Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Okategoriserade’ Category

Uppståndelse i köket

Idag lovade jag i ett svagt ögonblick att baka till ett möte på jobbet. När jag nämnde det för familjen blev det uppståndelse.

”Får jag fota och lägga ut på Internet?”

”Kan mamma baka?”

”Har mamma någonsin bakat?”

Svaret på de två sista frågor är ”ja” men det är visst länge sedan nu.

Det blev apelsinmuffins med hackade valnötter, bitar av mörk choklad och kanderade apelsinskal.

Read Full Post »

Men jösses vad tiden går fort! Och vart tog min skrivklåda vägen?

Det kan man undra, åtminstone gör jag det. För inte var det meningen att det skulle bli ett så här långt vacuum på bloggen, och mina tv-avsnitt skulle vara färdigskrivna och boken skulle jag ju också ha arbetat på. Men inte har jag gjort det. Näh, istället har jag degat framför TV:n och kört ”Vita huset”- och ”Bones”-maraton när jag inte har ägnar mig åt hästen och stallet. Vad är det för sätt, egentligen.

Jag har fått klagomål för att det inte händer nått på bloggen. Så det är väl bäst att jag gör något åt det.

Read Full Post »

En helt ny nivå av besatthet

Den käre maken är tacksam över att Special Agent Seeley Booth inte existerar i verkligheten.


Jag vet ärligt talat inte om jag ska tacka eller förbanna Lotten för att hon lockade mig att införskaffa ”Bones”. Jag hade kanske kunnat undvika att lyssna till sirenens rop om jag hade vetat vad jag vet idag.

Så här besatt som jag har blivit av denna serie har jag aldrig tidigare i mitt liv blivit av något. Möjligtvis med undantag av Robert Jordans ”Wheel of Time”-böcker där jag trots heltidsarbete och småbarn tog mig igenom 3-4 000 sidor på engelska på två veckor. Men sedan gick förtrollningen över.

”Bones” går inte över. Att jag har mycket att göra på jobbet är alltså inte hela sanningen när det gäller svårigheter att hinna skriva blogginlägg och läsa bloggar. En del beror på att jag måste titta på ”Bones”. Det är inte frågan om jag ska titta, bara en fråga om hur många avsnitt som jag kommer att titta på under kvällen. Jag undrar just vad det är för behov som serien fyller hos mig.

För den som bor i USA så går det att se den fjärde säsongen via seriens webbsida men härifrån Svedala går det inte. Jag skulle behöva terminalaccess till en amerikansk server med mediaplayer. Jag funderar på vilka kontakter jag har som skulle kunna ge mig det.

Så vad gör man när man inte kommer åt fortsättningen? Ja, jag får erkänna att min hjärna har helt spunnit loss från verkligheten och har börjat fantisera fram sina egna episoder. Till slut fick jag inse att det bara var att ta fram penna och papper och börja teckna ned dem. Under påsken har jag nästan skrivit en hel episod. Idéer har jag för ytterligare tre-fyra stycken. Jag insåg ganska snart att det inte går att bara skriva en episod i en sån här serie utan det är nästan nödvändigt att skriva en hel säsong. Åtminstone måste man ha klart för sig vad som ska avsluta säsongen. Det är naturligtvis knepigt när man inte har tillgång till det bakgrundsmaterial om karaktärerna som de riktiga manusförfattarna har tillgång till.

Det här är naturligtvis helt bortkastad tid men jag måste lätta på trycket. Jag funderar på om jag ska skriva om åtminstone en episod till ett äkta manus. Bara för övnings skull, då kanske det är någon nytta med det. Det måste gå att hitta info om hur ett manus ska se ut någonstans på nätet. Sen hoppas jag att jag kan lägga Bones och Booth åt sidan och ägna denna energi och kreativitet åt min egen bok som nu vilat i över ett år.

Uff, patetiskt!

Read Full Post »

Tidsbrist …

Usch, nu är det så mycket att göra på jobbet att jag varken hinner läsa eller skriva blogginlägg. Ni får även imorgon hålla till godo med förra veckans citat, som ju inte är löst ännu.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 55

Förra veckan kom jag i sista ögonblick på att jag var tvungen att ändra den tänkta frågan ”Vad heter författaren?” till en vagare formulering. Varför? Jo, annars hade jag kunnat leda er i fel riktning och så kan vi inte ha det, eller hur? Ellery Queen är ju, som säkert flera av er vet, en pseudonym för en författarduo tillika namnet på den ledande detektiven i böckerna.

