Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2009

Drömmar

Drömfångare, kan den hjälpa? Från <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/File:Atrapasuenos.jpg">Wikipedia</a>.

Drömfångare, kan den hjälpa? Foto: Jorge Barrios, från Wikipedia.

Genom min arbetsgivare har jag fått möjlighet att samtala med en livs- och karriärcoach. Jättekul, även om mycket av det vi kommer fram till är saker som jag misstänkt eller redan visste. Nu börjar vi närma oss slutet av våra samtal och det har blivit dags för mig att formulera mina drömmar. Inför varje samtal har jag hemläxor. Fundera på ord som beskriver mig, be kompisar göra detsamma, göra någon test etc.

Egentligen skulle vi ha träffats förra veckan men dagen innan ringde jag lätt panikslaget. Jag kom ingenstans med läxan, att beskriva mina drömmar. Allt var som ett blankt papper. Det enda jag kunde tänka på var mer tid till mig … Kanske allt arbete den senaste tiden spökade. Vi kom överens om att hitta en ny tid istället.

Och nu sitter jag där igen och funderar över vad som är mina drömmar. Inte är det lätt. Egentligen inget av det som jag drömmer om kan ge mig en rimlig inkomst.

Jag drömmer om att:

  • kunna rida medelsvår dressyr på Drömprinsen (det är inte omöjligt att nå men ger inga pengar).
  • skriva klart min bok, och kanske fler, men ni vet vad det första rådet till författare är: ”Don’t quit your day job!”, just nu hittar jag inte ens tid.
  • fotografera mer och bättre.
  • odla tillräckligt med grönsaker för självhushållning, tyvärr kräver det antagligen att jag lagar maten också och det är jag mindre road av.
  • bygga nytt stall med fodringsautomatik, förresten nytt hus skulle inte heller vara dumt om jag ändå ska drömma.

Det ska bli spännande att se om coachen kan göra något av detta.

Read Full Post »

Christa (von) Bernuth – Inre säkerhet

Omslag Christa Bernuth - Inre säkerhet

Omslag Christa Bernuth - Inre säkerhet

Det finns böcker som man i och för sig inte tycker är så märkvärdiga när man läser dem; till intrig, persongestaltningar eller språkmässigt. Inget som står ut så att man spontant myser och njuter av att läsandet av en riktigt god bok. Trots det lämnar boken ett intryck, den ligger kvar i tankarna långt efter det att man har lagt den ifrån sig.

Christa Bernuths ”Inre säkerhet” (”Innere Sicherheit” i original) är en sådan bok. Åtminstone har jag svårt att släppa tankarna på den. Till det yttre verkar det vara en vanlig, simpel, mordhistoria. Ett kvinnligt offer – en polis som ska reda ut vad som hänt.

Vad som så småningom blir uppenbart är dock att ramverket är ett helt annat än det vi är vana vid. Värderingar och företeelser följer helt andra regler. Det förklaras inte, det bara är där. Först känns bilden skev, sedan så småningom så inser man att det måste vara så. Eller jag kanske skulle skriva ”jag” istället för ”man”. Intressant är det i alla fall.

Boken utspelar sig i DDR. Det framgår inte direkt men min gissning är att den tidsmässigt är placerad i slutet av sjuttiotalet, början av åttiotalet. I väst är minnet av Bader-Meinhof-ligan färskt och skildringen av DDR låter ana att en viss upplösning pågår. Den första insikten i att något i ramverket avviker är när det framgår att ”flykt till väst” är ett värre brott än mord. Ett brott som även för med sig konsekvenser för familjemedlemmar men också för de poliser som tjänstgör i området.

Nästa insikt kommer när det anses vara självklart att personer som är för frispråkiga, och kanske kritiserar missförhållanden, kan bli av min sin tjänst. Att inte alla böcker är lämplig läsning för ”vanligt” folk. Listan kan göras längre.

