Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2009

Det skaver …

Så här års är man som hästägare ofta bekymrad över skav. Den sköra vinterpälsen skavs bort av täcken, sadel eller vojlockkanter. Drömprinsen har dessutom lyckats få skav av förbygeln och sitt gamla bett, eller rättare sagt av tyglarna.

Nytt bett har han fått, utan fasta ringar, så att tyglarna inte ligger emot hans kinder. Täcken är bytta, förbygeln har spännts om så att den ligger an på ny plats. En gelpadd måste jag nog skaffa för att åtgärda de skav som han fått av sadelns bossor. Man skulle tro att schabraket skyddade hans rygg men det verkar inte så. Men jag funderar vad jag ska satsa på för sorts gelpadd; rak eller med kil, tjock eller tunn, med hål eller inte. Det finns massor med varianter. Mer hål i plånboken blir det i alla fall.

Det senaste problemet i denna väg är att vi upptäckt att han har fått sår i mungiporna. Det ser ut som självsprickor som man får ibland under vintern. Inte undra på att han ”inte verkade tycka det var så kul” som hopptränaren uttryckte det när vi värmde upp. Det var innan han hade fått börja skutta över bommarna, då var alla krämpor glömda.

Så nu har jag lånat ett hackamore för att rida på. Det var ärligt talat första gången som jag har ridit bettlöst och precis som hans tidigare ägare påpekat så gick han riktigt bra. Min stackars medryttare åkte däremot av när han red ut med hackamore, Drömprinsen var så glad att han höll på att bocka rakt in i ett träd och min medryttare lyckades i sista ögat styra undan honom men hamnade själv i trädet. Blåslagen.

Det mesta som hans tidigare ägare har sagt om Drömprinsen har stämt, det enda jag ställer mig lite frågande till eftersom jag inte tycker att det stämmer är påståendet ”han gör aldrig något”. Han är rätt glad av sig och sticker och brallar gärna om han får chansen.

Annonser

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 55

Förra veckan kom jag i sista ögonblick på att jag var tvungen att ändra den tänkta frågan ”Vad heter författaren?” till en vagare formulering. Varför? Jo, annars hade jag kunnat leda er i fel riktning och så kan vi inte ha det, eller hur? Ellery Queen är ju, som säkert flera av er vet, en pseudonym för en författarduo tillika namnet på den ledande detektiven i böckerna.

Ellery Queen skapades av Manfred Lee och Frederic Dannay men ska vi vara riktigt ärliga så har betydligt fler personer varit skribenter. Huvuddelen av böckerna skrevs av dessa två herrar men en omgång skrevs av spökskrivare under ledning av Frederic Dannay och ytterligare en omgång skrevs av andra personer under ledning Manfred Lee. Bland spökskrivarna fanns bland annat Jack Vance som också givit ut egna böcker. En av mina favoriter bland hans böcker är ”Cudgel’s saga”, en helt vansinnig historia men mycket underhållande.

Den första boken om Ellery Queen kom redan 1929 och den sista 1971. Ellery Queen har också förekommit i följetonger m.m. Citatet var, som båset snabbt listade ut, hämtat ifrån ”The Murderer is a Fox” (svensk titel ”Svälta räv”). Boken gavs ut 1945 och skrevs av duon själv.

Denna vecka tänkte jag mig något helt annorlunda, varifrån är nu detta hämtat?


   Följande morgon, onsdagen den 30 maj 1832, möttes Galois och d’Herbinville ute på ett ödsligt fält, på tjugofem stegs avstånd från varandra och beväpnade med pistoler. d’Herbinville åtföljdes av sekonder; Galois stod ensam. Han hade inte yppat för någon sin svåra belägenhet: den budbärare han sänt till brodern Alfred vägrade att förmedla nyheten om duellen innan den var över, och de brev han skrivit föregående natt skulle nå hans vänner först flera dagar senare.
   Pistolerna höjdes och avfyrades. d’Herbinville stod kvar. Galois träffades i magen och låg hjälplös på marken. Ingen läkare fanns till hands. Segraren gick ogenerat sin väg och lämnade kvar sin sårade, döende motståndare. Några timmar senare kom Alfred till platsen och förde brodern till Cochinsjukhuset. Det var för sent, bukhinneinflammation hade uppstått och följande dag dog Galois.
   Hans begravning blev nästan lika farsartad som faderns. Polisen trodde att den skulle bli medelpunkten för ett politiskt massmöte och arresterade trettio vapenbröder natten innan. Inte desto mindre samlades två tusen republikaner till akten. Det var oundvikligt att slagsmål bröt ut mellan Galois kamrater och regeringens tjänstemän, som anlänt för att hålla förehavandena under uppsikt.
   De sörjande upprördes eftersom de efter hand misstänkte att d’Herbinville inte var en bedragen fästman utan snarare agent för regeringen, och att Stéphanie inte enbart var älskarinna utan en beräknande förförerska. Historikerna har tvistat om huruvida duellen var resultatet av en tragisk kärlekshistoria eller hade politiska bevekelsegrunder. I vilket fall som helst dödades en av världens främsta matematiker vid tjugo års ålder efter endast fem års matematiska studier.

