Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘bok’ Category

Victoria Benedictsson – Pengar

BokomslagDär den förra boken i Ett hem utan böckers utmaning Kvinnliga klassiker tog en evighet att läsa så var denna, den sista boken i serien, absolut den mest lättlästa av dem alla. På mindre än ett dygn hade jag tagit mig igenom texten. Vilket var tur eftersom jag ganska sent kom ihåg att införskaffa boken.

Ska jag vara ärlig så är intrycket jag fick av boken det av en skiss snarare än ett färdigt verk. Den känns som en ytlig betraktan som skummar över på ytan. Jag har svårt att uppfatta någon av huvudpersonen Selma Bergs drivkrafter. Hennes olika beslut kommer ofta som blixtar på en klar himmel. Det hon säger stämmer inte överens med hennes handlingar. Nej, denna bok är svår att förstå. Och då menar jag inte språkligt utan för att den kräver kunskap om den tid den skrevs i.

Nej, rent språkligt är Pengar den mest tillgängliga av böckerna som har ingått i årets utmaning. Men däremot är det lätt att avskriva bokens handling som trivial när man som jag läser den med moderna ögon. I ett land och en tid då allt är tillåtet att tala om och inga detaljer behöver undanhållas läsaren väntar man sig mer av känslor och tankar som förklarar varför personerna gör det de gör. Men det är inte mycket av det i Pengar. Selma sörjer bara kort att hennes förmyndare nekar henne att uppfylla sin livsdröm, hennes relation till den mycket äldre maken verkar vara god, med dyrkan från hans sida men kanske något mer kyligt från hennes sida. Författarinnan ger inte läsaren många ledtrådar till Selmas känsloliv eller spruckna drömmar. Selma verkar fortfarande mot slutet av boken som en person ganska nöjd med livet.

Av en eftertext i den upplaga jag har läst framgår att bokens handling har hämtat mycket från Victoria Benedictssons eget liv. Den texten var för mig en nyckel till att bättre förstå boken. Jag kan förstå att Selmas beslut i slutet av boken var rebelliskt och gav upphov till kritik på den tid som boken gavs ut. Jag kan också förstå att Victoria Benedictsson inte har lyckats frigöra sig själv från den tid hon levde i. Hon har inte förmått skriva om den chock som bröllopsnatten borde ha varit för en skyddad 16-åring på 1800-talets slut och inte heller samlivets senare svårigheter för Selma. Hon har inte heller klarat att klä Selmas karaktär med de känslor som borde ha funnits där, tidens förväntningar på att kvinnan ska behärska sig och inte leva ut sina känslor har också fått råda i texten.

Sammanfattningvis tycker jag nog att boken var lättläst och trevlig men inte mer. Jag kan inte frigöra mig från känslan av skiss.

Nu ska jag fundera på om jag ska anta nästa års utmaning eller inte.

Read Full Post »

George Eliot – Middlemarch


Med facit i hand är jag tacksam att jag inte sköt upp läsandet av denna femte bok i Ett hem utan böckers lista i hennes utmaning kvinnliga klassiker. Flera gånger har jag, när det närmar sig sista veckan på den avsatta tiden, kommit på att jag måste läsa utmaningsboken. Och det har ju gått bra hittills. Men den här gången stegade jag in i bokhandeln och shoppade mitt exemplar redan en vecka in i perioden.

Det var tur, för den visade sig vara ”a loooong read”. Inte för att jag kan förstå varför. Boken är visserligen ganska tjock, närmare tusen sidor, men det brukar inte vara något problem för mig. Så mycket mer än tre veckor borde det inte ha tagit mig att läsa boken även om jag läste långsamt. Men det tog mycket längre tid.

Det visade sig att jag läste 3 -10 sidor i stöten. Märkligt!

Det var inget krångligt språk, tvärtom njutbart. Väl i klass med Austen. Inga komplicerade relationer mellan en oändlig mängd karaktärer. Nej, ett väl utvecklat persongalleri med tydliga karaktärer med ett lagom spann mänskliga svagheter. Också det i klass med Austen. Överhuvudtaget så känns denna bok betydligt närmare Jane Austens författarskap än vad Elisabeth Gaskells ”Cranford” kändes, trots att ”Cranford” skrevs närmare Jane Austens tid. I boken finns det också några klart formulerade trådar som handlingen följer varav några mer dramatiska som höjer spänningen. En skicklig författare och på det hela taget tyckte jag om boken.