Ellery Queen skapades av Manfred Lee och Frederic Dannay men ska vi vara riktigt ärliga så har betydligt fler personer varit skribenter. Huvuddelen av böckerna skrevs av dessa två herrar men en omgång skrevs av spökskrivare under ledning av Frederic Dannay och ytterligare en omgång skrevs av andra personer under ledning Manfred Lee. Bland spökskrivarna fanns bland annat Jack Vance som också givit ut egna böcker. En av mina favoriter bland hans böcker är ”Cudgel’s saga”, en helt vansinnig historia men mycket underhållande.

Den första boken om Ellery Queen kom redan 1929 och den sista 1971. Ellery Queen har också förekommit i följetonger m.m. Citatet var, som båset snabbt listade ut, hämtat ifrån ”The Murderer is a Fox” (svensk titel ”Svälta räv”). Boken gavs ut 1945 och skrevs av duon själv.

Denna vecka tänkte jag mig något helt annorlunda, varifrån är nu detta hämtat?


   Följande morgon, onsdagen den 30 maj 1832, möttes Galois och d’Herbinville ute på ett ödsligt fält, på tjugofem stegs avstånd från varandra och beväpnade med pistoler. d’Herbinville åtföljdes av sekonder; Galois stod ensam. Han hade inte yppat för någon sin svåra belägenhet: den budbärare han sänt till brodern Alfred vägrade att förmedla nyheten om duellen innan den var över, och de brev han skrivit föregående natt skulle nå hans vänner först flera dagar senare.
   Pistolerna höjdes och avfyrades. d’Herbinville stod kvar. Galois träffades i magen och låg hjälplös på marken. Ingen läkare fanns till hands. Segraren gick ogenerat sin väg och lämnade kvar sin sårade, döende motståndare. Några timmar senare kom Alfred till platsen och förde brodern till Cochinsjukhuset. Det var för sent, bukhinneinflammation hade uppstått och följande dag dog Galois.
   Hans begravning blev nästan lika farsartad som faderns. Polisen trodde att den skulle bli medelpunkten för ett politiskt massmöte och arresterade trettio vapenbröder natten innan. Inte desto mindre samlades två tusen republikaner till akten. Det var oundvikligt att slagsmål bröt ut mellan Galois kamrater och regeringens tjänstemän, som anlänt för att hålla förehavandena under uppsikt.
   De sörjande upprördes eftersom de efter hand misstänkte att d’Herbinville inte var en bedragen fästman utan snarare agent för regeringen, och att Stéphanie inte enbart var älskarinna utan en beräknande förförerska. Historikerna har tvistat om huruvida duellen var resultatet av en tragisk kärlekshistoria eller hade politiska bevekelsegrunder. I vilket fall som helst dödades en av världens främsta matematiker vid tjugo års ålder efter endast fem års matematiska studier.

Read Full Post »


Precis som nästan alla brittiska TV-serier är sevärda så är de brittiska romantiska klassikerna i stort sett alltid läsvärda. Anne Brontë har jag inte läst tidigare, bara böcker från hennes systrars pennor. Hon håller samma klass så det var en angenäm bekantskap. ”Agnes Grey” är den andra boken i Ett hem utan böckers utmaning ”Klassiska kvinnor”.

Baserat på sina egna erfarenheter som guvernant skrev Anne denna bok om den vanliga och obemärkta prästdottern Agnes Grey som ser sig manad att söka en anställning som guvernant när familjen på grund av olyckliga affärer får ekonomiska svårigheter. Det första försöket blir inte så lyckat, Agnes är ung och oerfaren och barnen bortskämda och ouppfostrade. I nästa anställning går det bättre men det är ändå tydligt vilka svåra förhållanden de som arbetade som guvernanter levde under. Inte riktigt herrskap, inte riktigt tjänstefolk. En icke-existens. Jag är säker på att det varierade men för många var det nog svårt. Som all romantisk litteratur så ljusnar det för bokens hjältinna. Det moraliska budskapet är tydligt, för den som är gudfruktig och empatisk går det väl.

Boken är utgiven 1846, alltså bara fyra år efter ”Rosen på Tistelön”, men märkligt nog tycker jag att engelskan är lättare att ta sig igenom än Emily Flygare-Carléns dåtida svenska. Kanske beror det på att jag läst Jane Austens böcker, skrivna några decennier tidigare, på engelska så att jag har vant mig.

