Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Okategoriserade’ Category

Tisdagsförströelse 54

Det var lugnt och stillsamt i båset förra veckan. Sportlov. Bara Niffin hittade hit. Men visste också vilken bok jag hade hämtat citatet från. För visst var det Sarah Waters ”Fingersmith”.

Ett råd till blivande författare som jag läst är att man inte ska överraska sina läsare. Den boken har inte Sarah Waters läst. Jag har aldrig blivit så lurad någon gång. Men positivt överraskad. En riktigt bra bok.

Men här är veckans citat, vad är detta?


   Bayard broke into a curious little run, making for an archway to the left of the foyer. Detective Howie, startled, took a heavy step in pursuit. But he stopped short, for Bayard Fox had stopped short … stopped to gaze into a room, an ordinary enough room, a typical Wrightsville Hill livingroom, but Bayard was looking at it as if therein lay the secret of all his lifetime and he was viewing it from some afterlife, with humility and wonder.
   He went in; and, infected by his mood, they followed him almost on tiptoe.
   Muttering, Chief Dakin hurled the windows and shutters open. A breeze blew in, and the sour air stirred sluggishly. And after a while it became almost breathable.
   ”I want the picture,” said Ellery. ”I want the picture of Jessica Fox as she was just before the tragedy.”
   He glanced at Bayard; but Bayard’s eyes were on the sofa, a French-provincial reproduction. Ellery wondered what there was in the undistinguished piece of furniture to attract the man. But then he realised that Bayard was not looking at the sofa, but at the afghan that lay upon it. It was imaginatively made, the work of a woman clever with her fingers. It lay on the sofa, its colours infaded, and one had merely to squint in order to see a pallid woman with clever fingers lying under it there, in the dust.

Annonser

Read Full Post »

Mot ljusare tider

Vinterståndare gläder i solskenet en kall vinterdag.

Vinterståndare gläder i solskenet en kall vinterdag.

Nu börjar jag skönja ljuset i tunneln och hoppas kunna ägna lite mer tid åt bloggen. I helgen ojobbade jag helt och hållet och hann också sanera en del av huset. Det har helt hunnit slumma igen när jag ägnat mig åt arbete varje ledig stund. Okej, det var kanske lite oxymoroniskt uttryckt. Skönt var det i alla fall att bara behöva ägna sig och privata behov. Inte blev det sämre av att solen tittade fram en stund båda dagarna när jag var ute med Drömprinsen.

Gissa om jag längtar efter sol och värme! Nästan så att jag funderar på att leta reda på en resa till varmare trakter. Men nu går vi i alla fall mot ljusare tider. Solen sken fortfarande när klockan var kvart över fyra i lördags. Snart är det ljust när det är dags att lämna arbetsplatsen på eftermiddagen. Jaa, det blir nog vår i år också!

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 51

Förra veckans citat kom från den Man Booker prisvinnande romanen ”The Gathering” av Anne Enright. Det är jag säker på att både Översättarhelena och Annannan hade kommit fram till när de var för sig rapporterade att de visste vad det var. En nykomlig, Kajsa (välkommen!), var dock först att namnge rätt författare.
Min förra chef gav mig i uppdrag att köpa boken om jag såg den under en tjänsteresa till Paris hösten 2007. Själv hade jag inte planerat att köpa den (men gärna låna av henne). På plats i Paris nåddes jag av beskedet om att hon hade avlidit hastigt. När jag sedan hittade boken i ”The Shakespeare bookshop”, på stranden mitt emot Notre Dame, kunde jag inte låta bli att köpa den ändå. Har du inte läst den kan jag meddela att den är läsvärd.

Nåväl, idag något annat. Titeln tycker jag står i kontrast till nedanstående skildring, men det beror kanske på hur den tolkas.