Jag besökte Berlin 1980, och gjorde naturligtvis en liten avstickare till Östberlin. Det var skrämmande. Det gick nästan att ta på misstänksamheten. En tur med S-Bahn passerade även östsidan och jag konstaterade fascinerat att det bodde människor i halva hus, baksidan kanske saknades, ett badkar kunde hänga över kanten på det rivna golvet. Fasaderna var sönderskjutna, inget hade renoverats sedan kriget utom vissa propagandistiska betongklossar som byggts.

Boken ger en inblick i hur det var att bo där. Även om författaren inte riktigt lyckas hela vägen i sina personskildringar vill jag rekommendera den.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 53

Det slog mig just att förra veckans citat innebar ett helt år med citat på bloggen. Det trodde jag faktiskt inte när jag startade. Av och till tycker jag att det är svårt att hitta nya texter, ändå så lider jag inte brist på böcker. Det är kanske bara brist på fantasi.

Nåväl, förra veckans text var som nykomlingen Niffin (välkommen!) mycket riktigt konstaterade Pearl Bucks ”Kinfolk”. Pearl Buck läste jag flitigt för, tja 30 år sen eller så, men nu är det mycket länge sedan jag fördjupade mig i någon av hennes texter. Hon hörde till de författare som genom sina asiatiska skildringar fick mig att uppskatta texter om andra kulturer.

Denna vecka befinner vi oss närmare, åtminstone rent geografiskt. Var är detta hämtat?


   ‘You leave her alone,’ I said. Perhaps he heard something in my voice. He looked me over, and his voice turned rich.
   ‘Oh, Suky,’ he said, ‘have you grown squemish? Have you learned sweet ways, after your spell with the quality? Who would have said you should take so to serving ladies, with pals like yours, and a home like your home! What would Mrs Sucksby say – and Dainty, and Johnny! – if they could see your blushes now?’
   ‘They would say I had a soft heart,’ I said, firing up. ‘Maybe I do. Where’s the crime in that?’
   ‘God damn it,’ he said, firing up in his turn. ‘What did a soft heart ever do for a girl like you? What would it do, for a girl like Dainty? Except, perhaps, kill her.’ He nodded to the door through which Maud had gone to her uncle. ‘Do you suppose,’ he said, ‘she wants your qualms? She wants your grip, on the laces of her stays – on her comb, on the handle of her chamber-pot. For God’s sake, look at you!’ I had turned and picked up her shawl, and begun to fold it. He pulled it from my hands. ‘When did you become so meek, so tidy? What do you imagine you owe, to her? Listen to me. I know her people. I’m one of them. Don’t talk to me as if she keeps you at Briar for kindness’ sake – nor as if you came out of sweetness of temper! Your heart – as you call it – and hers are alike, after all: they are like mine, like everyone’s. They resemble nothing so much as those meters you will find on gas-pipes: they only perk up and start pumping when you drop coins in. Mrs Sucksby should have taught you that.’
   ‘Mrs Sucksby taught me lots of things,’ I said, ‘and not what you are saying now.’
   ‘Mrs Sucksby kept you too close,’ he answered. ‘Too close. The boys of the Borough are right, calling you slow. Too close, too long. Too much like this.’ He showed me his fist.
   ‘Go and fuck it,’ I said.

Read Full Post »

Ett hårt jobb …


… men någon måste göra det!

Låt mig presentera sängens väktare. Fast övertygad om att om han inte vaktade husse och mattes säng (ja, egentligen hans säng) på dagarna så skulle den stjälas. Vi har konstaterat att störst risk för stöld anser han vara höst-vinter-vårdagar med nederbörd. Märkligt sammanträffande, eller hur.

