Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘deckare’ Category

Christa (von) Bernuth – Inre säkerhet

Omslag Christa Bernuth - Inre säkerhet

Omslag Christa Bernuth - Inre säkerhet

Det finns böcker som man i och för sig inte tycker är så märkvärdiga när man läser dem; till intrig, persongestaltningar eller språkmässigt. Inget som står ut så att man spontant myser och njuter av att läsandet av en riktigt god bok. Trots det lämnar boken ett intryck, den ligger kvar i tankarna långt efter det att man har lagt den ifrån sig.

Christa Bernuths ”Inre säkerhet” (”Innere Sicherheit” i original) är en sådan bok. Åtminstone har jag svårt att släppa tankarna på den. Till det yttre verkar det vara en vanlig, simpel, mordhistoria. Ett kvinnligt offer – en polis som ska reda ut vad som hänt.

Vad som så småningom blir uppenbart är dock att ramverket är ett helt annat än det vi är vana vid. Värderingar och företeelser följer helt andra regler. Det förklaras inte, det bara är där. Först känns bilden skev, sedan så småningom så inser man att det måste vara så. Eller jag kanske skulle skriva ”jag” istället för ”man”. Intressant är det i alla fall.

Boken utspelar sig i DDR. Det framgår inte direkt men min gissning är att den tidsmässigt är placerad i slutet av sjuttiotalet, början av åttiotalet. I väst är minnet av Bader-Meinhof-ligan färskt och skildringen av DDR låter ana att en viss upplösning pågår. Den första insikten i att något i ramverket avviker är när det framgår att ”flykt till väst” är ett värre brott än mord. Ett brott som även för med sig konsekvenser för familjemedlemmar men också för de poliser som tjänstgör i området.

Nästa insikt kommer när det anses vara självklart att personer som är för frispråkiga, och kanske kritiserar missförhållanden, kan bli av min sin tjänst. Att inte alla böcker är lämplig läsning för ”vanligt” folk. Listan kan göras längre.

Jag besökte Berlin 1980, och gjorde naturligtvis en liten avstickare till Östberlin. Det var skrämmande. Det gick nästan att ta på misstänksamheten. En tur med S-Bahn passerade även östsidan och jag konstaterade fascinerat att det bodde människor i halva hus, baksidan kanske saknades, ett badkar kunde hänga över kanten på det rivna golvet. Fasaderna var sönderskjutna, inget hade renoverats sedan kriget utom vissa propagandistiska betongklossar som byggts.

Boken ger en inblick i hur det var att bo där. Även om författaren inte riktigt lyckas hela vägen i sina personskildringar vill jag rekommendera den.

Annonser

Read Full Post »

Reserapport

Men javisst, jag måste ju skriva en reserapport från förra helgens utflykt till London också.

Författaren till jubilerande bok 2009.

Författaren till jubilerande bok 2009.

Visste ni förresten att nästa år kommer det på ett av de museum som jag besökte, och flera liknande museer runt om i världen, jubileet av utgivningen av en bok att firas? Inte så vanligt, eller hur?

Här få ni en bonusquiz; vilken bok är det och hur många år är det sedan den publicerades?

Som ledtråd får ni här mitt foto av en staty av författaren.

Böcker är det enda absolut givna vid mina Londonbesök; det blir alltid minst ett besök på Charing Cross Road. Efter förra London-besöket då jag hittade ”Murder One” (vänstra sidan på väg från Leichester Square mot Oxford Street) så kommer denna butik att ingå i mina ”måsten”. Den ligger nästan tvärs över från Foyle’s, som länge stått på den listan, så det kommer inte att vara några problem.

Denna gång delade den käre maken och jag upp oss. Han har inget större intresse för deckare, han skulle istället ta sig till Forbidden Planet och leta bland deras serier.

”Hur mycket tid behöver du? Var ska vi ses?” undrade han.
”Tja, en halvtimme kanske. Vi kan väl ses på kaféet på Foyle’s sen?”
”OK, om fyrtiofem minuter då.” Den käre maken har lärt sig att plussa på mina tidsuppskattningar. (Om jag ska vara i stallet tio minuter brukar det ta minst trettio minuter.)
”OK.” Jag smet in i butiken.

Efter fem minuter, okej kanske tio, hade jag plockat på mig alla titlar av Laurie R. King som jag inte redan ägde. Det var sex stycken. En till bok av Ann Rule, en av Linda Fairstein som Martina rekommenderade (dock inte samma titel), en bok om skrivande (måste komma igång med min egen bok igen).

Jaha, vad skulle jag göra sen?

Det var lika bra att trava över till Foyle’s. Där nöjde jag mig med att köpa ett par böcker på den historiska avdelningen till sönerna. Bl.a. ett signerat ex. av Tom Holland’s senaste bok ”Millenium”. Sen satte jag mig i kaféet för att läsa i väntan på den käre maken. Jag såg när han kom. Han såg inte mig utan satte sig någon annanstans. Jag fick skicka ett SMS. Ursäkten var att jag var så långhårig nuförtiden att han inte kände igen mig. Jag gissar att jag var lika långhårig när han lämnade mig tvärsöver gatan …

Vi hade löst pratat om att gå på musical denna gång men som vanligt orkade vi inte när det kom till kritan, istället avslutade vi dagen med att gå till den indiska restaurangen ”Malabar Junction” på Great Russel Street som vi hittade förra gången. De har så gooood mat. Däremot nekade kyparen mig att beställa kikärterna, han sa att jag inte skulle orka dem också. Och det hade han i och för sig rätt i. Next time!

