Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2008

Bokbloggeriet

En bok om dagen reflekterar över ett inlägg hon läst om bokbloggar och litteraturkritik. Nu vill hon gärna att vi också funderar över vårt bloggande kring böcker.

Till skillnad mot flera av dem som står bakom bokbloggar som jag själv läser så har jag inga akademiska poäng inom litteraturvetenskap eller arbetar professionellt med böcker och litteratur. Men jag läser mycket och gärna inom alla genrer. Utom möjligen lyrik som jag aldrig har lyckats ta till mig. Det jag någon gång säkert fick lära mig i skolan om hur en recension ska skrivas har jag saligen glömt.

Så det blir mest mina personliga reflektioner över böckerna, vad jag tyckt om, vad jag inte tyckt om. Något minimalt om handlingen i stort, men mycket av det finns ju i förlagens presentationer. Och det är ju onödigt att upprepa det. Att skriva tyngre, mer av litteraturkritik, tror jag inte att jag kommer att försöka ge mig på.

Men i samband med att nobelprisen i litteratur funderar jag ibland över kriterierna för god litteratur. Jag har läst flera av nobelpristagarna och det är ju inte direkt så att det är uppenbart på vilka grunder de fått priset. Så vilka är kriterierna egentligen?

Om jag kände till dem så skulle det kanske vara enklare att själv göra en bedömning av om en bok är av hög kvalitet. Det jag själv funderar på, som jag inte nödvändigtvis bedömer när jag skriver om en bok, är utan någon inbördes ordning:

  • kreativ handling (något eget)
  • trovärdighet (inom ramen för de regler som gäller där handlingen utspelar sig)
  • karaktärerna (komplexitet, konsekvens)
  • språket (rikhet, formuleringar)
  • faktahantering (sådant som jag som läsare kan kontrollera bör vara korrekt eller ges en trovärdig förklaring till varför det är annorlunda)
  • sceneriet (målas det upp så att jag kan se det framför mig)
  • förväntanskapande (skapas en förväntan om handlingens utveckling, som kan infrias eller inte, men som driver mitt läsande) – det finns säkert ett riktigt ord för det, men guldfisken nappade inte.

Har ni några kriterier som ni tycker är viktiga när ni funderar på om en bok är bra eller inte?

Annonser

Read Full Post »

David Gibbins – Heligt guld

Omslag Heligt guld

Omslag Heligt guld

I kölvattnet av ”Da Vinci-koden” har det dykt upp många böcker med jakten på historiska klenoder eller myter som det centrala temat. Det här är ytterligare en bok i den genren.

Denna spänningsroman rör sig kring frågan om vad som hände med skatterna i Jerusalems tempel och då särskilt Menoran, den sjuarmade ljusstaken som har ett särskilt symboliskt värde för judendomen. Genom olika fynd som arkeologen Jack Howard och hans kollegor gör på olika platser i världen, och kända genom allmänt kända fakta, spinns en historia. Vi får följa forskningsteamet från Medelhavet via Storbritannien och Grönland till Nord- och Sydamerika.

Författaren David Gibbons är marinarkeolog och efter att ha läst boken har jag ett betydligt bättre grepp om svårigheter och risker med marinarkeologiskt arbete; dykning vid stora fartygsleder, kring isberg, i grottsystem. Alla dessa miljöer hinner boken beta av.

Det finns många olika sätt att kommunicera historia, att förmedla den glädje som historia i dess olika skepnader ger och den fascination som de känner som professionellt arbetar med kulturarv. Arkivarier, bibliotekarier, arkeologer, etnologer och andra museianknutna. Ett sätt är naturligtvis att skriva en skönlitterär bok. Det ger frihet att spekulera och möjlighet att skapa en spänning som kanske inte alltid är accepterad i yrkeskretsarna. Frihet att tumma på källkritik och vetenskapliga belägg.

En svårighet är naturligtvis att det hos mig som läsare kan finnas en förväntan om att det som skrivs är mer sant än om någon som inte arbetar inom branschen har skrivit boken. Så behöver det naturligtvis inte vara. En arkeolog är inte med automatik historiker och har inte nödvändigtvis all den fackkunskap som krävs för att berättelsen ska bli trovärdig i alla de delar som kan kontrolleras. All ”fakta” som forskarna presenterar är ju också alltid tolkningar av mönster, fragment, källmaterial etc. Sanningen kan ha många ansikten.