Så varför tog den så lång tid att ta sig igenom? Ja, inte vet jag. På något vis blev boken som en särskilt hård, men god kola som man är tvungen att suga på eftersom den inte går att tugga.

Innan jag började läsa hade jag kunnat svära på att jag inte hade sett BBC:s TV-serie. Men efter något kapitel insåg jag att jag nog åtminstone hade sett första avsnittet. Scen efter scen dök sedan upp i mitt minne under läsningen. Ett par veckor senare kunde jag konstatera att jag nog hade sett det mesta av serien. Men inte det sista avsnittet. Upplösningarna kände jag inte igen.

Read Full Post »

Fredrika Bremer – Hertha


Den fjärde av de kvinnliga klassiker som Ett hem utan böcker har gett oss i uppdrag att läsa under året har jag nu hastat igenom (nackdel – fördel? – med biblioteksböcker). Fredrika Bremers ”Hertha” trodde jag att jag hade läst men om det är så hade jag helt glömt bort innehållet. Det var kanske bara för att boken och Fredrika Bremer är så kända som jag fick för mig att jag läst den tidigare.

Med ”Hertha” gjorde Fredrika Bremer ett kraftigt inlägg i debatten om kvinnors frihet och rätt till sina egna liv. Som modern kvinna kan det vara svårt att förstå hur det egentligen var att leva under en tid då en ogift kvinna inte ens hade rätt att förfoga över sina egna pengar.

Det är inte utan att jag är tacksam över att jag är född i den tid jag lever i även om jag tyvärr kan konstatera att det finns en hel del kvar att göra för att könen ska kunna betraktas som helt jämställda.

Men nu är det inte samhället som lägger hinder för det utan det är ju snarare våra egna värderingar och beteenden. Både hos män och kvinnor; jag gör mig själv skyldig till dem då och då även om jag försöker undervika dem. Men det är lätt att utbrista: ”Jag är kvinna, alltså …” eller ”Män , de …” trots att kanske de intressen och beteenden som jag kommenterar inte alls har något med kön i biologisk mening att göra. Sedan kan det ändå vara könsbundet i form av den kultur och den skillnad i uppfostran av pojkar och flickor som fortfarande existerar. Som flickor (eller pojkar) förväntas vi vara på det ena eller andra sättet trots att det kanske inte alls har något med våra personliga intressen eller talanger att göra. Detta är ju svårare att bearbeta eftersom vi även påverkar nästa generation. Så en långsam ”blekning” av könsbundna orättvisor är kanske det vi i praktiken kommer att se. Fast om jag skulle önska annorlunda.

Men det var ”Hertha” jag skulle skriva lite om.

Lite arbetssamt var det onekligen att sätta sig ned och läsa denna bok med sina gamla uttryckssätt. Inte för att orden är svåra eller så men det tar en stund att vänja sig vid den tidens sätt att skriva om känsliga saker utan att nämna de vid sina rätta namn. Med hänvisningar till grekiska, eller ännu hellre nordiska (med tanke på att detta är tid för nationalromantik), mytologiska gudar och berättelser beskriver författarinnan prostitution, otrohet, homosexualitet och andra mänskliga svagheter som under vissa historiska tider betraktats som synd och av samhället fördömda beteenden. Ett och annat går naturligtvis förlorat för oss moderna läsare som saknar den kulturella förförståelsen och har en helt annan värderingsgrund. Något annat som slog mig är alla dessa religiösa anspelningar som görs. Även detta är ju främmande nu i det moderna Sverige som väl är ett av mest sekulariserade länderna i världen.

Då och då log jag åt rena faktafel i texten; om det varit en modern bok hade jag varit irriterad men eftersom jag inser att Fredrika Bremer knappast kunde, eller ens hade möjlighet att ta reda på rätt fakta, lönar det sig inte. Jag ska inte begå misstaget att förväxla bristande kunskap med bristande intelligens, ett nog så vanligt fel, i dåtid använt som argument emot kvinnans myndighet (det ämne boken behandlar, särskilt den ogifta kvinnans rätt till myndighet) men också idag även om det inte nödvändigtvis är kvinnor som tillskrivs bristande intelligens.

