Med ren och skär envishet lyckades Marianne så småningom lista ut att förra veckans citat kom ur Boris Pankins ”De sista hundra dagarna”, en självbigrafisk berättelse om tiden för perestrojkan. Översättarhelena nominerade raskt Marianne till veckans ihärdighetspris. Och det har hon absolut förtjänat. Grattis!
Någon av er boooorde tycka att detta citat är lätt, men vem vet. Jag har haft fel förr.
Rebekka påstod att hon hade hållit ögonen öppna för att leta efter alla tänkbara tecken på att Madge och Tobias hade ett förhållande, men bedyrade att hon inte funnit något. Madge var, som Katze själv hade sagt, ganska rar när hon tyckte om någon, och hon tyckte bra om Rebekka. Madge var absolut inte slank, mycket tjockare än Katze, försäkrade Bekka, tunt kort och tämligen ovårdat hår, vilket Bekka slog ned på som en hök inför sin far! Men annars var hon rar och rolig och absolut mer värd Katzes svartsjuka än Glenda därhemma. För övrigt fanns det ingen anledning att vara svartsjuk, Madge hade bjudit dem på en massa saker, teater etc., och det hade hon ju inte behövt.
Men Katzes raseri var lika gammalt som jordens. Och så hade han fräckheten att ge henne ett ur i julklapp. Longines. Det hade faktiskt den stora fördelen, skrev Tobias, att det var ett bra ur och att det gick, men det var Katze mycket trött på. Det uret hade varit en stor besvikelse, skrev hon till Tobias, som hade bett Gaus ombesörja inköpet. Gaus hade vid samma tillfälle köpt två, ett till Katze och ett till sin hustru. Men Katze var övertygad om att Gaus hade bytt ut uren och givit henne det dåliga, även om de var likadana. Så till den grad retade Katze upp sig på att hon fått uret och hatade Gaus så mycket för det, att Tobias fick trösta henne och be henne om ursäkt för julklappen, och han svor på att när han en dag blev rik skulle han skänka henne ett ur av platina, besatt med briljanter. Men Katze var inte lätt att trösta och lät sällan höra av sig. När hon slutligen övervann sig själv och åter skrev till London började brevet: Dear Sir –
Tack och bock!
Den ”någon” som tycker att dagens citat är lätt är inte jag, kan jag meddela.
En översättning från engelska lär det väl vara, i alla fall?
Nej, tyvärr. Men vi känner en översättare i språket.
Gaus är ju ett norskt namn, tror jag mig minnas från de beryktade Bröderna Dahl på TV.
Närmare än så kommer inte jag just nu.
… och norska är nära besläktat med …
… danska, vilket inte gör mig klokare.
Var är Helena? 😉
Ja, var är hon?
Jag är här och jag tänker lite på Suzanne Brøgger, kan det stämma?
Ja herregud, nu ser jag att det är Jadekatten! Det var länge sen jag läste den, annars borde jag ju ha känt igen namnen direkt.
Jag visste väl det … 🙂 En av inte bara borde utan kände också igen den.
Jamen, vad fn. Den har jag ju läst, ju.
Inte bara jag som lider av bristfälligt minne uppenbarligen. Visst är det retligt Marianne!
Det kan vi ta varann i hand på, Marianne. Jag minns precis hur jag satt här i arbetsrummet och läste, och vem som lånat mig boken – men icke att jag kände igen det här!
Och här är en till som har läst boken men som ändå inte kände igen citatet. Jag tyckte för övrigt att boken var tråkig, vad tyckte ni andra? Det överraskade mig, för jag gillar familje- och relationsskildringar, men den här var för snårig, för krånglig och för galen för mig.
För mig är det så illa att jag hade kunnat svära på att jag läst boken men när jag plockade fram citatet kände jag inte heller igen innehållet. Fast, det skulle den käre maken påstå inte är något ovanligt 🙂
Jag gillade den, men jag älskar Suzanne Brøgger, så det är väl inte så konstigt kanske. Fast om sanningen ska fram så minns jag inte så mycket av den jag heller …