Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bok’

Främlingen vid min sida

1971 började Ann Rule, en ensamstående fyrabarnsmor och f.d. polis som försökte försörja sig som kriminalskribent, som frivillig ”jourhavande vän” för att försöka hjälpa människor som hade det besvärligt och kanske hotade med att ta sitt liv. Hennes partner i det arbetet var en ung, duktig, charmig psykologistuderande som hon arbetade mycket bra ihop med och som hon blev nära vän med. Hans namn var Ted Bundy.

Några år senare började unga kvinnor överfallas och dödas i hennes hemstad Seattle. Flera försvann spårlöst. Ann fick ett kontrakt på att skriva en bok om dessa fall. Hon hade aldrig kunnat drömma om att det var hennes vän Ted Bundy som var skyldig och länge förnekade hon att så var fallet.

Boken ”The Stranger beside me” är intressant. För att vara en ”true crime”-historia måste den vara ovanlig med tanke på det stora personliga inslaget från författarens sida. Hon lyckas hitta en bra balans mellan det personliga och det sakliga och ger åtminstone sken av att ärligt redovisa vad hon tyckte, tänkte och kände under de arton år som boken återspeglar. Inga ”vad-var-det-jag-sa”-inspel som så lätt tycks gå som en löpeld i en bekantskapskrets efter att någon befunnits skyldig till ett grövre brott. Tvärtom verkar den första versionen av boken, som uppdaterats flera gånger fram tills Ted Bundy avrättades, inte visa någon definitiv återspegling av att hon var övertygad om hans skuld.

Jag finner det fascinerande (även om jag är tveksam till att det är rätt ord i detta sammanhang) att det finns människor som så helt kan leva dubbelliv och manipulera andra för sina egna syftens skull. Ann kommer så småningom fram till att även hon har manipulerats för vissa syften men det tog lång tid.

Jag kommer att läsa fler böcker av henne, det är jag övertygad om.

Annonser

Read Full Post »

Lästrio: Film bättre än bokoriginal


Temat för veckans lästrio på En annan sida är böcker där filmatiseringarna är bättre än böckerna. En mycket knepigt tema. Mitt största problem att jag sällan har läst både boken och sett filmen. Men efter några dagars funderande har jag kommit fram till följande lista.

  1. Umberto Eco: Rosens namn. Jag gillar Umberto Eco men denna bok ställer riktigt stora krav på läsaren. Filmen med Sean Connery är däremot fantastiskt med det mest underbara biblioteket man kan tänka sig.
  2. James Ellroy: L.A. Confidential. Ska jag vara ärlig har jag svårt att komma ihåg vad jag tycke om boken men filmen tycker jag om. Russel Crowe, Kim Basinger, Kevin Spacey m.fl.gör ett fantastiskt jobb.
  3. J.R.R. Tolkien: Sagan om ringen. Det är faktiskt ett gränsfall om den här platsar på listan eftersom jag är väldigt förtjust i böckerna och har läst dem både på svenska och engelska. Men filmerna är otroligt bra.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 14

Förra veckans citat var ”Skräddaren i Panama” av John le Carrré. En författare i en genre som måste haft problematiskt under Glasnost-tiden men som nog har fått ett nytt uppsving efter 11:e september-attentaten. Detta är faktiskt en av få böcker av honom som jag har läst, trots att vi har många av hans böcker. En av den käre makens favoritförfattare. Som Översättarhelena konstaterade så har den också filmatiserats med en av mina favoritskådespelare. Men jag har inte sett filmen, bara läst boken.

Så, nu när ni kikat på den är det dags att ge sig på veckans citat. Som är?


The silence is broken by George suddenly snorting in his sleep. The snort arouses a primitive part of his brain and he flings out an arm, pinioning Bunty to the bed, and starts exploring whatever bit of flesh he has chanced to land on (a rather uninspiring part of midriff, but one which houses my very own, my personal, Dome of Discovery). Bunty manages to wriggle out from under George’s arm – she’s already had to endure sex once in the last twelve hours (me!) – more than once in a day would be unnatural. She heads for the bathroom where the harsh overhead light ricochets off the black-and-white tiles and the chrome fittings and hits Bunty’s morning skin in the mirror, making ghastly pools and shadows. One minute she looks like a skull, the next like her own mother. She can’t make up her mind which is worse.
She cleans her teeth with some vigour to dispatch the taste of George’s tobacco-fumed moustache and then – in order to keep up appearances (an important concept for Bunty, although she’s not exactly sure who it is that she’s keeping them up for) – she paints on a shapely ruby-red smile and grins at the mirror, her lips retracted, to check for mis-hit lipstick on her teeth. Her mirrored self grins ghoulishly back, but in Bunty’s 35mm daydreams she’s transformed into a Vivien Leigh-like figure pirouetting in front of a cheval mirror.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 13

Ja, förra veckans citat kom som sagt från Louis de Bernières bok ”Fåglar utan vingar”. Boken handlar om de utrensningar och tvångsförflyttningar av grekiska medborgare som gjordes i samband med att staten Turkiet bildades. Människor som bott grannar i generationer fick inte längre dela sina liv. Både i denna bok och i den kanske mer kända boken ”Kapten Corellis mandolin” ger Louis de Bernières en ömsint skildring av livet och människorna i östra medelhavsområdet under ofredsår.