Vi har ätit, suttit i värmen från järnspisen. Ytterligare en bit av det gamla staketet har gått opp i rök för mänsklighetens skull, ingen värme är så god som den från en brinnande spis. Mosters gamla buckliga syltkittel står på och skakar för diskvatten och tvättvatten. Sängarna är färdigbäddade, brasan i kakelugnen brinner bakom luckorna, ute ser det ut att vara mörkt, men när jag går ut på verandan är kvällen som en mörkblå viol. En koltrast sjunger ned sin mjuka altröst. Så innerligt, men samtidigt låter han som om han ändå visste att ingen kommer att ens försöka förverkliga den försoning och eftertanke han vill påminna om, den som finns i innerlighet. Koltrasten sjunger egentligen om det där som jag alltid glömmer, och som kanske är just innerlighet och närvaro. Hemma har vi också en koltrast, och vi står på verandan och lyssnar på honom. Ibland ser vi den bubblande strupen och vi säger: Tänk så vackert det är, och sen går vi in och har glömt hans predikan.
Nog kan man undra över alla slag av fåglar och över deras olika sånger. Alla har sin känsla och karaktär som jag kan känna igen hos mig själv. Som bofinken. Ibland tycker jag att han låter lite för aningslöst glad, eller tillgjort glad, som de där hemska människorna som alltid säger: tack, jag mår jättefint, allting är bara toppen. Som låter som frisksportare som löser alla problem med kli och morötter och joggningsrunda, men som man inte kan gå till när man är lessen. Ändå blir jag överlycklig första gången jag hör honom och ser honom, och hör hans vanliga fuskande med slutklämmen. – Bofinken har kommit! Har du hört honom? Idlapojken är här! Och skatan, som skrattar så kallt som efter en lyckad affär, hur många hon än har lurat. Ett belåtet skyll-dig-själv-skratt, och till det hennes båda försiktiga och fräcka sätt att skutta fram mot det som intresserar henne. Att hon är så elegant är en förutsättning, snygga gångkläder har en lugnande inverkan. Rödhaken, han sjunger om de flydda och ljuvliga stunderna, jag brukar tänka på Kameliadamen när jag hör honom. på Greta Garbos mörka ögon på kudden och Robert Taylor som sitter bredvid sängen.

Sen måste jag faktiskt undra, varför är skatan en ”hon” när de övriga fåglarna omtalas som ”han”?

Read Full Post »

Bloggträff idag

… och jag tänkte ta mig dit. Kanske vi ses?

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 49

Med ren och skär envishet lyckades Marianne så småningom lista ut att förra veckans citat kom ur Boris Pankins ”De sista hundra dagarna”, en självbigrafisk berättelse om tiden för perestrojkan. Översättarhelena nominerade raskt Marianne till veckans ihärdighetspris. Och det har hon absolut förtjänat. Grattis!

Någon av er boooorde tycka att detta citat är lätt, men vem vet. Jag har haft fel förr.


   Rebekka påstod att hon hade hållit ögonen öppna för att leta efter alla tänkbara tecken på att Madge och Tobias hade ett förhållande, men bedyrade att hon inte funnit något. Madge var, som Katze själv hade sagt, ganska rar när hon tyckte om någon, och hon tyckte bra om Rebekka. Madge var absolut inte slank, mycket tjockare än Katze, försäkrade Bekka, tunt kort och tämligen ovårdat hår, vilket Bekka slog ned på som en hök inför sin far! Men annars var hon rar och rolig och absolut mer värd Katzes svartsjuka än Glenda därhemma. För övrigt fanns det ingen anledning att vara svartsjuk, Madge hade bjudit dem på en massa saker, teater etc., och det hade hon ju inte behövt.
   Men Katzes raseri var lika gammalt som jordens. Och så hade han fräckheten att ge henne ett
ur i julklapp. Longines. Det hade faktiskt den stora fördelen, skrev Tobias, att det var ett bra ur och att det gick, men det var Katze mycket trött på. Det uret hade varit en stor besvikelse, skrev hon till Tobias, som hade bett Gaus ombesörja inköpet. Gaus hade vid samma tillfälle köpt två, ett till Katze och ett till sin hustru. Men Katze var övertygad om att Gaus hade bytt ut uren och givit henne det dåliga, även om de var likadana. Så till den grad retade Katze upp sig på att hon fått uret och hatade Gaus så mycket för det, att Tobias fick trösta henne och be henne om ursäkt för julklappen, och han svor på att när han en dag blev rik skulle han skänka henne ett ur av platina, besatt med briljanter. Men Katze var inte lätt att trösta och lät sällan höra av sig. När hon slutligen övervann sig själv och åter skrev till London började brevet: Dear Sir –

Read Full Post »

På vattenfronten i… något nytt

Solen målar vinterhimlen

Solen målar vinterhimlen


Igår, efter tre veckors grävande och vattenkörande (vi har vår egen ”waterboy” här på gården), så hittade grannen äääntligen den gäckande vattenkopplingen. Den där slangen från pumpen ansluter till slangen in till svärmor och slangen ned till stall och ladugård. Det betyder nu inte att problemet är löst men nästa steg kan i alla fall tas. Nu bör läckan kunna lokaliseras och kanske kopplas förbi. Så det finns hopp!

I övrigt kan jag konstatera att jag inte behöver boka tid på Gillingebanan för övning i år heller. Vi har vår alldeles egen bana. Blöt blankis. Gissa om jag är glad för mina Icebugs?!

Read Full Post »

Det är mycket nu …

… jobbet har högsta prioritet. Återkommer efter helgerna.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »