Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2009

Tidsbrist …

Usch, nu är det så mycket att göra på jobbet att jag varken hinner läsa eller skriva blogginlägg. Ni får även imorgon hålla till godo med förra veckans citat, som ju inte är löst ännu.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 57

Jag måste erkänna att det börjar bli lite svårt att hitta nya spännande böcker att plocka citat ifrån. Inte så att jag har ont om böcker, tvärtom, men jag har svårt att bestämma mig.

Nåväl, förra veckan var, som båset ganska snabbt konstaterade, citatet hämtat från en av allas vår P G Wodehouse böcker, närmare bestämd antologin ”Alla tiders Wodehouse”. Av någon anledning förknippar jag alltid Wodehouse med grisar, jag misstänker att just denna berättelse en av anledningarna till det.

Men vem har skrivit detta?


Professorn var en man mellan 50 och 60 år i en elegant grå kostym och oklanderligt vit skjorta. Hela hans uppenbarelse och den bankdirektörsförnäma miljö han skapat åt sig själv i denna smutsiga källare under den pornografiska 42:a gatan var lika overklig som hans sysselsättning. Han visade oss först hur man vänjer en loppa av med att hoppa. Hon placeras i ett glasrör och varje gång hon hoppar slår hon skallen i taket. Loppan blir som man kan förstå missmodig av denna erfarenhet. Hon kan inte få utlopp för sin begåvning och då kommer professorn, kan jag tänka mig, som en räddare i själslig nöd. Han sublimerar de instängda drifterna med sysselsättningsterapi. Han knyter ett hårstrå runt loppans hals och hårstråt fäster han i en fin koppartråd, och när han sen har så att säga en hållhake på djuret, så lär han det att göra konster. Under föreställningen som varade i sex minuter, för allting är smått på en loppcirkus, fick vi se en kapplöpning, bollsparkning, en loppa som drev en karusell och ett par loppor som dansade till de spröda tonerna från speldosan. Kapplöpningen var en rafflande affär mellan två loppor spända för var sin romersk vagn som i filmen Ben Hur och en loppa som drog en kanon och den vägde 300 gånger så mycket som loppan. Kanonloppan vann. Kanonen kanske sköt på. Bollsparkarloppan höll han på koppartråden några centimeter över det vita fältet och gav den en boll stor som en ärta. Loppan höll fast bollen med benen och sköt plötsligt ett hårt och välplacerat långskott tvärs över den vita planen. Bollen luktar illa, förklarade professorn, och loppan vill ha iväg den så långt som möjligt ifrån sig. Det vore kanske nånting för svenska landslaget, att spela med en illaluktande boll. Har ingen tänkt på det förut?

Read Full Post »

Uppskjuten vår

Här hade jag tänkt att göra Miss Gillette glad och gå ut och fotografera mer av vårtecknen runt omkring huset. Kanske tofsviporna som flyger runt våtmarken där sångsvanarna kliver runt eller stararna som drar runt ängarna. Riddarbaggarna som solar på fasaden under burspråket eller myrorna som återupptäckt köksbänkarna.

Men det snöööööar ute, bläh!

Nu vill jag inte ha mer vinter.

Read Full Post »

Bara en vecka?

På väg till jobbet förra veckan

På väg till jobbet förra veckan


Äntligen börjar blommorna återkomma

Äntligen börjar blommorna återkomma

Jag kan inte låta bli att förundras hur snabbt det går så här års. Förra veckan var jag tvungen att ta med mig kameran och stanna på vägen för att ta några kort. Vägen är så otroligt vacker med träden klädda i nysnö.

I söndags noterade jag att de första blommorna slagit ut i trädgården. Nu gäller det att ta tillvara på varje tillfälle att njuta av våren.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 56

Först en eloge till Niffin som inte gav upp. Men det är uppenbart att förra veckans citat var svårt och hjälpen från undertecknad och andra båsmedlemmar otillräcklig.

Förra veckans citat var hämtat ur Simon Singhs ”Fermats gåta”. En berättelse om hur världens mest kända matematiska problem löstes. Vetenskapshistoria med andra ord och intressant läsning.

Denna veckan försöker jag något enklare; fast jag har ju trott det tidigare och haft fel.


Med en liten suck steg lord Emsworth in i biblioteket och hittade sin bok.
Det fanns inte många böcker som i en stund som denna skulle ha kunnat skingra lord Emsworths dystra tankar, men den här boken lyckades. Det var Whiffle: ”Om Svinets vård”. Försjunken i det vackra kapitlet om skulor, sådor och kli, glömde han allt och förflyttades till en annan och lyckligare värld. Ja, så helt gick han upp i det, att när dörren tjugu minuter senare plötsligt flög upp var det som om en bomd hade exploderat under näsan på honom. Han tappade Whiffle och satte sig flämtande upp. Trots att hans pincené sin vana trogen lämnat sin plats, viskade en instinkt till honom att inkräktaren var hans syster Constance. En mening, inledd av orden ”Herregud, Connie!” hade just börjat lämna hans läppar, när hon avbröt honom.
”Clarence”, sade hon, och det var uppenbart att hennes nervsystem liksom hans hade råkat i olag. ”Det har hänt något alldeles förskräckligt!”