Denna vecka beger vi oss däremot någon annanstans. Vad är det här?

”Hon känner inte till någonting”, utbrast Pendel med öppen fruktan.
”Vet hon inget?”
Pendel skakade på huvudet, stum igen.
”Vet inte
Louisa? Svindlar du henne också?”
Var
shtumm, Harry. Shtumm var ordet.
”Och ditt lilla lokala problem?”
”Vilket?”
”Fängelset.”
Pendel viskade något som han själv knappt kunde uppfatta.
”Är det ett nytt nej?”
”Ja. Nej.”
Vet hon inte att du har suttit inne? Vet hon inget om farbror Arthur? Vet hon att det går åt pipan med risfarmen?”
Samma mätning igen. Ryggens mitt till handledsbenet, men med Osnards arm hängande rakt ner. Måttbandet upp över axeln i en stel rörelse.
”Nej igen?”
”Ja.”
”Jag trodde ni ägde den tillsammans.”
”Det gör vi.”
”Men hon vet ändå inte.”
”Det är jag som har hand om pengarna.”
”Det märks. Hur mycket har du lånat?”
”Närmare hundratusen.”
”Jag har hört att det är närmare tvåhundra och växer.”
”Ja.”
”Ränta?”
”Två.”
”Två procent per kvartal?”
”Per månad.”
”Ränta på ränta?”
”Kanske.”
”Med den här firman som säkerhet. Varför i helvete gjorde du det?”
”Vi hade något som kallas lågkonjunktur, jag vet inte om ni någonsin har råkat ut för det”, sade Pendel och mindes utan någon anledning de dagar då han, om han bara hade tre kunder, bokade in dem med en halvtimmes mellanrum för att ge intryck av brådska.
”Vad höll du på med? Spelade på börsen?”
”Med råd som jag fick av min kunnige bankman, ja.”
”Är din kunnige bankman expert på konkursutförsäljningar eller så?”
”Jag antar det.”
”Och det var Louisas kosing, inte sant?”
”Hennes pappas. Hälften av hennes pappas. Hon har en syster.”

Read Full Post »

Soliga sidan … ned


Jag brukar inte ligga och pressa för att få en solbränna. Jag har inte riktigt det tålamodet som krävs. Visst händer det att jag någon gång klarar att ligga still ett tag i solen, om jag har en god bok som jag vill läsa ut, men det är inte särskilt ofta.

Istället brukar jag få den lilla färg som jag utvecklar under en säsong genom att jag är ute och gör olika saker på gården eller i trädgården. Solskyddsmedel brukar jag inte använda annat än jag har tänkt att ligga still. Det brukar gå bra ändå eftersom jag har kläder på stora delar av kroppen och rör mig. Fast det är klart, färg får jag ju då lite fläckvis. På fötterna kan man av ränderna se vilka sandaler jag brukar använda.

Igår gjorde sommaren, åtminstone tillfällig, entré i våra trakter. Så det var sandaler, kortbyxor och t-tröja som gällde vid utomhusarbetet. Fram emot eftermiddagen tog jag mig till en av grannarna för hälsa på och blev sittande i en soffa på deras uteplats en timme eller två. Det var inte bra. Nu är jag bränd på ena armen och skulle behöva en av dessa modetröjor med en lång ärm och en ärmlös sida.

I eftermiddag är det dags för ett av släktens traditionella släktkaffen ute på en solig veranda. Jag får lov att sätta mig med armen i skuggan.

Read Full Post »

Läsvanor – lika bra att bekänna!

Okej, då är det lika bra att jag också besvarar denna enkät redan har tagit itu med.
Bekännelser är ju på modet.

1. Vilken bok läste du ut senast?
Det var den andra boken om en kattdetektiv vid namn Francis, Akif Piriçci – Felidae on the Road. Författaren är turk och bosatt i Tyskland. Den första boken läste jag för många, många år sedan och denna sprang jag på begagnad i ”Murder One Bookshop” i London.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Jag har redan börjat på nästa, det är Josephine Tey – A Shilling for Candles, utgiven 1936 och köpt på samma ställe som ovan. Därefter är det mer osäkert, men deckarhögen är fortfarande högst så det lutar åt Roslund & Hellström – Flickan under gatan.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Ingen aning. Statistiken talar väl för att det är manliga författare.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker ”nu har jag kommit en fjärdedel”, ”en tredjedel”, ”hurra! hälften!” osv?
Det händer, särskilt om jag är stressad eller har en bok som jag ryyyysligt gärna vill läsa som ligger efter i kön. Den enda bok jag någonsin har gett upp är Verner von Heidenstams ”Karolinerna”. Antagligen för att jag var för ung när jag försökte. Fast, det ska villigt erkännas, jag har några som jag har gjort ett lååååångt uppehåll med.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? T.ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Bokklubbar får jag böcker ifrån och sedan brukar jag gå in och spana i bokhandeln (farligt ställe!). Ibland rekommendationer.