När jag skalar bort dessa uttryck för den tid som boken skrevs i så kvarstår en stark och dramatisk bok om ett litet svenskt köpingssamhälle som jag tror skulle lämpa sig väl för ett TV-drama, väl i klass med de som gjorts efter Austens böcker. Starka och tydliga personligheter, dramatiska händelser och människoöden och ett viktigt underliggande budskap. Är det någon som känner till om det redan gjorts?

Vad boken handlar om har många andra skrivit om och analyserat så det tänkte jag faktiskt inte göra.

Om två veckor pågår Stockholms kulturfestival, då går en guidad tur i Fredrika Bremers fotspår. Den kanske jag ska gå på.

Read Full Post »


Puh! Det var på håret att jag hann läsa ut denna bok i Ett hem utan böckers Klassiska kvinnor inom den avsatta tiden.

Mitt Bones-beroende hade helt trängt undan minnet av denna utmaning, nästan fått mig sluta läsa böcker överhuvudtaget och bloggar också för den delen. Men som tur var undrade Martina hur det gick för oss och det inlägget råkade jag läsa. Sen lyckades jag glömma det en gång till och kom helt plötsligt veckan före semestern på att jag måste få tag i boken. Att beställa från någon nätbokhandel var inte att tänka på, så jag jagade i bokhandlarna utan framgång och lyckades så småningom hitta boken i det lokala biblioteket. Jag kan inte minnas när jag senast var där. Tidigare var det aldrig öppet när jag är hemma, utom möjligen helger och då åker jag inte gärna ifrån gården om jag kan undvika det.

Nåväl, vad ska jag säga om denna bok?

Sådär, tror jag att mitt sammanfattande intryck är. Tiden den är skriven och utspelar sig i men också ämnet gör att det finns klara släktdrag med Jane Austens böcker. Men det är också fullständigt klart att Jane Austen är den bättre författaren. Elizabeth Gaskell lyckas inte skapa samma liv i de olika inslagen av dramatiska händelser som ändå finns där. En försvunnen bror, skumma individer som stryker omkring, förlorade pengar, dödsfall och giftermål. Den förväntan som uppstår i Austens romaner finns inte på samma sätt.

Romanen skildrar en by med i huvudsak äldre kvinnliga ensamstående i det övre sociala skiktet. Lite intressant är det att när byn introduceras så verkar det som om det inte finns några män i den med undantag för prästen och läkaren. Men senare framgår det att det är gott om män, men i de lägre sociala skikten av bönder, hantverkare och köpmän men de är i stor utsträckning osynliga eller förekommer som statister.

Det Elizabeth Gaskell lyckas beskriva med tydlighet är just den markanta sociala skiktningen i 1800-talets England. Det faktum att kvinnorna i romanen förväntas leva upp till ett stort antal sociala koder trots knapra förhållanden. Och en förmögenhet ger ingen inträde i de högre sociala kretsarna. En av de scener som lever kvar i mitt minne är när en av personerna yppar en av sina största skamliga hemligheter. Hon berättar då att hennes största skatt är en handknypplad spets som hon tvättar själv och använder i fina sammanhang, till och med efter att den passerat genom kattens tarmkanal. Det skamliga är framförallt att hon tvättar spetsen själv.

Jag är inte någon litteraturvetare men jag tror att en av anledningarna till att jag uppfattar romanen som lite blek är att de kvinnor som skildras är ganska lika sinsemellan och kontrasteras egentligen aldrig mot något annat. Där är Austen betydligt duktigare på att skapa liv i berättelsen genom att kontrastera den sparsamma mot den slösaktiga, den tålmodiga mot den otåliga o.s.v.

Elizabeth Gaskell använder sig av ett berättarjag som i stor utsträckning står utanför de händelser som beskrivs men först i slutet av romanen får vi veta vad hon heter och egentligen blir det aldrig klart vilken relation ”jag” har till den plats och de personer som romanen rör sig kring. Det störde mig en smula.

Boken ger en intressant inblick i de villkor som ensamma kvinnor i de övre sociala skikten levde under vid den tiden, hur de gör nödvändigheten till en dygd och tillsammans skapar de nödvändiga illusionerna men ger mig inte någon stor läsupplevelse. Jag är tacksam över att jag är född i ett senare århundrade.