En annan jämförelse med ”Rosen på Tistelön” som jag inte kan låta bli att göra är att konstatera att det är en avsevärd skillnad på samhällsklasserna i skildringarna. I Flygare-Carléns bok kommer vi nära det riktigt fattiga, när det är dåliga tider dör barn och gamla av svält, i Brontës bok så kan familjen trots ekonomiska problem behålla tjänstefolk. Anne Brontë levde nog själv betydligt mer skyddat än Emily Flygare-Carlén.

Trots den dystra skildringen av hjältinnans förutsättningar riktas det, till skillnad mot i ”Rosen på Tistelön”, egentligen ingen kritik mot dessa, annat än att det konstateras att vissa av föräldrarnas agerande bidrog till de problem som de förväntade sig att guvernanten skulle åtgärda. En omöjlig situation.

”Agnes Grey” vill jag påstå är en må-bra-bok, med sin stillsamma romantiska underton.

Read Full Post »

Det var på tiden …


I lördags fick Drömprinsen som han ville. Han och jag var då iväg och lekte med pinnar. Jag hade äntligen kommit mig för att anmäla mig till hoppträning. Det är nog tjugo år sedan, ja kanske mer, sen jag hoppade ordentligt. Lite småskutt hade jag i och för sig gjort någon gång med min förra häst även efter det att jag gett upp seriös hoppträning med henne. Och ett litet skutt när jag provred Drömprinsen.

Nu var det i och för sig bara markarbete i lördags, det passade mig perfekt. Jag fick ändå kämpa lite med fjärilar i magen när ridhuset fylldes med stöd och bommar. Jag hade lurat mig dit genom att konstatera att jag ändå måste rida över för att betala för mig eftersom det var bindande anmälan. När jag ändå var där kunde jag ju åtminstone vara med på den del av arbetet som höll sig på marken.

När allt var sagt och gjort så hoppade vi kryss som kanske maximalt var 40 cm. I Drömprinsens fantasi är jag säker på att de var betydligt högre, åtminstone såg han till att det var god marginal mellan honom och bommarna. Jag tyckte det gick jättebra men vi fick bakläxa för att han hade för bråttom över travbommarna. Ja förresten, även när vi skulle rulla över kryssen i galopp, då gick han bana i tankarna. Tror jag det, han lider nog av hoppabstinens.

Men tränaren tyckte i alla fall att jag har en riktigt fin häst som tar tag i hindren utan att rusa. Hinderklok. Vad nu det egentligen innebär. Själv slappnade jag av efter ett tag och tror nog att jag kan lära mig att tycka om hoppning igen med en häst som jag kan lita på. Till att börja med ska jag anmäla mig till nästa hoppträning. Då kanske vi får hoppa något som mer påminner om ett hinder.

Och den lånade hoppsadel var betydligt bekvämare som hoppsadel än som terrängsadel. Jag kanske ska fundera på att köpa den trots allt.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 54

Det var lugnt och stillsamt i båset förra veckan. Sportlov. Bara Niffin hittade hit. Men visste också vilken bok jag hade hämtat citatet från. För visst var det Sarah Waters ”Fingersmith”.

Ett råd till blivande författare som jag läst är att man inte ska överraska sina läsare. Den boken har inte Sarah Waters läst. Jag har aldrig blivit så lurad någon gång. Men positivt överraskad. En riktigt bra bok.

Men här är veckans citat, vad är detta?


   Bayard broke into a curious little run, making for an archway to the left of the foyer. Detective Howie, startled, took a heavy step in pursuit. But he stopped short, for Bayard Fox had stopped short … stopped to gaze into a room, an ordinary enough room, a typical Wrightsville Hill livingroom, but Bayard was looking at it as if therein lay the secret of all his lifetime and he was viewing it from some afterlife, with humility and wonder.
   He went in; and, infected by his mood, they followed him almost on tiptoe.
   Muttering, Chief Dakin hurled the windows and shutters open. A breeze blew in, and the sour air stirred sluggishly. And after a while it became almost breathable.
   ”I want the picture,” said Ellery. ”I want the picture of Jessica Fox as she was just before the tragedy.”
   He glanced at Bayard; but Bayard’s eyes were on the sofa, a French-provincial reproduction. Ellery wondered what there was in the undistinguished piece of furniture to attract the man. But then he realised that Bayard was not looking at the sofa, but at the afghan that lay upon it. It was imaginatively made, the work of a woman clever with her fingers. It lay on the sofa, its colours infaded, and one had merely to squint in order to see a pallid woman with clever fingers lying under it there, in the dust.

