Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2009

Bloggträff idag

… och jag tänkte ta mig dit. Kanske vi ses?

Annonser

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 49

Med ren och skär envishet lyckades Marianne så småningom lista ut att förra veckans citat kom ur Boris Pankins ”De sista hundra dagarna”, en självbigrafisk berättelse om tiden för perestrojkan. Översättarhelena nominerade raskt Marianne till veckans ihärdighetspris. Och det har hon absolut förtjänat. Grattis!

Någon av er boooorde tycka att detta citat är lätt, men vem vet. Jag har haft fel förr.


   Rebekka påstod att hon hade hållit ögonen öppna för att leta efter alla tänkbara tecken på att Madge och Tobias hade ett förhållande, men bedyrade att hon inte funnit något. Madge var, som Katze själv hade sagt, ganska rar när hon tyckte om någon, och hon tyckte bra om Rebekka. Madge var absolut inte slank, mycket tjockare än Katze, försäkrade Bekka, tunt kort och tämligen ovårdat hår, vilket Bekka slog ned på som en hök inför sin far! Men annars var hon rar och rolig och absolut mer värd Katzes svartsjuka än Glenda därhemma. För övrigt fanns det ingen anledning att vara svartsjuk, Madge hade bjudit dem på en massa saker, teater etc., och det hade hon ju inte behövt.
   Men Katzes raseri var lika gammalt som jordens. Och så hade han fräckheten att ge henne ett
ur i julklapp. Longines. Det hade faktiskt den stora fördelen, skrev Tobias, att det var ett bra ur och att det gick, men det var Katze mycket trött på. Det uret hade varit en stor besvikelse, skrev hon till Tobias, som hade bett Gaus ombesörja inköpet. Gaus hade vid samma tillfälle köpt två, ett till Katze och ett till sin hustru. Men Katze var övertygad om att Gaus hade bytt ut uren och givit henne det dåliga, även om de var likadana. Så till den grad retade Katze upp sig på att hon fått uret och hatade Gaus så mycket för det, att Tobias fick trösta henne och be henne om ursäkt för julklappen, och han svor på att när han en dag blev rik skulle han skänka henne ett ur av platina, besatt med briljanter. Men Katze var inte lätt att trösta och lät sällan höra av sig. När hon slutligen övervann sig själv och åter skrev till London började brevet: Dear Sir –

Read Full Post »

På vattenfronten i… något nytt

Solen målar vinterhimlen

Solen målar vinterhimlen


Igår, efter tre veckors grävande och vattenkörande (vi har vår egen ”waterboy” här på gården), så hittade grannen äääntligen den gäckande vattenkopplingen. Den där slangen från pumpen ansluter till slangen in till svärmor och slangen ned till stall och ladugård. Det betyder nu inte att problemet är löst men nästa steg kan i alla fall tas. Nu bör läckan kunna lokaliseras och kanske kopplas förbi. Så det finns hopp!

I övrigt kan jag konstatera att jag inte behöver boka tid på Gillingebanan för övning i år heller. Vi har vår alldeles egen bana. Blöt blankis. Gissa om jag är glad för mina Icebugs?!

Read Full Post »

Det är mycket nu …

… jobbet har högsta prioritet. Återkommer efter helgerna.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 48

Jag hade gått och sneglat ett tag på min samling av James A. Michener verklighetsinspirerade böcker och funderat på om jag skulle ta ett citat därifrån. ”Näh, för enkelt!”, tänkte jag varje gång, men ångrade mig sen inför förra veckans citat och plockade ned hans bok ”Polen”.

Min förvåning var stor över förvirringen i båset som dessutom verkade bli ännu större när jag försökte ge ledtrådar och tala om att titeln var omnämnd. Allas vår oefterhärmliga Översättarhelena hade ju sin vana trogen spikat den redan med sitt första ord i kommentaren, fast det tror jag hon var omedveten om just då.

För er som inte orkade ta reda på vilket namn Sofia Anhalt-Zerbst blev mer känd under så kan jag berätta att hon har gått till historien som Katarina II (den stora).

Så inför denna veckas citat vågar jag inte tro något, istället undrar jag vad ni tror att detta är? Verkligt, verklighetsinspirerat eller rent påhitt?


