Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2008

Den första gången

Uppmaning, utmaning, bloggkavle … företeelsen har många namn. De sveper runt bloggosfären och vem vet hur många som är aktuella i detta nu. Lotten vädjade till mig att jag skulle bevara denna eftersom flera av de som hon hade utmanat inte tänkte svara på den i brådrasket. Men den härstammar från Lady Stalker.

Första gången jag …

  1. … åt tacos: ??? Hmm. Nej, kommer inte ihåg. Det kan ha varit hemma hos min bästa kompis någon gång i mitten av åttiotalet. Men guldfisken har svårt med detta minne.
  2. … körde bil: Det beror lite på hur man definierar köra bil. Som barn fick jag sitta i pappas knä och ratta vår stora Mercedes när vi körde den sista biten på skogsvägen till vårt landställe. Sedan dröjde det länge.
  3. … sov i tält: Under min universitetsutbildning ingick några fältkurser där vi fick tälta. Naturligtvis ösregnade det i flera dagar och sista morgonen hade yttertältet lagt sig mot innertälten så att det hade börjat regna in. Det har inte blivit så värst många fler tältningar för min del.
  4. … drack alkohol: Då bjöd min mamma mig på en martini efter att jag hade varit ute och hjälpt min bror tiokamparen att löpträna. En kylig aprildag och jag kom in frusen efter att ha stått med tidtagaruret i högsta hugg. Den smakade gott. Då var jag redan myndig. Inga tonårsfyllor här inte, alldeles för präktig.
  5. … fick ett jobb: När jag var tolv år reste jag på egen hand till Isles of Scilly utanför Cornwalls kust. Där bodde jag på ett litet pensionat och hjälpte till i köket som betalning för rummet. Jag hjälpte också till på öns lilla ridskolan och red en av deras ponnyer till och från pensionatet. Värre kunde en tolvåring ha på sommarlovet, jag lovar.
  6. … stod på en scen: Det var nog i femman vill jag minnas. Klassen hade fått i uppdrag att skriva en pjäs om Gustaf III:s död. Pjäsen skrev jag och sedan tror jag att jag envisades med att spela huvudrollen, Anckarström. Pjäsen spelades i skolans matsal (fast någon riktig scen fanns inte) för ditkommenderade släktingar. Jag kommer däremot inte ihåg hur det gick. Någon vän av scenen är jag inte, alldeles för utsatt när allas blickar vänds mot mig.
  7. … svimmade: Det har ännu inte inträffat. Däremot har jag vid några tillfällen fått blockering på synnerven. Det är klart obehagligt kan jag intyga. Första gången det blev helt svart för mig var under en fysiklektion när jag gick på gymnasiet. Som tur var släppte det efter några minuter.
  8. … svarade på en fånig enkät: Ytterligare en fråga som jag nog ärligt talat inte kan svara på. Vem lägger enkäter på minnet? De brukar jag försöka glömma så snabbt som möjligt, särskilt de som passerar mig i tjänsten. Som den idag till exempel.

Nu är det er tur att fundera.

Annonser

Read Full Post »

Välkommen tillbaka!

När jag pensionerat min förra häst märkte jag så småningom (vi hade inte fungerade våg hemma) att vikten ökat och kläderna av något underlig anledning tycktes ha krympt i garderoben. Efter ett par år klev jag upp på en våg under en hotellvistelse och fick en mindre chock. Någonstans i samma veva var det inte längre särskilt kul att gå att köpa kläder. Inte för att jag hör till dem som roar mig med att shoppa men ibland behöver man ju faktiskt nya kläder.

Riktigt så här kände jag mig inte men något åt det hållet! (Flickr commons)

Vid en hälsokontroll på jobbet konstaterades visserligen att jag hade bra värden men vikten låg lite högt och det skulle nog vara bra om jag försökte utnyttja min rätt att motionera på arbetstid. Men det hade jag ju inte tid med, hur skulle jag hinna med det?

En dag när jag satt i möte med några av cheferna knackade det på dörren, en av våra kollegor hade avlidit i en hjärtattack under natten. En kollega som vi bara några månader hade varit och gratulerat på hans 50-årsdag. Den dagen gick jag och köpte ett gruppträningskort på den närbelägna träningsanläggning. Det är nu nästan på dagen tre år sedan. Jag har tränat varje vecka (utom under semestern) sedan dess.

Jag tog det lugnt inledningsvis och har gradvis trappat upp även om jag sedan jag köpte Drömprinsen tränar mindre på anläggningen. Jag hade förhoppningar om att gå ned i vikt och minska midjeomfånget.
Efter ett halvår började jag se förbättringar i kroppsformen men ingenting på vikten. Efter första året hade jag tvärtom gått upp i vikt, efter andra också.

Men nu, äntligen börjar det hända något. Vikten börjar äntligen sjunka, fem procent hittills, och midjans omfång har minskat med tio procent. Välkommen tillbaka! Skam den som ger sig.