Read Full Post »

Mot ljusare tider

Vinterståndare gläder i solskenet en kall vinterdag.

Vinterståndare gläder i solskenet en kall vinterdag.

Nu börjar jag skönja ljuset i tunneln och hoppas kunna ägna lite mer tid åt bloggen. I helgen ojobbade jag helt och hållet och hann också sanera en del av huset. Det har helt hunnit slumma igen när jag ägnat mig åt arbete varje ledig stund. Okej, det var kanske lite oxymoroniskt uttryckt. Skönt var det i alla fall att bara behöva ägna sig och privata behov. Inte blev det sämre av att solen tittade fram en stund båda dagarna när jag var ute med Drömprinsen.

Gissa om jag längtar efter sol och värme! Nästan så att jag funderar på att leta reda på en resa till varmare trakter. Men nu går vi i alla fall mot ljusare tider. Solen sken fortfarande när klockan var kvart över fyra i lördags. Snart är det ljust när det är dags att lämna arbetsplatsen på eftermiddagen. Jaa, det blir nog vår i år också!

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 51

Förra veckans citat kom från den Man Booker prisvinnande romanen ”The Gathering” av Anne Enright. Det är jag säker på att både Översättarhelena och Annannan hade kommit fram till när de var för sig rapporterade att de visste vad det var. En nykomlig, Kajsa (välkommen!), var dock först att namnge rätt författare.
Min förra chef gav mig i uppdrag att köpa boken om jag såg den under en tjänsteresa till Paris hösten 2007. Själv hade jag inte planerat att köpa den (men gärna låna av henne). På plats i Paris nåddes jag av beskedet om att hon hade avlidit hastigt. När jag sedan hittade boken i ”The Shakespeare bookshop”, på stranden mitt emot Notre Dame, kunde jag inte låta bli att köpa den ändå. Har du inte läst den kan jag meddela att den är läsvärd.

Nåväl, idag något annat. Titeln tycker jag står i kontrast till nedanstående skildring, men det beror kanske på hur den tolkas.

Vi har ätit, suttit i värmen från järnspisen. Ytterligare en bit av det gamla staketet har gått opp i rök för mänsklighetens skull, ingen värme är så god som den från en brinnande spis. Mosters gamla buckliga syltkittel står på och skakar för diskvatten och tvättvatten. Sängarna är färdigbäddade, brasan i kakelugnen brinner bakom luckorna, ute ser det ut att vara mörkt, men när jag går ut på verandan är kvällen som en mörkblå viol. En koltrast sjunger ned sin mjuka altröst. Så innerligt, men samtidigt låter han som om han ändå visste att ingen kommer att ens försöka förverkliga den försoning och eftertanke han vill påminna om, den som finns i innerlighet. Koltrasten sjunger egentligen om det där som jag alltid glömmer, och som kanske är just innerlighet och närvaro. Hemma har vi också en koltrast, och vi står på verandan och lyssnar på honom. Ibland ser vi den bubblande strupen och vi säger: Tänk så vackert det är, och sen går vi in och har glömt hans predikan.
Nog kan man undra över alla slag av fåglar och över deras olika sånger. Alla har sin känsla och karaktär som jag kan känna igen hos mig själv. Som bofinken. Ibland tycker jag att han låter lite för aningslöst glad, eller tillgjort glad, som de där hemska människorna som alltid säger: tack, jag mår jättefint, allting är bara toppen. Som låter som frisksportare som löser alla problem med kli och morötter och joggningsrunda, men som man inte kan gå till när man är lessen. Ändå blir jag överlycklig första gången jag hör honom och ser honom, och hör hans vanliga fuskande med slutklämmen. – Bofinken har kommit! Har du hört honom? Idlapojken är här! Och skatan, som skrattar så kallt som efter en lyckad affär, hur många hon än har lurat. Ett belåtet skyll-dig-själv-skratt, och till det hennes båda försiktiga och fräcka sätt att skutta fram mot det som intresserar henne. Att hon är så elegant är en förutsättning, snygga gångkläder har en lugnande inverkan. Rödhaken, han sjunger om de flydda och ljuvliga stunderna, jag brukar tänka på Kameliadamen när jag hör honom. på Greta Garbos mörka ögon på kudden och Robert Taylor som sitter bredvid sängen.

Sen måste jag faktiskt undra, varför är skatan en ”hon” när de övriga fåglarna omtalas som ”han”?

Read Full Post »

Older Posts »