6. När blir en bok för lång?
Helt oberoende av antalet sidor. Om språket är träigt och handlingen aldrig kommer igång kan jag tappa sugen efter några kapitel men kämpar på ändå.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Jajamän. Just nu är faktiskt engelska övervägande. Önskar att jag kunde läsa fler språk i original. Danska och norska går nog hjälpligt men jag har faktiskt aldrig testat skönlitteratur.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Jätteknepig fråga. Men Donna Tartts ”Den Lille vännen” ligger bra till.
Uppdatering: Nej, det är naturligtvis Sara Waters – Fingersmith (”Ficktjuven” på svenska), den överraskar på flera plan. Alltså, läs den.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp?
Nej, se ovan.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Också denna var knepig. Det är ganska jämt fördelat, möjligen är deckare och spänningslitteratur fler. Poesi har jag bara några få böcker med. Har svårt för poesi.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 11

Förra veckans citat var ur Andrew Taylors ”Den amerikanske pojken” vilket kommentatorsbåset också ganska snabbt kom fram till. Den Edgar Allan som nämns i citatet är ingen mindre än Edgar Allan Poe som Andrew Taylor har låtit få en framträdande plats i handlingen. Såvitt jag vet så är inte någon del av handlingen biografisk mer än att Poe har, eller skulle ha kunnat vara på de platser och under den tid som handlingen utspelar sig. En bra bok är det i alla fall liksom allt annat jag hittills har läst av författaren.

Nåväl, nu till veckans citat:

Jag ligger och tittar på en film. Det är halvmörkt i rummet. I gången mellan laboratoriebänkarna står en projektionsduk på ställ. Filmen är i färg men hackig, gräll och kornig. Jag är inte ensam i rummet. Till vänster sitter en yngre man i uppknäppt vit rock. På bänken intill honom sitter en schimpans i vit rock knäppt upp till halsen. Tillsammans ser vi på filmen.
Filmen visar någon form av vetenskapligt experiment. Inledningsvis panorerar kameran över ett laboratorium med diverse elektronisk utrustning. Kameran fokuserar ett dragskåp. I dragskåpet står en avlång glaslåda fylld med vatten. Från taket i dragskåpet leder långa härvor med tunna elsladdar ner i lådan. En man i vit rock, det är samma yngre man som sitter till höger om mig nu; denne man mixtrar med sladdarna. Filmen gör ett häftigt tidshopp: mannen står med en handduk över händerna. I handduken vilar en gulrosa klump som han håller fram mot kameran. Det är omöjligt att identifiera föremålet. Det har en avlägsen likhet med ett kilo plastförpackad fläskfärs.
Ny scen: man befinner sig i ett litet trångt rum. I rummets mitt står en brits med gummiklädd madrass. Britsen är smal, det finns remmar för händer och fötter. Vid huvudändan står en gul plåtlåda på höga, hjulförsedda ben. Lådan har ett par runda instrumenttavlor på ovansidan. På en krok hänger något som närmast liknar ett par kraftiga, svarta hörlurar. Mannen med handduken står plötsligt vid britsens huvudände. Han lägger den gulröda klumpen på britsen. Sedan tar han en platsflaska med strilhuvud, en sådan man använder när man stryker skjortor, och skvätter vätska över klumpen. En annan man i vit rock står intill den gula plåtlådan. Han verkar nervös och spänd. Han håller de svarta, kraftiga hörlurarna i händerna. I bakgrunden skymtar schimpansen som står på tå intill en rund pall av stål.
Den nervöse mannen sätter hörlurarna på klumpen. Från lurarna leder en röd och en svart sladd till plåtlådan. En äldre man kommer in i rummet. Han är lugn och vänlig. Han hälsar på de bägge andra, rufsar schimpansen i huvudet och böjer sig över klumpen med lurarna och kontrollerar fastsättningen. Han ger klumpen en kort klapp.
Närbild på den gula plåtlådan. På lådan finns en vridbar strömbrytare med två lägen, ”on” och ”off”. Den lugne mannens hand vrider den svarta strömbrytaren från ”off” till ”on”. Närbild på klumpen med lurarna. Ytan på klumpen omväxlande rycker eller böljar i långsamma vågslag. Proceduren upprepas tre gånger. I bild visas också en amperemeter som snabbt slår åt höger för att sedan trött sega sig tillbaka till utgångsläget. En sista bild visar den yngre mannen vid britsens huvudände. Han ler och gör v-tecknet.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »