Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 10 februari, 2009

Tisdagsförströelse 51

Förra veckans citat kom från den Man Booker prisvinnande romanen ”The Gathering” av Anne Enright. Det är jag säker på att både Översättarhelena och Annannan hade kommit fram till när de var för sig rapporterade att de visste vad det var. En nykomlig, Kajsa (välkommen!), var dock först att namnge rätt författare.
Min förra chef gav mig i uppdrag att köpa boken om jag såg den under en tjänsteresa till Paris hösten 2007. Själv hade jag inte planerat att köpa den (men gärna låna av henne). På plats i Paris nåddes jag av beskedet om att hon hade avlidit hastigt. När jag sedan hittade boken i ”The Shakespeare bookshop”, på stranden mitt emot Notre Dame, kunde jag inte låta bli att köpa den ändå. Har du inte läst den kan jag meddela att den är läsvärd.

Nåväl, idag något annat. Titeln tycker jag står i kontrast till nedanstående skildring, men det beror kanske på hur den tolkas.

Vi har ätit, suttit i värmen från järnspisen. Ytterligare en bit av det gamla staketet har gått opp i rök för mänsklighetens skull, ingen värme är så god som den från en brinnande spis. Mosters gamla buckliga syltkittel står på och skakar för diskvatten och tvättvatten. Sängarna är färdigbäddade, brasan i kakelugnen brinner bakom luckorna, ute ser det ut att vara mörkt, men när jag går ut på verandan är kvällen som en mörkblå viol. En koltrast sjunger ned sin mjuka altröst. Så innerligt, men samtidigt låter han som om han ändå visste att ingen kommer att ens försöka förverkliga den försoning och eftertanke han vill påminna om, den som finns i innerlighet. Koltrasten sjunger egentligen om det där som jag alltid glömmer, och som kanske är just innerlighet och närvaro. Hemma har vi också en koltrast, och vi står på verandan och lyssnar på honom. Ibland ser vi den bubblande strupen och vi säger: Tänk så vackert det är, och sen går vi in och har glömt hans predikan.
Nog kan man undra över alla slag av fåglar och över deras olika sånger. Alla har sin känsla och karaktär som jag kan känna igen hos mig själv. Som bofinken. Ibland tycker jag att han låter lite för aningslöst glad, eller tillgjort glad, som de där hemska människorna som alltid säger: tack, jag mår jättefint, allting är bara toppen. Som låter som frisksportare som löser alla problem med kli och morötter och joggningsrunda, men som man inte kan gå till när man är lessen. Ändå blir jag överlycklig första gången jag hör honom och ser honom, och hör hans vanliga fuskande med slutklämmen. – Bofinken har kommit! Har du hört honom? Idlapojken är här! Och skatan, som skrattar så kallt som efter en lyckad affär, hur många hon än har lurat. Ett belåtet skyll-dig-själv-skratt, och till det hennes båda försiktiga och fräcka sätt att skutta fram mot det som intresserar henne. Att hon är så elegant är en förutsättning, snygga gångkläder har en lugnande inverkan. Rödhaken, han sjunger om de flydda och ljuvliga stunderna, jag brukar tänka på Kameliadamen när jag hör honom. på Greta Garbos mörka ögon på kudden och Robert Taylor som sitter bredvid sängen.

Sen måste jag faktiskt undra, varför är skatan en ”hon” när de övriga fåglarna omtalas som ”han”?

Annonser

Read Full Post »