Read Full Post »

Besatt

Jag borde i och för sig ha varit varnad. Lotten beskrev ju i sitt inlägg hur allt runt omkring henne förföll medan hon var fast vid TV:n för att baaaara se ett avsnitt till av ”Bones”. Men inte trodde jag att det skulle vara så illa. Fast det är det. Värre.

Efter Lottens inlägg så insåg jag att jag nog skulle tycka om serien. Jag, som nästan bara tittar på CSI, Criminal minds och liknande program och som dessutom har Kathy Reichs som en av mina absoluta favoritförfattare, kunde inte motstå. Så jag beställde de två första säsongerna. Nu är de nästan slut. I helgen har jag nog sett minst en halv säsong. Märkligt nog har jag också hunnit städa hela huset och rida min häst också. Det var nog för att jag tänkte belöna mig med en skiva ”Bones” när jag var klar.

Det finns saker jag inte gillar; signaturmelodin störde mig oerhört i början men nu börjar jag vänja mig; huvudpersonernas karikatyrartade nördaktighet – skildringen spär verkligen på fördomar om forskare, vilket jag kan tycka är onödigt. Fast jag kanske inte är rätt person att ha en åsikt där, som har varit bakom kulisserna på Smithsonian som ju måste varit förebilden till seriens ”Jeffersonian” och har kollegor som arbetar med fylogenetisk systematik.

Men, om man undantar de riktigt äckliga scenerna så skulle det kunna vara Nora Roberts som stod för manus. Verkligen något att titta på om man behöver något uppmuntrande eller romantisk boost. Det riktigt sprakar mellan dem. Och det här väntar jag på hela tiden, hur tröga får de vara egentligen?

Men hör ni, nu måste jag beställa fler säsonger! Jag önskar det gick att beställa Booth.

Read Full Post »

Läshinder

Texter för remissbehandling

Texter för remissbehandling


Eller kanske rättare sagt, alternativa texter för mina ögon … Jag önskar jag kunde slarva bort dem i förhalningsloopen. Men det lär inte fungera. Bara att bita ihop och börja. Alla ska svaras på senast i maj så jag vet vad jag har att göra.

Read Full Post »

Det skaver …

Så här års är man som hästägare ofta bekymrad över skav. Den sköra vinterpälsen skavs bort av täcken, sadel eller vojlockkanter. Drömprinsen har dessutom lyckats få skav av förbygeln och sitt gamla bett, eller rättare sagt av tyglarna.

Nytt bett har han fått, utan fasta ringar, så att tyglarna inte ligger emot hans kinder. Täcken är bytta, förbygeln har spännts om så att den ligger an på ny plats. En gelpadd måste jag nog skaffa för att åtgärda de skav som han fått av sadelns bossor. Man skulle tro att schabraket skyddade hans rygg men det verkar inte så. Men jag funderar vad jag ska satsa på för sorts gelpadd; rak eller med kil, tjock eller tunn, med hål eller inte. Det finns massor med varianter. Mer hål i plånboken blir det i alla fall.

Det senaste problemet i denna väg är att vi upptäckt att han har fått sår i mungiporna. Det ser ut som självsprickor som man får ibland under vintern. Inte undra på att han ”inte verkade tycka det var så kul” som hopptränaren uttryckte det när vi värmde upp. Det var innan han hade fått börja skutta över bommarna, då var alla krämpor glömda.

Så nu har jag lånat ett hackamore för att rida på. Det var ärligt talat första gången som jag har ridit bettlöst och precis som hans tidigare ägare påpekat så gick han riktigt bra. Min stackars medryttare åkte däremot av när han red ut med hackamore, Drömprinsen var så glad att han höll på att bocka rakt in i ett träd och min medryttare lyckades i sista ögat styra undan honom men hamnade själv i trädet. Blåslagen.

Det mesta som hans tidigare ägare har sagt om Drömprinsen har stämt, det enda jag ställer mig lite frågande till eftersom jag inte tycker att det stämmer är påståendet ”han gör aldrig något”. Han är rätt glad av sig och sticker och brallar gärna om han får chansen.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 55

Förra veckan kom jag i sista ögonblick på att jag var tvungen att ändra den tänkta frågan ”Vad heter författaren?” till en vagare formulering. Varför? Jo, annars hade jag kunnat leda er i fel riktning och så kan vi inte ha det, eller hur? Ellery Queen är ju, som säkert flera av er vet, en pseudonym för en författarduo tillika namnet på den ledande detektiven i böckerna.

Ellery Queen skapades av Manfred Lee och Frederic Dannay men ska vi vara riktigt ärliga så har betydligt fler personer varit skribenter. Huvuddelen av böckerna skrevs av dessa två herrar men en omgång skrevs av spökskrivare under ledning av Frederic Dannay och ytterligare en omgång skrevs av andra personer under ledning Manfred Lee. Bland spökskrivarna fanns bland annat Jack Vance som också givit ut egna böcker. En av mina favoriter bland hans böcker är ”Cudgel’s saga”, en helt vansinnig historia men mycket underhållande.

Den första boken om Ellery Queen kom redan 1929 och den sista 1971. Ellery Queen har också förekommit i följetonger m.m. Citatet var, som båset snabbt listade ut, hämtat ifrån ”The Murderer is a Fox” (svensk titel ”Svälta räv”). Boken gavs ut 1945 och skrevs av duon själv.

Denna vecka tänkte jag mig något helt annorlunda, varifrån är nu detta hämtat?


   Följande morgon, onsdagen den 30 maj 1832, möttes Galois och d’Herbinville ute på ett ödsligt fält, på tjugofem stegs avstånd från varandra och beväpnade med pistoler. d’Herbinville åtföljdes av sekonder; Galois stod ensam. Han hade inte yppat för någon sin svåra belägenhet: den budbärare han sänt till brodern Alfred vägrade att förmedla nyheten om duellen innan den var över, och de brev han skrivit föregående natt skulle nå hans vänner först flera dagar senare.
   Pistolerna höjdes och avfyrades. d’Herbinville stod kvar. Galois träffades i magen och låg hjälplös på marken. Ingen läkare fanns till hands. Segraren gick ogenerat sin väg och lämnade kvar sin sårade, döende motståndare. Några timmar senare kom Alfred till platsen och förde brodern till Cochinsjukhuset. Det var för sent, bukhinneinflammation hade uppstått och följande dag dog Galois.
   Hans begravning blev nästan lika farsartad som faderns. Polisen trodde att den skulle bli medelpunkten för ett politiskt massmöte och arresterade trettio vapenbröder natten innan. Inte desto mindre samlades två tusen republikaner till akten. Det var oundvikligt att slagsmål bröt ut mellan Galois kamrater och regeringens tjänstemän, som anlänt för att hålla förehavandena under uppsikt.
   De sörjande upprördes eftersom de efter hand misstänkte att d’Herbinville inte var en bedragen fästman utan snarare agent för regeringen, och att Stéphanie inte enbart var älskarinna utan en beräknande förförerska. Historikerna har tvistat om huruvida duellen var resultatet av en tragisk kärlekshistoria eller hade politiska bevekelsegrunder. I vilket fall som helst dödades en av världens främsta matematiker vid tjugo års ålder efter endast fem års matematiska studier.

Read Full Post »


Precis som nästan alla brittiska TV-serier är sevärda så är de brittiska romantiska klassikerna i stort sett alltid läsvärda. Anne Brontë har jag inte läst tidigare, bara böcker från hennes systrars pennor. Hon håller samma klass så det var en angenäm bekantskap. ”Agnes Grey” är den andra boken i Ett hem utan böckers utmaning ”Klassiska kvinnor”.

Baserat på sina egna erfarenheter som guvernant skrev Anne denna bok om den vanliga och obemärkta prästdottern Agnes Grey som ser sig manad att söka en anställning som guvernant när familjen på grund av olyckliga affärer får ekonomiska svårigheter. Det första försöket blir inte så lyckat, Agnes är ung och oerfaren och barnen bortskämda och ouppfostrade. I nästa anställning går det bättre men det är ändå tydligt vilka svåra förhållanden de som arbetade som guvernanter levde under. Inte riktigt herrskap, inte riktigt tjänstefolk. En icke-existens. Jag är säker på att det varierade men för många var det nog svårt. Som all romantisk litteratur så ljusnar det för bokens hjältinna. Det moraliska budskapet är tydligt, för den som är gudfruktig och empatisk går det väl.

Boken är utgiven 1846, alltså bara fyra år efter ”Rosen på Tistelön”, men märkligt nog tycker jag att engelskan är lättare att ta sig igenom än Emily Flygare-Carléns dåtida svenska. Kanske beror det på att jag läst Jane Austens böcker, skrivna några decennier tidigare, på engelska så att jag har vant mig.

En annan jämförelse med ”Rosen på Tistelön” som jag inte kan låta bli att göra är att konstatera att det är en avsevärd skillnad på samhällsklasserna i skildringarna. I Flygare-Carléns bok kommer vi nära det riktigt fattiga, när det är dåliga tider dör barn och gamla av svält, i Brontës bok så kan familjen trots ekonomiska problem behålla tjänstefolk. Anne Brontë levde nog själv betydligt mer skyddat än Emily Flygare-Carlén.

Trots den dystra skildringen av hjältinnans förutsättningar riktas det, till skillnad mot i ”Rosen på Tistelön”, egentligen ingen kritik mot dessa, annat än att det konstateras att vissa av föräldrarnas agerande bidrog till de problem som de förväntade sig att guvernanten skulle åtgärda. En omöjlig situation.

”Agnes Grey” vill jag påstå är en må-bra-bok, med sin stillsamma romantiska underton.

Read Full Post »

Older Posts »