Read Full Post »


Precis som nästan alla brittiska TV-serier är sevärda så är de brittiska romantiska klassikerna i stort sett alltid läsvärda. Anne Brontë har jag inte läst tidigare, bara böcker från hennes systrars pennor. Hon håller samma klass så det var en angenäm bekantskap. ”Agnes Grey” är den andra boken i Ett hem utan böckers utmaning ”Klassiska kvinnor”.

Baserat på sina egna erfarenheter som guvernant skrev Anne denna bok om den vanliga och obemärkta prästdottern Agnes Grey som ser sig manad att söka en anställning som guvernant när familjen på grund av olyckliga affärer får ekonomiska svårigheter. Det första försöket blir inte så lyckat, Agnes är ung och oerfaren och barnen bortskämda och ouppfostrade. I nästa anställning går det bättre men det är ändå tydligt vilka svåra förhållanden de som arbetade som guvernanter levde under. Inte riktigt herrskap, inte riktigt tjänstefolk. En icke-existens. Jag är säker på att det varierade men för många var det nog svårt. Som all romantisk litteratur så ljusnar det för bokens hjältinna. Det moraliska budskapet är tydligt, för den som är gudfruktig och empatisk går det väl.

Boken är utgiven 1846, alltså bara fyra år efter ”Rosen på Tistelön”, men märkligt nog tycker jag att engelskan är lättare att ta sig igenom än Emily Flygare-Carléns dåtida svenska. Kanske beror det på att jag läst Jane Austens böcker, skrivna några decennier tidigare, på engelska så att jag har vant mig.

En annan jämförelse med ”Rosen på Tistelön” som jag inte kan låta bli att göra är att konstatera att det är en avsevärd skillnad på samhällsklasserna i skildringarna. I Flygare-Carléns bok kommer vi nära det riktigt fattiga, när det är dåliga tider dör barn och gamla av svält, i Brontës bok så kan familjen trots ekonomiska problem behålla tjänstefolk. Anne Brontë levde nog själv betydligt mer skyddat än Emily Flygare-Carlén.

Trots den dystra skildringen av hjältinnans förutsättningar riktas det, till skillnad mot i ”Rosen på Tistelön”, egentligen ingen kritik mot dessa, annat än att det konstateras att vissa av föräldrarnas agerande bidrog till de problem som de förväntade sig att guvernanten skulle åtgärda. En omöjlig situation.

”Agnes Grey” vill jag påstå är en må-bra-bok, med sin stillsamma romantiska underton.

Read Full Post »

När jag gjorde slag i saken för några år sedan och köpte mig en egen laptop så ingick ett antivirusprogram i köpet. Eller ja, i alla fall tre månader, sedan kostade det en årsavgift på ett antal hundralappar.

”Så praktiskt, ” tänkte jag, ”man behöver ju alltid ett virusskydd.” Det var rätt men fel tänkt. Rätt tänkt var att man behöver ett virusskydd. Fel tänkt var att välja det program som ingick. Alltså, det finns uppenbarligen ett skäl till att programmet ”skänks” bort trots att det inte är ett gratisprogram.

Långsammare dator att starta har jag nog aldrig varit med om. Utan vidare kunde man starta datorn och gå och borsta tänderna, eller sätta på kaffet eller någon annan sådan lämplig rutin. Hade man tur var dator klar att användas när man kom tillbaka. Annars var den bara allmänt otillgänglig.