Den anskrämliga orangefärgade filten i syntetmaterial, antagligen någon gång från 70-talet, har alltid varit högt älskad av alla våra katter. Kattupproret skulle säkert vara ett faktum ifall vi försökte göra oss av med den. Tanken har slagit oss, för den är verkligen hemsk, men vi har insett att det går inte. Vi skulle möjligen få lägga ett snyggt underkast under filten. Någon gång skulle jag vilja få till ett överkast av fårskinn, ett av många projekt som jag inte har påbörjat, antagligen något att spara till pensionen.

Men, vad står man inte ut med för sina älskade husdjur?

Read Full Post »

Litterära J:n

Men så har Malin äntligen hittat tid och lust att ge oss en ny bokstav i sin utmaning Böcker från A-Ö: bokstaven J.

Min lista ser ut så här:
Författare på J: Robert Jordan. När Robert Jordans första böcker om ”The Wheel of Time” kom in i vårt hus blev jag som besatt. Cirka 3 000 sidor på engelska slukade jag på två veckor. Jag gjorde inte så mycket annat än det jag absolut var tvungen till under denna period. ”Sssh. Mamma läser.”, hörde jag den äldste sonen viska till den yngste sonen, då och då, när han tyckte att lillebror störde. Märkligt nog arbetade jag heltid, hade småbarn och häst att ta hand om också. Vet inte riktigt hur det gick till om jag ska vara ärlig. Det var kanske något magiskt. De sist utkomna böckerna har jag inte läst än, men de står nog i bokhyllan tror jag. En maratonserie som sannolikt inte kommer att avslutas eftersom författaren gick bort förra året.

Bok på J: Jurassic Park. Michael Crichtons bok kan nog fortfarande räknas som science fiction men gapet mellan det som görs i den och vad som kan göras idag närmar sig varandra. Personligen tror jag inte att vi någonsin kommer att helt överbrygga gapet. Något vi nog ska vara tacksamma för. Men tanken kittlar och Michael Chrichton kunde onekligen skapa spänning i sina böcker.

Litterär gestalt på J: Jack. Många brukar prata om Jack, men jag måste erkänna att jag aldrig har kommit så långt som att läsa någon av Ulf Lundells böcker. Nåja, det är inte försent.

Read Full Post »

Noteringar för eftervärlden

När jag hade hittat en lämplig bok att plocka ett citat ur till veckans tisdagsförströelse så kikade jag som vanligt också på pärmens insida. Boken har jag fått ärva efter min mammas fostermor och hon hade som vana att skriva i de böcker som hon läste. Vardagliga såväl som världsliga händelser, små dagboksanteckningar till eftervärlden. Själv skriver jag inte en rad utöver mitt namn och telefonnummer i mina böcker. Något som jag ibland kan tycka är dumt. Jag är ju trots allt otroligt road av de anteckningar som jag hittar. Det är kanske synd att inte på samma sätt bjuda någon annan i framtiden på samma upplevelse.

Antecknar ni något i de böcker ni läser?

Citatboken hade två anteckningar. Den första angav bara att den var köpt på Karlavägens antikvariat inför en Brysselresa 1961. Den andra gav mig däremot rysningar. Den löd (min komplettering inom parentes):
Robert Kennedy skjuten, begr. i går T.V. Christel Lindblom dog igår. Hjärnblödning. U(lrika) tel idag därom. Omläst i hast, endast bitvis. Deppig! Kanske skulle jag tyckt BRA om den, om jag haft harmoni o lugn i mig o läst den ordentligt.
Sönd den 9 juni 1968

Robert Kennedy.
Nog känns historiens vingslag nära då en sådan anteckning dyker upp.

Med dagens teknik kan vi se vad hon såg. Visst är det fantastiskt! Och nu har ni kanske fått ytterligare en ledtråd till citatet, åtminstone om senast möjliga utgivningsår.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 52

Förra veckans citat var hämtat ur Gerda Anttis ”Fjärrvärme”. Titeln får mig först och främst att tänka på långa grova svarta rör längs marken. När jag växte upp drogs det fram fjärrvärme överallt. Men bokens innehåll pekar på att betydelsen är en annan. Jordnära, vardagligt och ja, innerligt. Annannan kände sig förtrogen med Gerda och tog det på känslan.

