Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 november, 2008

Tisdagsförströelse 38

Ääääntligen! hade hon kunnat utbrista (utropa, utskriva?), Marianne, som förra veckan listade ut att citatet var hämtat ur en av Marianne Fredrikssons böcker; ”Syndafloden”. Enligt egen utsago så kan Marianne sällan mina citat. Jag vet faktiskt inte om det riktigt stämmer, Marianne verkar alltid komma med så kloka och insiktsfulla kommentarer, men jag orkar inte just nu kontrollera det. Eftersom jag har en liknande känsla när det gäller Mariannes citat så jämnar det ut sig. Eller, kanske inte riktigt, det är flera som kommenterar hos Marianne vilket ger mig en fördel och jag kan oftast lista ut vad det är för bok även om jag aldrig läst den.

Nu är frågan, har någon av månne läst denna bok?


Jeronimo var bara ett namn – det leriga slutet på en lerig stig. Eftersom det hade varit en uthuggning på gång men nu var igenvuxet stod buskar och ogräs tätare där än i någon djungel. På andra sätt skilde det sig inte från femtio andra snåriga ställen vi hade passerat på vägen till fots från det ställe på Zambuflodens strand som mr Haddy hade kallat Fiskhinken. Det var hett, fuktigt, illaluktande och fullt av insekter, och bladen var slokande mörkgröna, ”som gamla dollarsedlar”, sa far.
Jeronimo påminde mig om en gång när vi var ute och fiskade i Massachussets. Far pekade på en svart liten stubbe och sa: ”Det där är statsgränsen.” Jag tittade på den där ruttna stubben – statsgränsen! Likadant var det med Jeronimo. Man måste tala om för oss vad det var. Vi skulle aldrig ha trott att det var ett samhälle. Där fanns ett jättestort träd, en pelarstam som bar upp en spärrballong av lövtäckta grenar med små, små nötskrikor. Det var ett guanacasteträd och under det fanns ett halvt tunnland skugga. Resterna av Weerwillys koja och hans misslyckande fanns kvar där och gjorde ett sorgligt, provisoriskt intryck. Men de där ruinerna fick bara Jeronimo att verka ännu mer obebott denna våta eftermiddag.
En sak till var en rykande stol i gräset, en fåtölj som stod där och pyrde. Stoppningen var svartbränd och några av fjädrarna syntes, och stanken svävade in bland buskarna. Den där brända stolen, meningslös och rykande, var lika betydelselös som själva stället, och den ende som var säker på att vi var framme på vår bestämmelseort var far.

Annonser

Read Full Post »