   De timmar eller rättare sagt minuter då jag över huvud taget hade tid att tänka i flödet av inrikes- och utrikespolistiska händelser upptogs fortfarande av James Baker. Även om jag försökte glömma honom påmindes jag ständigt av pressen och televisionen. Baker befann sig nu i vårt land och förflyttade sig snabbt från den ena republikens huvudstad till den andra. Sovjetisk och utländsk press överflödade av meddelanden om honom: informationer, sensationer, frågor – vanliga och retoriska, till och med giftiga. I fråga om sarkasm utmärkte sig framför allt våra pressorgan, i synnerhet de nya, som naturligtvis räknade sig till den demokratiska riktningen.
   Massmedierna ger sig inte utan vidare, och de första klunkarna av frihet berusade dem mer än ett ungt vin. Den förlamning och letargi som nästan undantagslöst varit typisk för vår censurerade press hade särskilt drabbat utrikesjournalistiken. Orsaken var kanske att förbuden inom denna sfär var starkare och det tabubelagda mer sakrosankt än på andra områden. Jag minns hur vi i ”Komsomolkan” omkring tjugo år tidigare hade försökt få en intervju med utrikeshandelsministern i ett ämne som var tabu i pressen. Hur försökte inte den dåvarande ministern Patolitjev hålla sig undan vår reporter och vilka instruktioner och skyddande skrivelser dolde han sig inte bakom! Först sedan jag på skämt hade hotat med att avskeda reportern om intervjun inte blev av lyckades han infånga ministern någonstans i utrikeshandelsministeriets labyrinter och förklara för denne man som en gång varit partisekreterare i Rostovdistriktet: ”Nikolaj Semjonovitj, ni kommer från Rostov precis som jag, och om vi inte stöder varandra kommer moskoviterna att köra över oss.” Patolitjev hade humor nog att uppskatta vad karlen sagt, strunta i alla förbud och släppa in honom i ”det allra heligaste”.

Read Full Post »

Desperata tider …

Läs vykortet genom att klicka på framsidan.

Läs vykortet genom att klicka på framsidan.


… kräver desperata åtgärder!

Read Full Post »

Niklas Ekdal – I döden dina män

ekdal_omslagBaksidestexten var lockande. Ett antal mord och mängder av historiska anspelningar. En svensk ”Da Vinci”-kod? Av några recensioner som jag hittat på nätet kan jag se att det är fler som tänkt i de banorna. Ja, så var det nog tänkt.

Det började lovande. Boken är välskriven, det är inget tvivel om att detta är en person som behärskar språket och skrivandets konst.

Karaktärerna i boken upplever jag som lite ojämna. Den sjukligt hypokondriske och egotrippade journalisten (fick mig att tänka på reportern Dick i Die Hard och Die Hard 2) och den självömkande spelberoende pappalediga äkta maken är nästan karikatyrer i sin tydlighet. Grannen Sara får jag däremot väldigt lite grepp om, hon känns nästan eterisk. Det är si och så med de andra två huvudpersonerna.

Det som skrivs i böcker behöver ju inte på långa vägar vara sant men det måste vara sannolikt. Jag som läsare måste kunna tycka att karaktärernas agerande är rimligt utifrån den ram som författaren har givit dem. Mark Haddon är en mästare på detta. Min första besvikelse i boken var att författaren låter kriminalinspektören medvetet begå ett brott som hon också i boken konstaterar riskerar (kommer, skulle jag vilja säga) att ge henne sparken. Det känns oerhört osannolik för mig, i synnerhet som karaktären inte har gjorts sig känd för den sortens risktagande. Att en kriminalinspektör skulle fortsätta att luska i ett fall trots avstängning köper jag, att några genvägar tas, dörrar dyrkas upp; sådant är också rimligt, men människorov? Nej. Det hade funnits flera sätt att ta sig förbi detta utan att väsentligt ändra i handlingen.

Där Dan Brown låter ledtrådar som leder närmare till lösningen med jämna mellanrum dyka upp i handlingen så dyker det i denna bok upp nya mord. Men fortfarande nästan i slutet i boken så har läsaren ingen aning om hur det hänger ihop. Men det är ju en del av charmen med denna genre, att som läsare vartefter förstå och också ana vad som kommer att ske härnäst och vad nästa ledtråd kanske kan vara. Här blir rabblade historiska fakta bara faktarabblande och inte något som sätter igång min fantasi. Huvudpersonerna drar slutsatser men som läsare upplever jag inte att jag hänger med på samma sätt annat än vid några enstaka tillfällen. Synd. Ett av skälen till detta tror jag kan vara den egentligen ganska absurda lösningen som känns väldigt konstruerad. När sedan upplösningen kommer går det oerhört fort, så fort att jag undrar om förlaget angivit ett maximalt antal sidor för boken.

Spiken i kistan för min del var att den självömkande äkte mannen är den som helt plötsligt (out-of-character) får för sig att göra en Rambo och är den som får äran av att rädda dagen. Mitt framför näsan framför dem som gjort grovgörat och som dessutom, till skillnad från honom, satt inne med de kunskaper som krävdes. Vem som helst av huvudpersonerna hade varit bättre för boken tycker jag. Nu kändes som när man har slitit som en hund och chefen tar åt sig äran i ett publikt sammanhang. Usch!

Nåväl, andra har tyckt bättre om boken. Kanske du också. Själv är jag besviken, den hade egentligen alla förutsättningar för att bli bra.

Read Full Post »

Older Posts »