Denna vecka är det ett citat från en av mina tidigare favoritförfattare som jag nu inte läst på många år.
Vem och vad?


   The wedding was to be at the Peking hotel. Modern weddings were seldom in homes, as the old-fashioned ones still were, and now streams of fashionably dressed people were being driven in horse carriages and motor-cars towards the hotel. Dr. Su, the groom, had been three times married and twice divorced. His first wife still lived in the remote ancestral homestead somewhere in Szechuen, but nobody had ever seen her, nor did he ever speak of her. Two sons, now grown, were internes at the hospital but they also never spoke of the small, silent, illiterate woman who was their mother. To-night they stood near their father when James entered the lobby of the hotel. Dr. Su, in Western evening dress and white gloves, welcomed his guests pleasantly, and a uniformed servant offered cocktails and tea. Dr. Su had been married so often that he did not take the event with any embarrassment and he chatted with his colleagues and friends.
   ‘Dr. Liang – Jim,’ he said affectionately in English. ‘Come along, man – choose your drink. Tea? You are so old-fashioned.’
   James smiled. ‘Such tea seems rather a novelty to me,’ he said. He liked Dr. Su, who was his senior surgeon, and he spoke to him in English as a courtesy. He had never heard Dr. Su speak Chinese except to a servant.
   The great lobby, fragrant with lilies, was soon filled with guests. The men were in Western clothes for the most part, and the women in graceful close-fitting Chinese dress. Here and there a military officer’s uniform shone resplendently and swords clanked. There were a few elderly men in rich Chinese gowns, enough to show that Dr. Su had his grateful patients everywhere.

Read Full Post »

Mot ljusare tider

Vinterståndare gläder i solskenet en kall vinterdag.

Vinterståndare gläder i solskenet en kall vinterdag.

Nu börjar jag skönja ljuset i tunneln och hoppas kunna ägna lite mer tid åt bloggen. I helgen ojobbade jag helt och hållet och hann också sanera en del av huset. Det har helt hunnit slumma igen när jag ägnat mig åt arbete varje ledig stund. Okej, det var kanske lite oxymoroniskt uttryckt. Skönt var det i alla fall att bara behöva ägna sig och privata behov. Inte blev det sämre av att solen tittade fram en stund båda dagarna när jag var ute med Drömprinsen.

Gissa om jag längtar efter sol och värme! Nästan så att jag funderar på att leta reda på en resa till varmare trakter. Men nu går vi i alla fall mot ljusare tider. Solen sken fortfarande när klockan var kvart över fyra i lördags. Snart är det ljust när det är dags att lämna arbetsplatsen på eftermiddagen. Jaa, det blir nog vår i år också!

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 51

Förra veckans citat kom från den Man Booker prisvinnande romanen ”The Gathering” av Anne Enright. Det är jag säker på att både Översättarhelena och Annannan hade kommit fram till när de var för sig rapporterade att de visste vad det var. En nykomlig, Kajsa (välkommen!), var dock först att namnge rätt författare.
Min förra chef gav mig i uppdrag att köpa boken om jag såg den under en tjänsteresa till Paris hösten 2007. Själv hade jag inte planerat att köpa den (men gärna låna av henne). På plats i Paris nåddes jag av beskedet om att hon hade avlidit hastigt. När jag sedan hittade boken i ”The Shakespeare bookshop”, på stranden mitt emot Notre Dame, kunde jag inte låta bli att köpa den ändå. Har du inte läst den kan jag meddela att den är läsvärd.

Nåväl, idag något annat. Titeln tycker jag står i kontrast till nedanstående skildring, men det beror kanske på hur den tolkas.