Read Full Post »

Förslagen grabb

i_lunchhagen
När jag köpte Drömprinsen så fick han en tillfällig reservation i sin försäkring eftersom han hade varit skadad tidigare under våren. Skadan var utläkt men försäkringsbolag är nu en gång för alla försäkringsbolag; finns det en mikroskopisk chans att de ska behöva betala ut något i framtiden försöker de slingra sig om det går.

För att häva reservationen krävdes ytterligare en veterinärbesiktning och den planerades till idag. Eftersom skadan gällde ett ben så gällde det att Drömprinsen inte linkade.

Precis en vecka sedan fick jag ett sms från min medryttare. Drömprinsen hade tappat en sko. Precis inte vad man önskar sig. Onsdag och torsdag jagade jag förgäves min hovslagare. Fredag fick jag besked om att han skulle höra av sig måndag.

Tänk om han inte kunde komma före onsdagen!? Plan B. En bekants bekant som är hovslagare jagades upp på helgen och lovade ställa upp som reserv om min ordinarie inte kunde komma i tid.

Men som tur var kunde han komma tisdag men lämnade ett oklart besked om när han skulle komma. ”Efter lunch” kan enligt min erfarenhet betyda allt ifrån straxt efter elva till sen eftermiddag när det gäller hovslagare och veterinärer. Inte kunde jag lämna Drömprinsen inne hela dagen!

Så planen var att låta honom vara ute fram till lunch och sedan låta honom äta inne i boxen. Ingen lunch till honom i lunchhagen alltså. Problemet var bara att Drömprinsen inte var insatt i denna plan. När lunchgrinden öppnades gick han som vanligt in i sin lunchhage och konstaterade att den var tom, någon hade GLÖMT! Men grannen hade minsann hö i sin hage. Så vad gör en hungrig Drömprins? Han hoppar naturligtvis in till grannens hage och snor hans lunch – självklart!

Veterinärbesiktningen gick för övrigt bra, och longeringen som jag hade oroat mig lite för eftersom jag inte gjort det någon gång med honom och det såg lite stökigt ut när jag köpte honom gick lysande. Vi talade exakt samma språk där, som om det var något vi gör varje vecka.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 38

Ääääntligen! hade hon kunnat utbrista (utropa, utskriva?), Marianne, som förra veckan listade ut att citatet var hämtat ur en av Marianne Fredrikssons böcker; ”Syndafloden”. Enligt egen utsago så kan Marianne sällan mina citat. Jag vet faktiskt inte om det riktigt stämmer, Marianne verkar alltid komma med så kloka och insiktsfulla kommentarer, men jag orkar inte just nu kontrollera det. Eftersom jag har en liknande känsla när det gäller Mariannes citat så jämnar det ut sig. Eller, kanske inte riktigt, det är flera som kommenterar hos Marianne vilket ger mig en fördel och jag kan oftast lista ut vad det är för bok även om jag aldrig läst den.

Nu är frågan, har någon av månne läst denna bok?


Jeronimo var bara ett namn – det leriga slutet på en lerig stig. Eftersom det hade varit en uthuggning på gång men nu var igenvuxet stod buskar och ogräs tätare där än i någon djungel. På andra sätt skilde det sig inte från femtio andra snåriga ställen vi hade passerat på vägen till fots från det ställe på Zambuflodens strand som mr Haddy hade kallat Fiskhinken. Det var hett, fuktigt, illaluktande och fullt av insekter, och bladen var slokande mörkgröna, ”som gamla dollarsedlar”, sa far.
Jeronimo påminde mig om en gång när vi var ute och fiskade i Massachussets. Far pekade på en svart liten stubbe och sa: ”Det där är statsgränsen.” Jag tittade på den där ruttna stubben – statsgränsen! Likadant var det med Jeronimo. Man måste tala om för oss vad det var. Vi skulle aldrig ha trott att det var ett samhälle. Där fanns ett jättestort träd, en pelarstam som bar upp en spärrballong av lövtäckta grenar med små, små nötskrikor. Det var ett guanacasteträd och under det fanns ett halvt tunnland skugga. Resterna av Weerwillys koja och hans misslyckande fanns kvar där och gjorde ett sorgligt, provisoriskt intryck. Men de där ruinerna fick bara Jeronimo att verka ännu mer obebott denna våta eftermiddag.
En sak till var en rykande stol i gräset, en fåtölj som stod där och pyrde. Stoppningen var svartbränd och några av fjädrarna syntes, och stanken svävade in bland buskarna. Den där brända stolen, meningslös och rykande, var lika betydelselös som själva stället, och den ende som var säker på att vi var framme på vår bestämmelseort var far.

Read Full Post »

Hörselvilla

Jag tog mig ett långt skönt bad med skum i söndags. En ruggig grå novemberdag var det precis vad som behövdes. Jag sjönk ned i skummet i sällskap med Miss Mary Russell (Mrs. Holmes). Hon ute i regnet på Dartmoors hedar på jakt efter stora hundar och spökekipage längtande efter sina varma bad, jag i det varma badet med det kalla regnet strilande utanför huset. Tur att det inte var tvärtom!


