Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bok’

Fredrika Bremer – Hertha


Den fjärde av de kvinnliga klassiker som Ett hem utan böcker har gett oss i uppdrag att läsa under året har jag nu hastat igenom (nackdel – fördel? – med biblioteksböcker). Fredrika Bremers ”Hertha” trodde jag att jag hade läst men om det är så hade jag helt glömt bort innehållet. Det var kanske bara för att boken och Fredrika Bremer är så kända som jag fick för mig att jag läst den tidigare.

Med ”Hertha” gjorde Fredrika Bremer ett kraftigt inlägg i debatten om kvinnors frihet och rätt till sina egna liv. Som modern kvinna kan det vara svårt att förstå hur det egentligen var att leva under en tid då en ogift kvinna inte ens hade rätt att förfoga över sina egna pengar.

Det är inte utan att jag är tacksam över att jag är född i den tid jag lever i även om jag tyvärr kan konstatera att det finns en hel del kvar att göra för att könen ska kunna betraktas som helt jämställda.

Men nu är det inte samhället som lägger hinder för det utan det är ju snarare våra egna värderingar och beteenden. Både hos män och kvinnor; jag gör mig själv skyldig till dem då och då även om jag försöker undervika dem. Men det är lätt att utbrista: ”Jag är kvinna, alltså …” eller ”Män , de …” trots att kanske de intressen och beteenden som jag kommenterar inte alls har något med kön i biologisk mening att göra. Sedan kan det ändå vara könsbundet i form av den kultur och den skillnad i uppfostran av pojkar och flickor som fortfarande existerar. Som flickor (eller pojkar) förväntas vi vara på det ena eller andra sättet trots att det kanske inte alls har något med våra personliga intressen eller talanger att göra. Detta är ju svårare att bearbeta eftersom vi även påverkar nästa generation. Så en långsam ”blekning” av könsbundna orättvisor är kanske det vi i praktiken kommer att se. Fast om jag skulle önska annorlunda.

Men det var ”Hertha” jag skulle skriva lite om.

Lite arbetssamt var det onekligen att sätta sig ned och läsa denna bok med sina gamla uttryckssätt. Inte för att orden är svåra eller så men det tar en stund att vänja sig vid den tidens sätt att skriva om känsliga saker utan att nämna de vid sina rätta namn. Med hänvisningar till grekiska, eller ännu hellre nordiska (med tanke på att detta är tid för nationalromantik), mytologiska gudar och berättelser beskriver författarinnan prostitution, otrohet, homosexualitet och andra mänskliga svagheter som under vissa historiska tider betraktats som synd och av samhället fördömda beteenden. Ett och annat går naturligtvis förlorat för oss moderna läsare som saknar den kulturella förförståelsen och har en helt annan värderingsgrund. Något annat som slog mig är alla dessa religiösa anspelningar som görs. Även detta är ju främmande nu i det moderna Sverige som väl är ett av mest sekulariserade länderna i världen.

Då och då log jag åt rena faktafel i texten; om det varit en modern bok hade jag varit irriterad men eftersom jag inser att Fredrika Bremer knappast kunde, eller ens hade möjlighet att ta reda på rätt fakta, lönar det sig inte. Jag ska inte begå misstaget att förväxla bristande kunskap med bristande intelligens, ett nog så vanligt fel, i dåtid använt som argument emot kvinnans myndighet (det ämne boken behandlar, särskilt den ogifta kvinnans rätt till myndighet) men också idag även om det inte nödvändigtvis är kvinnor som tillskrivs bristande intelligens.

När jag skalar bort dessa uttryck för den tid som boken skrevs i så kvarstår en stark och dramatisk bok om ett litet svenskt köpingssamhälle som jag tror skulle lämpa sig väl för ett TV-drama, väl i klass med de som gjorts efter Austens böcker. Starka och tydliga personligheter, dramatiska händelser och människoöden och ett viktigt underliggande budskap. Är det någon som känner till om det redan gjorts?

Vad boken handlar om har många andra skrivit om och analyserat så det tänkte jag faktiskt inte göra.

Om två veckor pågår Stockholms kulturfestival, då går en guidad tur i Fredrika Bremers fotspår. Den kanske jag ska gå på.

