Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 8 december, 2008

Peter Englund – Stridens skönhet och sorg

Omslag

Omslag

Jag kan inte påstå att jag har läst alla Peter Englunds böcker men flera har jag läst. På semestrarna har jag suttit i solen på förstutrappen, med en kaffekopp bredvid och kanske en katt sovande i knäet, och sida för sida tagit mig igenom hans tjocka böcker om 1600-talet och Poltava. Vänner och släktingar har skakat på huvudet och muttrat något om att så tjocka böcker skulle de aldrig orka igenom. Inte ens på semestern.

Personligen har jag med tiden lärt mig att en boks tjocklek inte på något vis står i proportion till den tid det tar att läsa den, allt hänger på författarens förmåga att skriva text som harmonierar med mig. Det har inget med textens litterära kvaliteter att göra. Det påminner mer om att den går i takt med mig, så att ”självsvängning” kan uppstå.

Peter Englund hör till de författare som skriver texter som harmonierar med mig. En fantastisk berättare med blick för enskilda öden och små händelser, vare sig det rör sig om händelser från flera sekel sedan eller något han sett när han cyklat genom sin hemstad Uppsala. Att säga att jag är avundsjuk på hans förmåga är att ta till i underkant. Men sådant är livet; inte rättvist.

Nu har jag läst hans senaste bok, ”Stridens skönhet och sorg”. I den har Peter applicerat ett nytt grepp i sitt berättande genom att han låter läsaren följa ett antal personer, civilister och soldater, från olika delar av världen och deras öden såsom de har berättat i brev, dagböcker m.m. under de år som det första världskriget pågick. Kriget är i många stycken en kuliss, bara vid några få tillfällen blir det konkret, åtminstone som vi oftast möter det, i texterna kring dessa personer. För att hjälpa läsaren att orientera sig finns det inför varje år en kort kronologi om vad som hände i kriget detta år och i slutet av året finns bilder som utan tvekan illustrerar det obarmhärtiga i detta krig. Om nu krig någonsin kan vara barmhärtiga. När jag läste kom jag på mig själv flera gånger med att önska att det på varje sida, högst upp hade funnits en rad om vilken händelse i kronologin som pågick parallellt.

Peter låter oss följa ett tjugotal personer och det blev nästan en ”rysk” känsla av den. Ni vet ryska romaner med massor av namn. Några personer fick jag grepp om men andra var svåra att hålla isär. Möjligen hade det blivit bättre med lite färre personer att hålla reda på.

Och så var det detta med fotnoter. Jag är en varm anhängare av fotnoter och blev upprörd när det visade sig att notapparaten till Piers Brendons ”Den mörka dalen” inte följde med boken. Jag läser alltid noter. Men denna gång är jag kluven till dem. Jag har som sagt läst dem alla och jag skulle inte ha velat vara utan informationen som förmedlades genom dem. Men de fick mig att tappa läsrytmen. Helst skulle jag vilja ha ett bra förslag på hur det hade kunnat lösas men det har jag tyvärr inte. Hmm.

Dessa lite mindre funderingar som kan tas som kritik till trots så är det en bra bok, intressant och lärorik. Vackert skriven, texten är skönlitterär i många stycken. Har ni inte upptäckt Peter Englunds böcker än, kanske avskräckta för att de är faktaböcker i historia, så tycker jag att ni ska ge denna bok en chans. Absolut.

Själv väntar jag ivrigt på en tredje bok om 1600-talet som jag har för mig är utlovad.

Annonser

Read Full Post »