Jag tyckte boken var trevlig om än lite ojämn. Mest tror jag att det beror på att jag inte upplevde boken som särskilt trovärdig och att det finns en viss inflation av sensationer. Som rollspelare så skulle jag säga att det avgjort var lite ”Monty Hall”*-känsla över boken. Att ett och samma forskningsteam skulle göra 4-5 ”århundradets fynd”, ”mest fantastiska fynd” etc. under loppet av några veckor-månader känns inte trovärdigt. Av samma skäl studsade jag till när jag läste att teamet förflyttade sig med hjälp universitetets privata flygplan mellan olika platser. Min egen erfarenhet av universitet, både nationellt och internationellt, är att mycket pengar har de inte. Och skulle de mot förmodan ha det så skulle de ha lagt det på forskningsprojekten, personal eller instrument, inte på ett flygplan.

Det som är lite irriterande, tycker jag, är att det hade krävs så lite för att göra boken mer trovärdig. Bara rent redaktionella saker, faktiskt. Som att inte varje gång påpeka hur fantastiskt ett fynd är; kanske låta teamets jakt på föremålen också bygga på andras upptäckter och inte låta dem upptäcka allt själva, låta resandet ta lite mer tid eller kanske låta gruppen tillhöra ett forskningsinstitution finansierat av en excentrisk miljardär. Vadå, det var fiktion, eller hur? Då kan man också trolla bort några av referensramarna som skulle skava för den som har viss bakgrundskunskap.

Personligen irriterar jag mig också på att, möjligen i ett anglosaxiskt perspektiv, så är alla vikingar norrmän vilket är den bild boken ger. I det stora hela spelar det kanske inte så stor roll men här hade jag förväntningar på att författaren hade grepp om det även om han inte är expert på området.

Boken var lättläst och om ni är roade av denna typ av böcker, och inte har några problem med det som jag hakade upp mig på, så ger den några timmar god avkoppling. Själv funderar jag på om inte författarens första bok om Atlantis ligger närmare hans eget kompetensområde och kanske därför har mindre av det som irriterade mig i den här boken.

* ”Monty Hall”- kampanj är en rollspelskampanj där spelarna överöses med fantastiska föremål som är svåra att överträffa.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 40

Förra veckans citat kom, som kommentatorsbåset mycket riktigt ganska snart kom fram till, ur Norman Mailers ”Hårda killar dansar inte”. En bok som jag faktiskt är osäker på om jag har läst. Den har funnits i mitt bibliotek i minst tjugofem år så det borde jag ha gjort.

Nåväl, var kommer detta ifrån? Här talar vi om en helt annan målgrupp.


It was broad daylight when Taran opened his eyes. Gurgi was already sniffing hungrily at the saddlebag. Taran rose quickly and shared out as much of the remaining provisions as he dared, keeping a small amount in reserve, since he had no idea how difficult it would be to find food during the coming journey. In the course of the restless night, he had reached his decision, though at present he refrained from speaking of it, still uncertain if he had chosen wisely. For the moment he concentrated on a meagre breakfast.
Gurgi, sitting crosslegged, devoured his food with so many outcries of pleasure and loud smackings of his lips that he seemed to be eating twice as much as he really did. Fflewddur bolted his scant portion as though he had not enjoyed a meal for at least five days. Eilonwy was more interested in the sword she had taken from the barrow. It lay across her knees and, with a perplexed frown, the tip of her tongue between her lips, the girl was studying the weapon curiously.
As Taran drew near, Elionwy snatched the sword away. ‘Well,’ said Taran, with a laugh, ‘you needn’t act as if I were going to steal it from you.’ Although jewels studded the hilt and pommel, the scabbard was battered, discoloured, nearly black with age. For all that, it had an air of ancient lineage, and Taran was eager to hold it. ‘Come,’ he said, ‘let me see the blade.’

Read Full Post »

Jaa, en kompis! (uppdat.)