Vi har ätit, suttit i värmen från järnspisen. Ytterligare en bit av det gamla staketet har gått opp i rök för mänsklighetens skull, ingen värme är så god som den från en brinnande spis. Mosters gamla buckliga syltkittel står på och skakar för diskvatten och tvättvatten. Sängarna är färdigbäddade, brasan i kakelugnen brinner bakom luckorna, ute ser det ut att vara mörkt, men när jag går ut på verandan är kvällen som en mörkblå viol. En koltrast sjunger ned sin mjuka altröst. Så innerligt, men samtidigt låter han som om han ändå visste att ingen kommer att ens försöka förverkliga den försoning och eftertanke han vill påminna om, den som finns i innerlighet. Koltrasten sjunger egentligen om det där som jag alltid glömmer, och som kanske är just innerlighet och närvaro. Hemma har vi också en koltrast, och vi står på verandan och lyssnar på honom. Ibland ser vi den bubblande strupen och vi säger: Tänk så vackert det är, och sen går vi in och har glömt hans predikan.
Nog kan man undra över alla slag av fåglar och över deras olika sånger. Alla har sin känsla och karaktär som jag kan känna igen hos mig själv. Som bofinken. Ibland tycker jag att han låter lite för aningslöst glad, eller tillgjort glad, som de där hemska människorna som alltid säger: tack, jag mår jättefint, allting är bara toppen. Som låter som frisksportare som löser alla problem med kli och morötter och joggningsrunda, men som man inte kan gå till när man är lessen. Ändå blir jag överlycklig första gången jag hör honom och ser honom, och hör hans vanliga fuskande med slutklämmen. – Bofinken har kommit! Har du hört honom? Idlapojken är här! Och skatan, som skrattar så kallt som efter en lyckad affär, hur många hon än har lurat. Ett belåtet skyll-dig-själv-skratt, och till det hennes båda försiktiga och fräcka sätt att skutta fram mot det som intresserar henne. Att hon är så elegant är en förutsättning, snygga gångkläder har en lugnande inverkan. Rödhaken, han sjunger om de flydda och ljuvliga stunderna, jag brukar tänka på Kameliadamen när jag hör honom. på Greta Garbos mörka ögon på kudden och Robert Taylor som sitter bredvid sängen.

Sen måste jag faktiskt undra, varför är skatan en ”hon” när de övriga fåglarna omtalas som ”han”?

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 50

Säger det något om Suzanne Brøggers prosa att i stort sett samtliga (mig själv inräknad), trots att vi alla har läst hennes ”Jadekatten”, inte kände igen citatet? Kanske inte, det kanske bara säger något om min (o)förmåga att ta fram ett bra citat. Ö-helena klurade i alla fall ut varifrån det var hämtat. Det hade jag räknat med.

Nå, varifrån kommer detta?


He was the one who talked most, but I didn’t mind. I wish I could remember what exactly he said, but conversation doesn’t stick to my memory of Liam. We never sat, one across from the other in proper chairs, in a house or restaurant, or bar. We talked as brother and sister might, looking elsewhere, or we sat on the floor, smoking, with our backs against the same wall, and we talked incidentally while looking at the passers-by, thinking about other things. We talked a lot in the dark, differently arranged: side by side in the double bed at Ada’s, top to toe once or twice at home, or perpendicular in the dive in Stoke Newington, with two beds heading into the same corner of the wall. I used to see the yellow patch around his mouth as the cigarette crackled and glowed – then the red tip flew in an arc, as if thrown away. It made me feel slightly nauseous, endlessly lurching for the catch, and staying still at the same time. I am very frightened of fire. It was the summer, and sometimes we were still talking when the sun came up – but I have no idea what these conversations were. I put a phrase into the bedroom air, like ”Joan Armatrading”, and I think,
We would never talk about her. I suppose we talked about family, though there was a privacy to these things too. What else – quantum mechanics?

Read Full Post »

Older Posts »