Men resans höjdpunkt var nästan pausen vi gjorde denna sensommardag i Sloane Park, en glas vitt vin och en god bok.
Fast Imperial War Museum som vi besökte på söndagen kommer vi att återkomma till.

Löv i motljus i Sloane Park

Löv i motljus i Sloane Park

Read Full Post »

Måndag. Med typiska måndagstecken. Seg start. Mjölken slut. En knapp i blusen som jag hastigt strukit envisades med att gå upp hela tiden. Det upptäckte jag först på pendeltågsperrongen. Utskrifterna på jobbet blev vita, en av färgerna var slut. Måndag.

Inget träningspass min vanliga tid. Nedriven kontaktledning på hemvägen med svåra förseningar för pendeltåget till följd. Den käre maken konstaterade att han har två (2) dagar kvar till ledigt, själv har jag tre (3) veckor. Måndag.

Men några positiva saker har också hänt. Den käre maken har fått igång den nya pumpen vid sjön. Varde … vatten!

I alla fall nästan; en massa skit kommer just nu upp och sätter igen filtren i kopplingar och spridare så att jag inte kan vattna rabatterna eller de gula gräsmattorna. Jag tog en bild av den veka strålen men batteriet på kameran ansåg sig urladdat när jag skulle föra över den till datorn. Måndag.

Men en gammal favorit har kommit tillbaks för säsongen. Det är positivt.

Foyle’s war. Måndag!

Read Full Post »

Lästrio: Sverigeskildringar

Med anledning av nationaldagen har Petra angett Sverigeskildringar som tema för veckans lästrio.
Som vanligt ingen lätt uppgift, mycket handlar om vilket Sverige som ska skildras, men här kommer tre förslag.

  1. Roslund & Hellström. Box 21. Deckare tycker jag är en underskattad genre när det gäller miljö- och samhällsskildringar. Det är en form som ger möjlighet att lyfta fram det inte så idylliska och smutsiga som också är Sverige. Få gör det så bra som deckarduon Anders Roslund och Börge Hellström. Denna bok handlar om det som kanske sker i lägenheten intill dig, trafficking. En avskyvärd hantering. Deras övriga titlar är lika läsvärda.
  2. Kjell Eriksson. Den hand som skälver. Kjell Eriksson skriver om kriminalinspektör Ann Lindell, verksam vid Uppsalapolisen. Detta är den åttonde boken om henne. Erikssons deckare tar upp mer ”vanliga” brott och beskriver livet i en vanlig stad. Ann Lindells personliga liv är en stor del av böckerna, ingen dans på rosor eftersom hon är ensamstående mor men heller inte någon tragisk kontrast till hennes professionella liv. Ganska vanligt det också. Ovanligt är väl snarare att en manlig författare har en kvinnlig huvudperson. Jag tycker han lyckas bra med det.
  3. Theodor Kallifatides. Ett enkelt brott. Ibland blir en beskrivning bäst om den görs med ett utifrånperspektiv. Med sin grekiska bakgrund ser Kallifatides med andra ögon, kanske klarare än vi själva. Detta är den första av några deckare som han har skrivit om Huddingepolisen.

Read Full Post »

Dödens pendel

Vi är många här i världen som lider av skrivklåda. Några av oss skriver lite blandade tankar som vi slänger ut i cyberrymden. Andra är duktiga på att få ihop mer eller mindre sannolika historier som går att publicera.

Jonas Moström är en läkare som har knåpat ihop en deckare, ”Dödens pendel”, och han har gjort det bra.

Att äldre människor avlider i hemmet är varken ovanligt eller oväntat och polisen tillskriver en anhörigs upprepade krav på att polisen ska utreda moderns död som en effekt av att sonen inte klarar av att acceptera att modern är död. Först när en ung flicka hittas död i föräldrahemmet utan någon synbar rimlig orsak, och bevis på att någon utomstående varit i rummet hittas, får polisen fart.

Samtidigt har en läkare vid Sundsvalls sjukhus börjat fatta misstankar kring ett akutfall som stärks när han får höra att en kollega noterat att ovanligt många gamla i ett visst område i staden avlider i plötslig hjärtdöd. Så småningom knyts trådarna ihop.

Intrigen är bra, handlingen drivs fram i ett bra tempo och språket känns naturligt. Båda huvudpersonerna, polisen Johan Axberg och läkaren Erik Jensen har problem med sina relationer till kvinnor; problem som jag uppfattar bottnar i lite för stora egon och egna ageranden. Jag önskar att jag kunde säga att kvinnosynen, med manipulativa inslag och med vad männen uppfattar är orimliga krav på dem, är förlegad men jag stötter på den då och då i det verkliga livet. Så även det är nog ganska realistiskt men det ger onekligen en dålig smak i munnen.

Tre (nästan fyra) katter får den.

Read Full Post »