Däremot kan jag tänka mig att TV-serien är sevärd.

Read Full Post »

Bokretur

Boktjuven” blev jag väldigt förtjust i. Vad som gjorde att jag fastnade för den vet jag faktiskt inte. Troligen omslaget och det faktum att jag också är förtjust i Terry Pratchetts böcker där döden är en framstående karaktär.

Så jag rekommenderade boken till en god vän och lånade ut den. Med jämna mellanrum har jag sedan frågat om han har hunnit läsa boken. Länge har han svarat undanglidande på frågan. Vid något tillfälle medgav han att han börjat på boken men sedan lagt den åt sidan. Jag fortsatte tjata.

Nu denna vecka lämnade han tillbaks min bok. Med en personlig dedikation från författaren.
Wow! Jag brukar inte jaga autografer eller dedikationer men det här var riktigt roligt.

Och han hade läst boken och älskat den.

Read Full Post »

Tisdag utan förströelse

Snöklocka

Snöklocka

Förrförra veckans citat var hämtat ur Torsten Ehrensmarks ”Instängd på Norra halvklotet”. Som så ofta en samling med krönikor. Marianne kom så småningom fram till svaret med lite hjälp från mig.

Jag har nu bestämt att göra ett uppehåll med tisdagscitaten. För att det ska vara roligt för er så måste jag kunna engagera mig lite mer än nu när jag i bästa fall kan kasta mig in i båset till lunch och kanske en sväng på kvällen. Som det ser ut just nu så kommer inte min arbetssituation bli bättre under den närmaste månaden och det betyder att jag knappt ens hinner läsa bloggar än mindre skriva inlägg. Men jag ska försöka.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 57

Jag måste erkänna att det börjar bli lite svårt att hitta nya spännande böcker att plocka citat ifrån. Inte så att jag har ont om böcker, tvärtom, men jag har svårt att bestämma mig.

Nåväl, förra veckan var, som båset ganska snabbt konstaterade, citatet hämtat från en av allas vår P G Wodehouse böcker, närmare bestämd antologin ”Alla tiders Wodehouse”. Av någon anledning förknippar jag alltid Wodehouse med grisar, jag misstänker att just denna berättelse en av anledningarna till det.

Men vem har skrivit detta?


Professorn var en man mellan 50 och 60 år i en elegant grå kostym och oklanderligt vit skjorta. Hela hans uppenbarelse och den bankdirektörsförnäma miljö han skapat åt sig själv i denna smutsiga källare under den pornografiska 42:a gatan var lika overklig som hans sysselsättning. Han visade oss först hur man vänjer en loppa av med att hoppa. Hon placeras i ett glasrör och varje gång hon hoppar slår hon skallen i taket. Loppan blir som man kan förstå missmodig av denna erfarenhet. Hon kan inte få utlopp för sin begåvning och då kommer professorn, kan jag tänka mig, som en räddare i själslig nöd. Han sublimerar de instängda drifterna med sysselsättningsterapi. Han knyter ett hårstrå runt loppans hals och hårstråt fäster han i en fin koppartråd, och när han sen har så att säga en hållhake på djuret, så lär han det att göra konster. Under föreställningen som varade i sex minuter, för allting är smått på en loppcirkus, fick vi se en kapplöpning, bollsparkning, en loppa som drev en karusell och ett par loppor som dansade till de spröda tonerna från speldosan. Kapplöpningen var en rafflande affär mellan två loppor spända för var sin romersk vagn som i filmen Ben Hur och en loppa som drog en kanon och den vägde 300 gånger så mycket som loppan. Kanonloppan vann. Kanonen kanske sköt på. Bollsparkarloppan höll han på koppartråden några centimeter över det vita fältet och gav den en boll stor som en ärta. Loppan höll fast bollen med benen och sköt plötsligt ett hårt och välplacerat långskott tvärs över den vita planen. Bollen luktar illa, förklarade professorn, och loppan vill ha iväg den så långt som möjligt ifrån sig. Det vore kanske nånting för svenska landslaget, att spela med en illaluktande boll. Har ingen tänkt på det förut?

Read Full Post »

Older Posts »