Read Full Post »

Litterära P:n

I Malins utmaning Böcker från A-Ö har turen nu kommit till bokstaven P.

Min lista ser ut så här:
Författare på P: Terry Pratchett. Sedan jag första gången öppnade en bok av Terry Pratchett så är jag fast. Engelsk ironi, satir och fantasi när den är som bäst. Ankh-Morpork är en omskrivning för London och i häxornas hemmabygd kan Skottlands marker anas. Alla våra moderna fenomen, från datormanualer till u-båtar och Internet återfinns, dock med en viss förvrängning eftersom världen är magisk och inte digital. I Ankh-Morpork råder demokrati; One man – one vote. Lord Vetrinari is the man, he’s got the vote!. Underbara böcker, det finns alltid något att skratta åt. Hela familjen läser hans böcker med stor behållning.

Bok på P: Pride & Prejudice . Jag håller med Malin, en fantastisk bok. Austen lyckas verkligen lyfta fram karaktärer och det vardagliga livet för kvinnorna i sjuttonhundratalets England. Språket är också otroligt härligt.

Litterär gestalt på P: Paksenarrion. Fåraherdens dotter som blir paladin. Historien om en stark kvinna som lyckas efter mycket hårt arbete inom något som anses vara männens område. Inom ramen för fantasy-genren så skildras också de religiösa fanatikernas hänsynslöshet. För den som vill göra den tolkningen.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 17

Förra veckans citat visade sig vara lite svårknäckt men så småningom klurade Marianne ut att det handlade om ”A Small Death in Lisbon” av Robert Wilson. En riktigt bra bok som belönades med en ”Gold Dagger” när den kom 1999. I boken löper två parallella handlingar, dels mordet på en ung flicka och händelser under det andra världskriget. Har ni inte läst den är den väl värd att letas rätt på.

Ska vi försöka med något lättare denna gång? Vad är det här?


Och så satte jag igång. Jag fällde en ceder, och jag tvivlar på att Salomo när han byggde Jerusalems tempel hade någon som gick upp emot den. Den var en och trekvarts meter i diameter vid roten och en och en halv på sju meters höjd, varefter den började att smalna av och sedan grenade sig. Först efter oändliga ansträngningar lyckades jag fälla trädet. I tjugu dagar höll jag på att hugga och hacka nere vid roten, och sedan tog det fjorton dagar till att kvista det och hugga av den stora kronan. Alltsammans måste jag med outsägligt besvär göra för hand med min yxa. Därefter kostade det mig en månad att hugga till det så att det började likna bottnen på en båt och skulle kunna flyta på rätt köl. Det tog mig ytterligare nära tre månader att holka ur insidan och göra en riktig båt av den. Detta gjorde jag utan hjälp av eld, endast med en klubba och mejsel, tills jag slutligen fått en riktigt fin pirog, stor nog att bära tjugosex man och följdaktligen också tillräckligt rymlig för mig och hela min last.

Read Full Post »

Lev Grossman – Codex

A long-lost library. A priceless manuscript. A deadly secret. Visst låter det som en typisk efterföljare till Da Vinci-koden? Eller hur? Det var nog vad jag trodde också den gången för några år sedan då jag plockade på mig boken i Waterstones bokpalats vid Piccadilly Circus. Sedan dess har den legat i min ”ska-läsa”-hög och sjunkit djupare och djupare ned. Efter att ha läst två andra böcker nyligen med klara Da Vinci-inslag, ”The Last Templar” och ”The Alexandria Link”, så tänkte jag att jag skulle gräva fram och läsa den när jag ändå hade ångan uppe.

Men det är ingen Brown-kopia. Jag vet inte riktigt hur jag ska karaktärisera den. En korsning mellan Ecos ”Rosens namn” och Couplands ”Microserfs” är det närmaste jag kan komma men vet inte om det är helt korrekt beskrivet heller.

I centrum står ett bibliotek och en försvunnen bok som kanske aldrig ens har funnits. Ett spöke. En historia som anses vara fabricerad flera hundra år efter att det förmodade verket påstods ha skrivits.

