Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 15 januari, 2009

Niklas Ekdal – I döden dina män

ekdal_omslagBaksidestexten var lockande. Ett antal mord och mängder av historiska anspelningar. En svensk ”Da Vinci”-kod? Av några recensioner som jag hittat på nätet kan jag se att det är fler som tänkt i de banorna. Ja, så var det nog tänkt.

Det började lovande. Boken är välskriven, det är inget tvivel om att detta är en person som behärskar språket och skrivandets konst.

Karaktärerna i boken upplever jag som lite ojämna. Den sjukligt hypokondriske och egotrippade journalisten (fick mig att tänka på reportern Dick i Die Hard och Die Hard 2) och den självömkande spelberoende pappalediga äkta maken är nästan karikatyrer i sin tydlighet. Grannen Sara får jag däremot väldigt lite grepp om, hon känns nästan eterisk. Det är si och så med de andra två huvudpersonerna.

Det som skrivs i böcker behöver ju inte på långa vägar vara sant men det måste vara sannolikt. Jag som läsare måste kunna tycka att karaktärernas agerande är rimligt utifrån den ram som författaren har givit dem. Mark Haddon är en mästare på detta. Min första besvikelse i boken var att författaren låter kriminalinspektören medvetet begå ett brott som hon också i boken konstaterar riskerar (kommer, skulle jag vilja säga) att ge henne sparken. Det känns oerhört osannolik för mig, i synnerhet som karaktären inte har gjorts sig känd för den sortens risktagande. Att en kriminalinspektör skulle fortsätta att luska i ett fall trots avstängning köper jag, att några genvägar tas, dörrar dyrkas upp; sådant är också rimligt, men människorov? Nej. Det hade funnits flera sätt att ta sig förbi detta utan att väsentligt ändra i handlingen.

Där Dan Brown låter ledtrådar som leder närmare till lösningen med jämna mellanrum dyka upp i handlingen så dyker det i denna bok upp nya mord. Men fortfarande nästan i slutet i boken så har läsaren ingen aning om hur det hänger ihop. Men det är ju en del av charmen med denna genre, att som läsare vartefter förstå och också ana vad som kommer att ske härnäst och vad nästa ledtråd kanske kan vara. Här blir rabblade historiska fakta bara faktarabblande och inte något som sätter igång min fantasi. Huvudpersonerna drar slutsatser men som läsare upplever jag inte att jag hänger med på samma sätt annat än vid några enstaka tillfällen. Synd. Ett av skälen till detta tror jag kan vara den egentligen ganska absurda lösningen som känns väldigt konstruerad. När sedan upplösningen kommer går det oerhört fort, så fort att jag undrar om förlaget angivit ett maximalt antal sidor för boken.

Spiken i kistan för min del var att den självömkande äkte mannen är den som helt plötsligt (out-of-character) får för sig att göra en Rambo och är den som får äran av att rädda dagen. Mitt framför näsan framför dem som gjort grovgörat och som dessutom, till skillnad från honom, satt inne med de kunskaper som krävdes. Vem som helst av huvudpersonerna hade varit bättre för boken tycker jag. Nu kändes som när man har slitit som en hund och chefen tar åt sig äran i ett publikt sammanhang. Usch!

Nåväl, andra har tyckt bättre om boken. Kanske du också. Själv är jag besviken, den hade egentligen alla förutsättningar för att bli bra.

Annonser

Read Full Post »