Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 25 februari, 2009

Christa (von) Bernuth – Inre säkerhet

Omslag Christa Bernuth - Inre säkerhet

Omslag Christa Bernuth - Inre säkerhet

Det finns böcker som man i och för sig inte tycker är så märkvärdiga när man läser dem; till intrig, persongestaltningar eller språkmässigt. Inget som står ut så att man spontant myser och njuter av att läsandet av en riktigt god bok. Trots det lämnar boken ett intryck, den ligger kvar i tankarna långt efter det att man har lagt den ifrån sig.

Christa Bernuths ”Inre säkerhet” (”Innere Sicherheit” i original) är en sådan bok. Åtminstone har jag svårt att släppa tankarna på den. Till det yttre verkar det vara en vanlig, simpel, mordhistoria. Ett kvinnligt offer – en polis som ska reda ut vad som hänt.

Vad som så småningom blir uppenbart är dock att ramverket är ett helt annat än det vi är vana vid. Värderingar och företeelser följer helt andra regler. Det förklaras inte, det bara är där. Först känns bilden skev, sedan så småningom så inser man att det måste vara så. Eller jag kanske skulle skriva ”jag” istället för ”man”. Intressant är det i alla fall.

Boken utspelar sig i DDR. Det framgår inte direkt men min gissning är att den tidsmässigt är placerad i slutet av sjuttiotalet, början av åttiotalet. I väst är minnet av Bader-Meinhof-ligan färskt och skildringen av DDR låter ana att en viss upplösning pågår. Den första insikten i att något i ramverket avviker är när det framgår att ”flykt till väst” är ett värre brott än mord. Ett brott som även för med sig konsekvenser för familjemedlemmar men också för de poliser som tjänstgör i området.

Nästa insikt kommer när det anses vara självklart att personer som är för frispråkiga, och kanske kritiserar missförhållanden, kan bli av min sin tjänst. Att inte alla böcker är lämplig läsning för ”vanligt” folk. Listan kan göras längre.

Jag besökte Berlin 1980, och gjorde naturligtvis en liten avstickare till Östberlin. Det var skrämmande. Det gick nästan att ta på misstänksamheten. En tur med S-Bahn passerade även östsidan och jag konstaterade fascinerat att det bodde människor i halva hus, baksidan kanske saknades, ett badkar kunde hänga över kanten på det rivna golvet. Fasaderna var sönderskjutna, inget hade renoverats sedan kriget utom vissa propagandistiska betongklossar som byggts.

Boken ger en inblick i hur det var att bo där. Även om författaren inte riktigt lyckas hela vägen i sina personskildringar vill jag rekommendera den.

Read Full Post »