Efter ett tag misslyckades den med uppdateringen av programvaran. Varje gång. Inte ens uppdatering av operativsystemet hjälpte. Och eftersom antivirusprogrammet inte blev uppdaterat så ansågs Internet osäkert. För mitt eget bästa fick jag således inte längre surfa. Oavsett webbläsare. Dock fick jag fortfarande hämta e-post.

”Det måste vara någon inställning i brandväggen!” konstaterade jag och öppnade programvaran för att åtgärda saken. Men programmerarna har tydligen utgått ifrån att alla har samma skärm som de själva. Delar av fönstret var fullständigt omöjligt att komma åt. Ingen scrollist fanns, det gick att hoppa ned med hjälp tabbarna och inte hjälpte det att ändra skärmupplösning heller. När jag kämpat med detta ett tag upptäckte jag ett käckt meddelande i e-lådan från leverantören om att de automatiskt förnyat prenumerationen ytterligare år och beloppet hade dragits från mitt konto. Va!!? Inte precis vad jag ville. Hade jag kryssat i något alternativ, eller kanske inte kryssat i något som jag borde ha kryssat i? Försöken att logga in på mina kontosidor för att rätta till detta misslyckades också skändligen.

Så jag har varit lite brydd i hur jag ska förhindra en upprepning utan att behöva ringa till USA, som om inte annat är besvärligt på grund av tidsskillnaden (och sen är jag, om jag ska vara ärlig, inte särskilt förtjust i telefon som medium). Men det löste sig automatiskt, ha! Under året fick jag ett meddelande från min bank om ett utbyte av mitt visakort eftersom det fanns en risk att det var skimmat (nej, jag har inte blivit av med några pengar). Perfekt, nu kan de inte dra pengar automatiskt. Istället lär jag väl med start i veckan få sjutton meddelanden om att förnya mina uppgifter på sidan som jag inte kan logga in till.

Näh, nu ska jag leta efter bättre alternativ. AWG? Är det något att satsa på?

Read Full Post »

Det var på tiden …


I lördags fick Drömprinsen som han ville. Han och jag var då iväg och lekte med pinnar. Jag hade äntligen kommit mig för att anmäla mig till hoppträning. Det är nog tjugo år sedan, ja kanske mer, sen jag hoppade ordentligt. Lite småskutt hade jag i och för sig gjort någon gång med min förra häst även efter det att jag gett upp seriös hoppträning med henne. Och ett litet skutt när jag provred Drömprinsen.

Nu var det i och för sig bara markarbete i lördags, det passade mig perfekt. Jag fick ändå kämpa lite med fjärilar i magen när ridhuset fylldes med stöd och bommar. Jag hade lurat mig dit genom att konstatera att jag ändå måste rida över för att betala för mig eftersom det var bindande anmälan. När jag ändå var där kunde jag ju åtminstone vara med på den del av arbetet som höll sig på marken.

När allt var sagt och gjort så hoppade vi kryss som kanske maximalt var 40 cm. I Drömprinsens fantasi är jag säker på att de var betydligt högre, åtminstone såg han till att det var god marginal mellan honom och bommarna. Jag tyckte det gick jättebra men vi fick bakläxa för att han hade för bråttom över travbommarna. Ja förresten, även när vi skulle rulla över kryssen i galopp, då gick han bana i tankarna. Tror jag det, han lider nog av hoppabstinens.

Men tränaren tyckte i alla fall att jag har en riktigt fin häst som tar tag i hindren utan att rusa. Hinderklok. Vad nu det egentligen innebär. Själv slappnade jag av efter ett tag och tror nog att jag kan lära mig att tycka om hoppning igen med en häst som jag kan lita på. Till att börja med ska jag anmäla mig till nästa hoppträning. Då kanske vi får hoppa något som mer påminner om ett hinder.

Och den lånade hoppsadel var betydligt bekvämare som hoppsadel än som terrängsadel. Jag kanske ska fundera på att köpa den trots allt.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 54

Det var lugnt och stillsamt i båset förra veckan. Sportlov. Bara Niffin hittade hit. Men visste också vilken bok jag hade hämtat citatet från. För visst var det Sarah Waters ”Fingersmith”.

Ett råd till blivande författare som jag läst är att man inte ska överraska sina läsare. Den boken har inte Sarah Waters läst. Jag har aldrig blivit så lurad någon gång. Men positivt överraskad. En riktigt bra bok.

Men här är veckans citat, vad är detta?


   Bayard broke into a curious little run, making for an archway to the left of the foyer. Detective Howie, startled, took a heavy step in pursuit. But he stopped short, for Bayard Fox had stopped short … stopped to gaze into a room, an ordinary enough room, a typical Wrightsville Hill livingroom, but Bayard was looking at it as if therein lay the secret of all his lifetime and he was viewing it from some afterlife, with humility and wonder.
   He went in; and, infected by his mood, they followed him almost on tiptoe.
   Muttering, Chief Dakin hurled the windows and shutters open. A breeze blew in, and the sour air stirred sluggishly. And after a while it became almost breathable.
   ”I want the picture,” said Ellery. ”I want the picture of Jessica Fox as she was just before the tragedy.”
   He glanced at Bayard; but Bayard’s eyes were on the sofa, a French-provincial reproduction. Ellery wondered what there was in the undistinguished piece of furniture to attract the man. But then he realised that Bayard was not looking at the sofa, but at the afghan that lay upon it. It was imaginatively made, the work of a woman clever with her fingers. It lay on the sofa, its colours infaded, and one had merely to squint in order to see a pallid woman with clever fingers lying under it there, in the dust.

Read Full Post »

Omslagsbild "Rosen på Tistelön"Det var på håret, att jag inte hann läsa ut boken innan slutet på februari månad. Men månadens sista dag så lyckades det.

”Rosen på Tistelön” är den första boken i Ett hem utan böckers läsutmaning under året; kvinnliga klassiker. En utmaning som jag inte var sen att anta. Jag misstänker att det var mycket på grund av att Martina hade valt att ta med denna bok och också inleda med den.

Min mormor kom från västkusten och som barn tillbringade vi ofta en eller flera veckor där nere. Liggande på en brygga för att fiska krabbor med fiskrens eller ute på någon av öarna för att bada med tången slingrande runt benen, pillande på en öronmanet och försiktigt spanande efter de fruktade brännmaneterna. Havstulpanerna var inte heller att leka med, varje sommar lyckades antingen jag eller min lillebror att få skärsår på fötterna av dem. Emilie Flygare-Carlén var både mormor och mamma förtjusta i. Men på den tiden var jag mer intresserad av ungdomsböcker.

Det första som slår mig är språket. Det känns verkligen ålderdomligt, sirligt, omständigt och lite bakvänt. Mer än hundrafemtio år har ju förflutit sedan texten skrevs ned. Det är lite trögt att läsa de första 50-100 sidorna, åtminstone kräver det viss eftertanke. Men ju längre in i historien jag sugs desto naturligare uppfattar jag språket. Intressant. Bara några ord gäckar en längre tid, mer än halva boken hade jag tagit mig igenom innan jag förstod att fickr var detsamma som finger.

Det andra som slår mig är kvinnosynen och den moral som kvinnorna förväntades leva efter. Gång efter gång reagerar jag som modern kvinna på kommentarer om det förväntade beteendet hos än den ena, än den andra kvinnan i historien. Men jag anar en liten rebell i författarinnan, kanske är det därför som detta är så tydligt i texten. Kanske är dock bokens slut ett utslag av att hon inte kunde frigöra sig från de samtida konventionerna. Det tror jag inte många av oss heller skulle klara. Men det kan också vara jag som är låst i dagens konventioner, fostrad i Hollywoods anda.

Det tredje och sista som är slående är den samhällskritik som Emilie Flygare-Carlén däremot inte hymlar med. Det är riktigt tydligt i avsnitten som handlar om den utbredda fattigdomen bland fiskarfamiljerna. Det är starkt.

Emilie Flygare-Carlén är en enastående berättare, boken är verkligen värd att läsas.

Mormors morfar var lots i Bohusläns skärgård, i stort sett samtida med Emilie Flygare-Carlén. Någonstans i arvegodset finns ett fotografi av hans lotsbåt, en liten segeljakt. Så tänkte jag mig tulljakten.

Postbåten i Bohusläns skärgård 1960-talet

Postbåten i Bohusläns skärgård 1960-talet

Read Full Post »

« Newer Posts