Edward Wozny, finansman och arbetsnarkoman, har just fått sin första tvåveckors semester på fyra år. Efter semestern ska han flytta till London för att tillträda ett prestigefyllt arbete. Men hans chef ringer och vill att han ska infinna sig hemma hos en viktig kund som särskilt har frågat efter honom. Väl där konstaterar han att de vill han ska katalogisera ett gammalt bibliotek som har stått nedpackat sedan den skeppades över för att inte förstöras i andra världskriget.

Ett misstag måste ha uppstått som han bestämmer sig för att rätta till snarast möjligt. Men han besöker en god vän på vägen hem som ger honom ett datorspel för att han ska ha något att göra på sin semester. Förlorad i spelet och efter för mycket öl och grappa så vaknar han sent nästa dag och tanken på det svala biblioteket lockar … Han uppmanas att särskilt titta efter en bok som bibliotekets ägare är måna om att hitta. Eftersom han helt saknar förkunskaper bestämmer han sig för att ta reda på något mer om författaren till den försvunna boken och söker upp ett bibliotek, Chenoweth, som har några av de få volymer av den medeltide författaren som finns kvar. Där träffar han Margaret Napier som är medeltidsexpert och som lånat den bok han tänkte titta på.

Datorspelsvärlden och Edwards verklighet där han trots allt tillsammans med Margaret fortsätter att söka efter boken, även efter att han har fått besked om att bibliotekets ägare har ångrat sig, tvinnas under bokens handling alltmer samman. Det blir svårare att skilja dem åt.

Boken är annorlunda. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den egentligen. Början kändes ganska osannolik och konstruerad. Varför i herrans namn koka ihop en historia med en finansman som ska leta efter en bok? Hade det inte varit enklare och mer logiskt att ta en bibliotekarie, litterturstuderande eller något sådant? Utflykterna i spelvärlden verkade omotiverade. Men efter ett tag så började det ändå att hänga ihop och boken tar fart.

När jag slog igen boken undrade jag vad författaren ville säga. Utan att avslöja något mer om handlingen så vill jag påstå att hela historien känns som en parentes.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 16

Förra veckans citat kom från den smått fantastiska och absurda historien ”Vishnus död” av Manil Suri vilket Jessika (som nyss köpt boken) visste, liksom Marianne. Livet i en trappuppgång ställs på sin spets när en gammal man som har bott i trappan under många år blir sjuk och ingen vill betala ambulanstransporten till sjukhuset. Skildringen av Indien känns riktigt genuin.

Men nu lämnar vi Indien och reser vi någon annanstans. Vad är det här?


‘The pine needle angle could be a lot of work in this area,
agente Pinto.’
‘There’s a pine tree in the back garden,’ he said looking down the side of the house.
We let ourselves in by the front gate and went past a pillar of red bougainvillea to the back of the house. The pine tree was huge and shut out the light to the garden. The floor beneath it was a perfect brown carpet of dried needles.
‘Put your foot on that,’ I said.
Carlos’ foot crunched through a couple of inches of needles.
‘I don’t think you can kill someone on that and leave it …’
‘Bom dia, senhores,’ said a voice behind us. ‘And you are …?’
‘We were admiring your pine tree,’ said Carlos, electing to be the idiot.
‘I’m going to cut it down,’ said the tall, thin, erect man with white brilliantined hair, combed in rails off a high forehead and curling at the collar. ‘It kills the light in the back of the house and makes the maid feel gloomy. You are the
Polícia Judicária, I take it?’
We introduced ourselves and followed him into the house. He wore a lightweight, English checked shirt, grey slacks with turn-ups and brown loafers. He walked with his hands behind his back and stooped a little like a thoughtful priest. The parquet-floored corridor was lined with portraits of ancestors depressed at being cooped up in the dark. His study had more parquet flooring and Arraiolos carpets of some quality and antiquity. His desk was large and made out of walnut and had a brown leather chair behind it which was shiny where he’d buffed it with his back. Four lamps, supported by polished women carved from jet, provided light. The red bougainvillea outside had eclipsed the sunshine. He sat us down at a three-piece suite in a book-lined corner of the room. Only a lawyer would have so many books in the same bindings. An ormolu clock ticked as if each tick was going to be its last.
Dr Oliveira was in no hurry to talk. As we sat down he fitted his dark-skinned face into a pair of bifocals and searched his desk for something he didn’t find. The maid came in and laid out coffee without looking at us. There was a photograph of the dead girl on a shelf squeezed in between some old paperbacks, thrillers, written in English.