Drömprinsen har fått ny lekkamrat

Drömprinsen har fått ny lekkamrat


Idag fick Drömprinsen en ny lekkamrat i sin hage. Den tomma boxen bredvid honom har vi äntligen lyckats få uthyrd. En äldre, stadgad New Forest-herre har flyttat in denna helg och på söndagen var det dags att släppa ihop herrarna. Det vinterväder vi fått är visserligen välkommet men inte optimalt eftersom man helst inte vill ha broddar på hästar som inte känner varandra. Men, men ska man välja mellan pest och kolera så vet vi ju att kolera är att föredra.

Vi förberedde båda hästarna genom att rida dem innan och att låta dem äta lunch var för sig så att det inte skulle uppstå bråk om den. Dessutom hade de fått bekanta sig i stallet under natten.

Jättekul, tyckte Drömprinsen och hängde i Herrns täcke (och ja, han hade förstås lyckats dra sönder det lite grann under eftermiddagen). Mindre kul, tyckte Herrn åtminstone i början. På det hela taget var det ganska odramatiskt och de gick lugnt tillsammans ganska snabbt efter att vi släppt ihop dem.

Bra. Mindre bra var att Drömprinsen under ridturen innan lämnade en bakbensdamask och en sko i skogen. Nu måste jag jaga hovslagaren igen, suck! Samma hov, vad är det med den grabben?

Uppdatering: Den käre maken hävdar att Drömprinsen är en bandit. Kanske har han rätt. Idag jagade han den stackars Herrn i hagen så Herrns ägare till slut bestämde sig för att sära på dem och Herrn fick stå inne. Tydligen tog inte Drömprinsen ett nej för ett nej – han ville bara fortsätta leka. Så Herrn ska förhoppningsvis få någon annan som hagkamrat och Drömprinsen blir återigen ensam Kung i hagen. (Men ny sko har han fått idag – idag hade jag tur!)

Read Full Post »

Nicole Krauss – Kärlekens historia

Kärlekens historia

Omslag: Kärlekens historia


I mitt sista Pocket & Prassel-paket fick jag denna bok som var ytterligare en som jag inte hade hört talas om innan. Författarinnan är född 1974 betecknas som lovande och hör hemma i New York.

Handlingen cirklar kring en berättelse som heter just ”Kärlekens historia”. Vi får följa personer med anknytning till berättelsen under olika tider av deras liv. Olika trådar av händelser vävs sakta men säkert samman till något gemensamt. Det tog däremot tid innan jag ens såg att de kunde höra samman.

Leo Gursky lever som pensionerad låssmed ensam i New York, i en lägenhet som han knappt kan ta sig fram igenom på grund av all bråte i den. Efter att en granne dog och det gick flera dagar innan någon upptäckte henne är han rädd för att dö utan att någon märker det. Därför gör han vad som helst för att märkas när han är ute bland folk. Leo undgick progromen i sitt barndoms Polen men förlorade hela sin familj. På gamla dagar har han återfunnit en av sina barndomskamrater. Numera bor de grannar och försöker åtminstone hålla koll på om den andre lever. Leo följde sin flickvän till Amerika men hon som anlände före kriget hade hunnit gifta sig med en annan man.

Alma Singer förlorade sin far när hon var åtta år. Hon har för att hantera det försökt lära sig allt om överlevnad i vildmarken, något hon inbillar sig att fadern var bra på. Tre anteckningsböcker fyller numera hennes olika insikter i detta ämne. Hennes yngre bror har vänt sig till religionen och har intygad sig själv om att han är en helig person. Hennes mor har knappt klarat att hantera makens bortgång alls och efter några år tycker Alma att det är dags att mamman hittar någon ny. Men hennes kopplingsförsök lyckas inget vidare. När mamman får erbjudande om att översätta ”Kärlekens historia” till engelska åt en enda man som erbjuder sig att betala bra ser Alma en ny chans. Han vill få manuskriptet i omgångar och Alma tycker att det är lämpligt att ersätta moderns ganska torftiga följebrev med mer personliga brev.

Samma, lite resignerat tragiska, ton som finns i Markus Zusak – Book Thief och Jonathan Safron Froers – Extremely Loud and Incredibly Close präglar också denna berättelse. Tempot är lugnt. Precis som i Zusaks bok är miljön judisk och judeutrotningen under andra världskriget får en stor roll i händelsutvecklingen. Stilen tyckte jag starkt påminde om Safron Froers.

Jag tyckte om den.

