det är ett tag sen jag skrev något om Drömprinsen. Hältan som jag skrev om sist försvann och kom tillbaka. Nu har vi börjat sätta igång honom igen. Om jag kunde fråga honom själv så var det säkert inte en dag för tidigt. Jag hade säkert kunna börja tidigare men jag ville inte chansa efter att den första igångsättningen inte gick så bra. Den diffusa hältan som vi inte kunde placera första gången han fick vila visade sig då tydligt.

Drömprinsen har nog varit fit for fight den senaste veckan men jag inväntade hovslagaren. Han skulle få kika på om det hade varit någon stengalla eller hovböld eftersom vi inte lade på några nya sulor sist Drömprinsen skoddes. Men hovslagaren såg ingenting och han reagerade inte alls i hoven när han klämde igenom honom. Att stå inne och vänta på hovslagaren var inget för Drömprinsen. Tråkigt. Han hade hur mycket energi som helst. Den la han på att öva levad i stallgången när hovslagaren skulle sko honom fram. Hovslagaren undrade roat om han brukar ha lika mycket energi när jag rider honom. Vilket jag fick erkänna att han har.

Levad - en halvhög skola som användes av kavalleriet

Levad - en halvhög skola som användes av kavalleriet

I lördags fick min medryttare äran att rida ut för första gången efter konvalescensen. De hade stränga order om att bara skritta. Det kan man göra uppåt, åt sidan och jämfota, tyckte Drömprinsen. Och tekniskt sett så borde även piaff och passage räknas till skritt, eftersom man nästan inte rör sig framåt, ansåg Drömprinsen. I söndags var han betydligt lugnare när jag red ut. Anledningen tror jag var träningsvärk eftersom han gick som en krabba nedför den första nedförsbacken. Sen gick det bättre.

Nu hoppas jag att vi ska komma igång ordentligt igen.

Annonser

Read Full Post »

Måste jag lära mig spanska?

Deckare brukar sällan räknas till den ”fina” litteraturen, tvärtom så tycker jag att det är ganska vanligt att många ser ner på deckare och betraktar dem som sämre litteratur. I motsats till ”riktiga” böcker. Det är ett synsätt som jag inte delar. Vad som är en bra eller dålig litteratur tycker jag inte har något som helst med vilken genre det handlar om. Möjligen är deckargenren mer förlåtande eftersom en bok av lägre litterär kvalitet ändå kan bli läsvärd genom att den följer den dramatiska form som vi har vant oss vid genom böcker och film.

Därför tycker jag att det var extra roligt att en deckare har vunnit Spaniens mest prestigefylla pris ”Premio Planeta”. Närmare sex miljoner kronor får den baskiske författaren Fernando Savater för sin bok ”La curva del Pardo” rapporterar SvD. Hästar är ett viktigt inslag i boken så jag inser att detta är en bok som jag väldigt gärna vill läsa. Nu undrar jag, vad är oddsen att boken kommer att översättas till svenska? Eller kommer jag vara tvungen att lära mig spanska för att kunna läsa den?

Vad som utmärker en ”bra” bok eller hög litterär kvalitet är jag faktiskt nyfiken på. På vilka grunder delas egentligen alla dessa litterära priser ut på? Men det är ett ämne för ett annat inlägg.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 34

Förra veckans citat var lite av en luring, den också, men med ganska gott om ledtrådar för den som läst boken, vilket Ö-helena hade gjort.
Boken heter ”The Grave Tattoo” och är skriven av Val McDermid, mest känd för de böcker hon skrivit om psykologen Tony Hill. Själv är jag mer förtjust i hennes böcker om den kvinnliga privatdetektiven Kate Brannigan.
Denna bok cirklar kring en litteraturforskare, Jane Gresham, specialiserad på poeten William Wordsworth som letar efter ett mytomspunnet manuskript. Det sägs innehålla en berättelse som Williams vän och skolkamrat Fletcher Christian ska ha berättat för honom. Efter myteriet på Bounty. Under ett av hennes besök i sjödistriktet hittas i en myr en kropp som visar sig ha legat där mycket länge. Finns det något samband?
Absolut en läsvärd bok.

Nu är det dags att låta de små grå grunna över dagens citat, vad är detta?


   En frist. Bara jag och myggen kvar. Samt minnen, det ljuvligaste längst fram. Som godis man längtat efter en hel dag och till slut får man slå sig ner i soffan med favoritboken och öppna påsen: mötet med Fredrik.
   Det börjar ett år före hans död. Vintern har intagit Stockholm, snö och grå himmel tjugofem dagar i rad. Det gör något med oss. Snödrivorna ligger hoppackade utanför simhallen, det tycks omöjligt att de ska kunna smälta undan och ge plats för barmark, damm och bara fötter i sandaler. Isbanan är full av skridskoåkande barn, vars föräldrar står runtom och slår ihop vantarna och hoppar lätt. Kompakt mörker, starka lampor lyser upp våra ansikten och ger oss dubbla orange skuggor. Barn kravlar upp på snöhögen orsakad av snöskottningen på torget, glider ner under gälla skrik. Fredrik och jag kommer gående från varsitt håll med varsin dotter vid handen. Vi brukar vara med varannan gång, Anneli går på simhopp och Elin kämpar vidare i simskolan. Iris är orolig men Fredrik verkar ta det med större ro.
   – Elin är som jag, kan han säga. Vill inget hellre än att ta det lugnt.