Read Full Post »

Lästrio: Sverigeskildringar

Med anledning av nationaldagen har Petra angett Sverigeskildringar som tema för veckans lästrio.
Som vanligt ingen lätt uppgift, mycket handlar om vilket Sverige som ska skildras, men här kommer tre förslag.

  1. Roslund & Hellström. Box 21. Deckare tycker jag är en underskattad genre när det gäller miljö- och samhällsskildringar. Det är en form som ger möjlighet att lyfta fram det inte så idylliska och smutsiga som också är Sverige. Få gör det så bra som deckarduon Anders Roslund och Börge Hellström. Denna bok handlar om det som kanske sker i lägenheten intill dig, trafficking. En avskyvärd hantering. Deras övriga titlar är lika läsvärda.
  2. Kjell Eriksson. Den hand som skälver. Kjell Eriksson skriver om kriminalinspektör Ann Lindell, verksam vid Uppsalapolisen. Detta är den åttonde boken om henne. Erikssons deckare tar upp mer ”vanliga” brott och beskriver livet i en vanlig stad. Ann Lindells personliga liv är en stor del av böckerna, ingen dans på rosor eftersom hon är ensamstående mor men heller inte någon tragisk kontrast till hennes professionella liv. Ganska vanligt det också. Ovanligt är väl snarare att en manlig författare har en kvinnlig huvudperson. Jag tycker han lyckas bra med det.
  3. Theodor Kallifatides. Ett enkelt brott. Ibland blir en beskrivning bäst om den görs med ett utifrånperspektiv. Med sin grekiska bakgrund ser Kallifatides med andra ögon, kanske klarare än vi själva. Detta är den första av några deckare som han har skrivit om Huddingepolisen.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 15

Som Martina mycket riktigt konstaterade så var förra veckans citat ur Kate Atkinsons bok ”Behind the scenes of the Museum”. Jag lockades av titeln men kom faktiskt aldrig riktigt på varför boken fick det namnet; det museum som figurerade spelade aldrig någon framträdande roll i handlingen vad jag kommer ihåg. Fast mitt minne är som bekant inte att lita på.

Men nu ska vi resa någon annanstans. Vad är det här för bok?


Det röda har kommit tillbaka, det omger honom igen. Bakom det kan han höra röster som stiger och faller, färgen bulnar när de försöker tränga sig igenom. Det röda spänns som en ballong, spricker sedan och rösterna strömmar in. Vishnu hör fru Asrani och fru Pathak – båda är väldigt arga.
Han känner igen sin mors röst svävande över de andras. Han skärmar av allt annat och koncentrerar sig på den.
”Vi börjar alla som insekter”, säger hon, ”var och en av oss. Det är därför det finns så många fler insekter än människor.” Han känner igen orden. Det är berättelsen han har hört av yogin, yogi-anden som heter Jeev, yogi-anden som har fötts niohundranittiotusen gånger. En berättelse som sträcker sig hela vägen från Jeevs förflutna fram till och med alla hans inkarnationer i framtiden.
”Jeev började som en pytteliten insekt, den var mindre än ett bananfrö. Som insekt var han förstås ingen yogi, men redan då visste han på något plan att det fanns nåt högre att sträva efter än att bara vara en insekt.”
Fru Pathak börjar skrika åt fru Asrani. Historien om yogins uppstigande riskerar att gå förlorad. Vishnu vill höra om sina favoritinkarnationer – den då Jeev föds som svin och räddar ett barn, eller den då han är en misshandlad oxe som sätter eld på en jordägare. ”Det tog yogin många liv att uppnå den mänskliga nivån”, säger hans mor, ”och flera gånger föll han tillbaka ner till nivån där han började. Men till slut kom han till nästa nivå och blev människa som du och jag.”

Read Full Post »

Older Posts »