Read Full Post »

Bucklor och sånt

Priser och utmärkelser

Priser och utmärkelser


Håhåjaja, det var inte mycket att skryta med när det kom till kritan. Här tänkte jag passa på när Lotten tyckte att vi skulle ta tillfället i akt och skryta lite. Så jag rensade i vitrinskåpet för att se vad som fanns där i gömmorna. Men jag måste tillstå att det var ett ganska skralt byte och då har jag till och med tagit med simmärken. Kräver det åtgärder?

På bilden har jag ringat in det som inte är mitt; i den röda ringen finns medaljer som härrör från den käre makens farfar. Dels från försäkringsbolaget Oden (För förtjänstfulla insatser) och ett första pris på 100 m från Solna Idrottsförening 1933 (fast den kan vara någon annans, årtalet stämmer inte riktigt).

I den blå ringen finns ett par bucklor som jag fått efter min morfar. Dessa har han erövrat i ”prisridning”. Honom träffade jag tyvärr aldrig eftersom han dog flera år innan jag ens var påtänkt. Men han var hästkarl och tillhörde skånska husarerna (men kom från Björneborg i Värmland). Så det måste vara härifrån som mitt hästintresse stammar, för det är väldigt ont om det i övrigt i min släkt. Den enda jag kan komma på är mina bröders syster, och vi är inte ens släkt.

Det jag själv har bärgat är:

  1. Plaketter från Kommendantstaben i Stockholm. Nu kan jag inte komma på vad jag fick dem för. Stalltjänst eller luciatåg i mässen på K1 är tänkbara alternativ.
  2. Aah, ett pris! Det här har jag vunnit i en dressyrtävling medan jag fortfarande red på ridskola.
  3. Äkta medaljer med namn och årtal för förtjänstfulla insatser i frivilligförsvaret.
  4. De få simmärken jag lyckades skrapa ihop. Så länge det handlade om att simma gick det väl bra, jag har till och med simmat kilometersim, men för att få de högre magistermärkena så krävdes hopp från tornet så det var bara att glömma. Med min svindel kom jag inte ens upp i hopptornet.
  5. Oh, ytterligare ett pris. Denna gång var det polisens idrottsförening som förärade mig plaketten i orientering. Det var ett tredje pris, men jag tror att vi kanske var fyra som startade. Men, ja visst ja, det var skryta som gällde så stryk det sista. (Gjort.)
  6. Några ridborgarmärken har jag också lyckats skrapa ihop. Några på ridskola, några på egen häst.

Nu har jag inte plockat fram den käre makens samling med bucklor från hans schackspelande dagar, de hukar lite här och var i gömmorna. Det hade jag ju kunnat göra men det var för besvärligt.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 39

Förra veckans citat kom från Paul Therouxs bok ”Moskitokusten” och den här gången är jag ganska säker på att Marianne i alla fall var först, även om googling fanns med i bilden.

Vad säger ni om detta? Författare och titel.

Det förtjänar också att nämnas att Pete var fullt i stånd att låta Spindeln öka sina förluster i gengäld mot löften – ”ge mej kredit en vecka till så ska jag visa dej ut till stället där Madden har sitt lager”. Gömman måste vara värd ett par tusen dollar, och det visste Nissen: han skulle inte dra sig för att erbjuda den som säkerhet.
Den andre mannen i rummet kände jag knappt. Man kunde ha tagit honom för mexikanare. Han hade örnar och sjöjungfrur tatuerade överallt på armarna jämte rakt svart hår, låg panna, bucklig näsa, mustasch och ett par gluggar i tandraden. Alla kallade honom Stoodie därför att han som yngling hade sysslat med att stjäla enbart Studebakerbilar längs hela Cape Cods kust. Detta enligt legenden, och den var osann – han stal alla sorters bilar – men han kallades Stoodie därför att det var i en Studebaker han åkte fast. Nu inkasserade han förlorade vad åt Pete, och jag hade hört att han var en tillräckligt skicklig mekaniker och metallarbetare (alltsammans inhämtat på kåken i Walpole) för att kunna ändra serienumren på motorblocken till bilar som andra personer hade stulit. Jag antog emellertid att han inte kände till min lilla bit av Truroskogen.

Read Full Post »

Older Posts »