Denna historia berättas om i boken, men Mr. Holmes är inte så road.

Där jag låg i badet insåg jag plötsligt att det var något som lät. Nu skulle man kunna förledas att tro att min fantasi skulle spela mig ett spratt och låta mig höra ljuden av stora hundar, men icke. Istället lät det så här.

Nog kan det ha varit min fantasi alltid. Jag som längtar efter sommaren igen, eller kanske till ett varmare ställe men som inte tycks hitta tid att vara ledig och åka iväg.

Eller så var det ett originellt fall av tinnitus.

Read Full Post »

Mons Kallentoft – Sommardöden

En hand med röda naglar sticker upp ur sanden.

Omslag till Sommardöden: En hand med röda naglar sticker upp ur sanden.


Tidigare i år så läste jag min första bok av Mons Kallentoft, Midvinterblotd. Ganska trevligt tyckte jag med en deckare som utspelade sig i en stad som jag trots allt har tillbringat lite tid i. Kopplingen till det ockulta var också lite spännande, nytt.

Nu har jag läst hans nästa bok som jag tyvärr inte tycker lika bra om. Denna gång försvinner tonårsflickor i ett sommarhett Linköping och återfinns döda med tydliga tecken på ritualbeteenden. En seriemördares signatur. Malin Fors med en egen tonårsdotter blir naturligtvis starkt berörd.

Jag tycker att det är en sak om de levande tycker sig uppfatta röster eller att de styrs av en yttre ande och något helt annat att tillskriva de döda förmåga att tänka och påverka de levandes handlingar. Nej, det tycker jag sänkte boken avsevärt.

Något är det också med språket som jag inte riktigt kan sätta fingret på, jag tycker karaktärerna ger ett ganska platt intryck och boken tog ganska lång tid (ja, relativt sett) att ta sig igenom. När jag var klar och tog upp upp började läsa en av de Laurie R. King som jag köpte i London senast så var det som att slå sig ned i en skön läderfåtölj efter att ha suttit på en hård pinnstol. Trots att den är skrivet på ett s.k. främmande språk så gick det mycket snabbare att läsa.

En sak som förvånar mig i Kallentofts böcker, åtminstone den senaste, är att trots att författaren är känd för att vara gourmet och mycket matintresserad så finns det i stort sett inga lustfyllda matbeskrivningar i texten. Istället verkar huvudpersonerna överleva på pizza och hamburgare om de inte nöjer sig med öl och tequila.

Nåja, det är ingen dålig bok. Men jag kan inte heller påstå att jag skulle rekommendera den.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 37

Förra veckans citat kom från Carlos Ruiz Zafóns mycket populära bok ”Vindens skugga”. Det hade naturligtvis i stort sett hela kommentatorsgänget koll på. Poäng till alla!

Det jag själv tycker bäst om i den boken är beskrivningarna av Barcelona. Historien i sig är … annorlunda. Är det förresten någon som läst boken om katedralen vid havet? Läsvärd?

Vi fortsätter denna vecka med ett annat naturligt element.

Vem skrev? Och vad heter boken?


Nästa morgon kunde Nin Dada sitta upp i sängen och orkade bättre med bytet av bandage på såren i händerna.
– Det läker som det skall, sade Naema belåten.
När hon plockat undan bindor och mediciner sade hon som i förbigående:
– Du har för mycket av din kraft bunden till Ham. Det är inte bra.
Hon var redan på väg mot dörren när Nin Dada hämtat sig och kunde viska:
– Nu måste du förklara vad du menar.
Naema vände, lade ifrån sig bandagen och satte sig på sängkanten.
– Förlåt mig, sade hon. Jag har en dum vana att utgå ifrån att folk begriper.
Så var hon tyst som om hon sökte ord. Efter en stund började hon berätta om sitt folk i skogen, om hur varje kvinna där fick lära sig att ta ansvar för mannen.
– Vi brukar säga att vi bär männens själar på våra ryggar och att det är vår uppgift att mildra den kraft som männen måste ha för att bygga världen.
– Som om de… var barn?
– Många av dem blir visa sent i livet. Det är som om kraven i det yttre… på handling gör det svårt för dem att mogna.
Nin Dada var storögd av förvåning:
– Min far… var vuxen och vis.
– Då var han en ovanlig man, Nin Dada.
– Ja, nog var han ovanlig, sade Nin Dada och försvann för ett ögonblick i minnena av den saktmodige skrivaren i Erudis tempel. Han var lärd och klok. Men också en man som aldrig tog strid, som gick undan och krympte.
Naema skrattade lätt och fortsatte berätta om Ormdrottningen och de seende gamla kvinnorna. Till dem gick flickan sedan hon valt sin man och tillsammans gjorde de en bedömning av mannens själ, en beräkning av hur tung den skulle bli att ha på ryggen, om den var svårburen, hade lätt att glida av och allt sådant.
– Så märkvärdigt, sade Nin Dada och Naema skrattade igen och sade:
– Men ganska klokt, Nin Dada.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »