Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2009

Tidsbrist …

Usch, nu är det så mycket att göra på jobbet att jag varken hinner läsa eller skriva blogginlägg. Ni får även imorgon hålla till godo med förra veckans citat, som ju inte är löst ännu.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 57

Jag måste erkänna att det börjar bli lite svårt att hitta nya spännande böcker att plocka citat ifrån. Inte så att jag har ont om böcker, tvärtom, men jag har svårt att bestämma mig.

Nåväl, förra veckan var, som båset ganska snabbt konstaterade, citatet hämtat från en av allas vår P G Wodehouse böcker, närmare bestämd antologin ”Alla tiders Wodehouse”. Av någon anledning förknippar jag alltid Wodehouse med grisar, jag misstänker att just denna berättelse en av anledningarna till det.

Men vem har skrivit detta?


Professorn var en man mellan 50 och 60 år i en elegant grå kostym och oklanderligt vit skjorta. Hela hans uppenbarelse och den bankdirektörsförnäma miljö han skapat åt sig själv i denna smutsiga källare under den pornografiska 42:a gatan var lika overklig som hans sysselsättning. Han visade oss först hur man vänjer en loppa av med att hoppa. Hon placeras i ett glasrör och varje gång hon hoppar slår hon skallen i taket. Loppan blir som man kan förstå missmodig av denna erfarenhet. Hon kan inte få utlopp för sin begåvning och då kommer professorn, kan jag tänka mig, som en räddare i själslig nöd. Han sublimerar de instängda drifterna med sysselsättningsterapi. Han knyter ett hårstrå runt loppans hals och hårstråt fäster han i en fin koppartråd, och när han sen har så att säga en hållhake på djuret, så lär han det att göra konster. Under föreställningen som varade i sex minuter, för allting är smått på en loppcirkus, fick vi se en kapplöpning, bollsparkning, en loppa som drev en karusell och ett par loppor som dansade till de spröda tonerna från speldosan. Kapplöpningen var en rafflande affär mellan två loppor spända för var sin romersk vagn som i filmen Ben Hur och en loppa som drog en kanon och den vägde 300 gånger så mycket som loppan. Kanonloppan vann. Kanonen kanske sköt på. Bollsparkarloppan höll han på koppartråden några centimeter över det vita fältet och gav den en boll stor som en ärta. Loppan höll fast bollen med benen och sköt plötsligt ett hårt och välplacerat långskott tvärs över den vita planen. Bollen luktar illa, förklarade professorn, och loppan vill ha iväg den så långt som möjligt ifrån sig. Det vore kanske nånting för svenska landslaget, att spela med en illaluktande boll. Har ingen tänkt på det förut?

Read Full Post »

Uppskjuten vår

Här hade jag tänkt att göra Miss Gillette glad och gå ut och fotografera mer av vårtecknen runt omkring huset. Kanske tofsviporna som flyger runt våtmarken där sångsvanarna kliver runt eller stararna som drar runt ängarna. Riddarbaggarna som solar på fasaden under burspråket eller myrorna som återupptäckt köksbänkarna.

Men det snöööööar ute, bläh!

Nu vill jag inte ha mer vinter.

Read Full Post »

Bara en vecka?

På väg till jobbet förra veckan

På väg till jobbet förra veckan


Äntligen börjar blommorna återkomma

Äntligen börjar blommorna återkomma

Jag kan inte låta bli att förundras hur snabbt det går så här års. Förra veckan var jag tvungen att ta med mig kameran och stanna på vägen för att ta några kort. Vägen är så otroligt vacker med träden klädda i nysnö.

I söndags noterade jag att de första blommorna slagit ut i trädgården. Nu gäller det att ta tillvara på varje tillfälle att njuta av våren.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 56

Först en eloge till Niffin som inte gav upp. Men det är uppenbart att förra veckans citat var svårt och hjälpen från undertecknad och andra båsmedlemmar otillräcklig.

Förra veckans citat var hämtat ur Simon Singhs ”Fermats gåta”. En berättelse om hur världens mest kända matematiska problem löstes. Vetenskapshistoria med andra ord och intressant läsning.

Denna veckan försöker jag något enklare; fast jag har ju trott det tidigare och haft fel.


Med en liten suck steg lord Emsworth in i biblioteket och hittade sin bok.
Det fanns inte många böcker som i en stund som denna skulle ha kunnat skingra lord Emsworths dystra tankar, men den här boken lyckades. Det var Whiffle: ”Om Svinets vård”. Försjunken i det vackra kapitlet om skulor, sådor och kli, glömde han allt och förflyttades till en annan och lyckligare värld. Ja, så helt gick han upp i det, att när dörren tjugu minuter senare plötsligt flög upp var det som om en bomd hade exploderat under näsan på honom. Han tappade Whiffle och satte sig flämtande upp. Trots att hans pincené sin vana trogen lämnat sin plats, viskade en instinkt till honom att inkräktaren var hans syster Constance. En mening, inledd av orden ”Herregud, Connie!” hade just börjat lämna hans läppar, när hon avbröt honom.
”Clarence”, sade hon, och det var uppenbart att hennes nervsystem liksom hans hade råkat i olag. ”Det har hänt något alldeles förskräckligt!”

Read Full Post »

Besatt

Jag borde i och för sig ha varit varnad. Lotten beskrev ju i sitt inlägg hur allt runt omkring henne förföll medan hon var fast vid TV:n för att baaaara se ett avsnitt till av ”Bones”. Men inte trodde jag att det skulle vara så illa. Fast det är det. Värre.

Efter Lottens inlägg så insåg jag att jag nog skulle tycka om serien. Jag, som nästan bara tittar på CSI, Criminal minds och liknande program och som dessutom har Kathy Reichs som en av mina absoluta favoritförfattare, kunde inte motstå. Så jag beställde de två första säsongerna. Nu är de nästan slut. I helgen har jag nog sett minst en halv säsong. Märkligt nog har jag också hunnit städa hela huset och rida min häst också. Det var nog för att jag tänkte belöna mig med en skiva ”Bones” när jag var klar.

Det finns saker jag inte gillar; signaturmelodin störde mig oerhört i början men nu börjar jag vänja mig; huvudpersonernas karikatyrartade nördaktighet – skildringen spär verkligen på fördomar om forskare, vilket jag kan tycka är onödigt. Fast jag kanske inte är rätt person att ha en åsikt där, som har varit bakom kulisserna på Smithsonian som ju måste varit förebilden till seriens ”Jeffersonian” och har kollegor som arbetar med fylogenetisk systematik.

Men, om man undantar de riktigt äckliga scenerna så skulle det kunna vara Nora Roberts som stod för manus. Verkligen något att titta på om man behöver något uppmuntrande eller romantisk boost. Det riktigt sprakar mellan dem. Och det här väntar jag på hela tiden, hur tröga får de vara egentligen?

Men hör ni, nu måste jag beställa fler säsonger! Jag önskar det gick att beställa Booth.

Read Full Post »

Läshinder

Texter för remissbehandling

Texter för remissbehandling


Eller kanske rättare sagt, alternativa texter för mina ögon … Jag önskar jag kunde slarva bort dem i förhalningsloopen. Men det lär inte fungera. Bara att bita ihop och börja. Alla ska svaras på senast i maj så jag vet vad jag har att göra.

Read Full Post »

Older Posts »