Read Full Post »

Ja, jag erkänner …

En övergiven sko är utmärkt att bygga ett spindelnät mot

En övergiven sko är utmärkt att bygga ett spindelnät mot.

… det är ett tag sedan jag dammsög detta hörn i hallen. Och sonen har inte behövt sin sko på ett tag heller.

Read Full Post »

Bara några grader

Alla bokbloggar jag läser har på ett eller annat sätt kommenterat årets nobelpris i litteratur. Ja, en del andra bloggar jag läser också, om jag ska vara ärlig. Jag hade inga planer på att göra det. Torsdag, när Horace skulle meddela vem årets lyckliga vinnare är, höll jag som bäst på att korsa asfalten på väg mot planet som skulle ta mig till Visby. Så nej, något nobelinlägg hade jag inte tänkt mig. Det skulle räcka att läsa tidningen i efterhand och undra vem det var.

När jag klivit ombord välkomnades jag av en gammal arbetskamrat som satt på tredje raden. Det är länge sen vi sågs, ska jag vara ärlig har jag nog inte sett henne sen jag senast sprang på henne på Milanos gamla flygplats för många år sedan. Det är alltid trevligt att träffa henne men den gången var hon gudasänd. Informationssystemet hade brakat samman på hela flygplatsen men hon talar flytande italienska. Gissa om jag var glad att se henne!

Jag var glad igår också och passade på att glida ned på platsen bakom henne som lyckligtvis var ledig. Vi försökte fylla i luckorna men hon verkade lite disträ. Plötsligt vände hon sig om:
”Jag måste berätta, jag har lyssnat på radion.” Hon viftade med sin telefon och handsfree.
”De har precis berättat vem som får årets nobelpris i litteratur. Det är Jean-Marie Le Clézio”.
”Jaha, en fransman alltså.” Då blir La Bibliofille glad, tänkte jag. Som vanligt (okej, förra året var ett undantag) så var det ett namn som jag inte kände igen.
”Ja, han är en god vän till mig. Vad konstigt det känns. Jag har aldrig trott att jag skulle kunna känna en nobelpristagare.”
”Eeh. Jag får lov att läsa någon av hans böcker.” Vad säger man?

Det kändes lite konstigt för mig också. Det fick mig att tänka på teorin om att varje människa är kopplad till alla andra människor genom högst sex mellanled (”six degrees”). Bekantas bekanta, det är nära det.

Men nu, La Bibliofille, vad ska jag välja för bok till att börja med? Naturligtvis, tidigast nästa månad.

Read Full Post »

Lästrio: Bästa reseskildringen

Bästa reseskildringarna

Lästrio: Bästa reseskildringarna

En annan sidas senaste lästrio handlar om de bästa reseskildringarna. Nu har jag grunnat i en dryg vecka på ämnet och har bestämt mig för vilka jag ska lista. Inte för att har varit lätt, det är aldrig Petras lästrio har jag insett.

  1. Jules Verne – Tsarens kurir. Mikael Strogoffs resa tvärsöver stora delar av det ryska tsarriket är en enda lång reseskildring som lärde mig mycket om den ryska geografin. Då när jag läste den för drygt trettio år sedan. En riktig bokslukarbok.
  2. Paul Theroux – The Old Patagonian Express Min förra chef lånade mig denna bok som jag nog annars inte hade hittat. Sydamerika är en kontinent som jag inte har läst så mycket om så det var intressant att läsa om denna resa längs hela kontinenten. Tågresans rytm och bokens rytm passade så bra ihop.
  3. Alain de Botton – Konsten att resa Helt strikt så är detta inte en reseberättelse men den behandlar resandet i olika former, från den form av resande som läsandet av reseberättelser är till de klassiska europaturnéer som ädla ynglingar i äldre tider förväntades göra.

Read Full Post »

Jaaa, nytt prassel-paket!

Idag kom nästa paket från min hemliga bokvän i Pocket & Prassel 2.0. Jag kastade mig över paketet och slet upp påsen som var ordentligt igentejpad. Bara så ni vet, det är inte att rekommendera. Särskild inte om ni som jag är klädd i fleece och manchester.

Det stötdämpade materialet i påsen är små, små papperstussar. Fastnar jättebra i kläderna ...

Det stötdämpade materialet i påsen är små, små papperstussar. Fastnar jättebra i kläderna ...

Men det var det värt. En deckare som jag inte kände till, av en japansk författare Natsuo Kirino. Den utspelar sig i Tokyo, det ska bli spännande att läsa. Med i paketet fanns även några tepåsar ”Voyage: Indian Chai”, mörk choklad med hallon (mmm) och en påse med kolasnören. Jag undrar just hur min hemliga bokvän kunde veta att jag gillar dem, det har jag inte skrivit något om.

Paket två!

Paket två!

Själv har jag gått omkring med paketet som jag ska skicka till min vän i min ryggsäck medan jag har jagat en viss prasselkomponent. När du läser detta har jag förhoppningsvis fått iväg paketet.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »