Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bok’

Lästrio: Stockholmsskildringar


Veckans lästrio rör Stockholmsskildringar. Sådana finns det mängder av så det är svårt att välja, nutida eller dåtida? Men här är min lästrio, det blev lite blandat:

  1. Per Anders Fogelström: Stockholms-serien. Fogelströms böcker om Stockholm som han inleder med ”Mina drömmars stad” är i det här sammanhanget svår att gå förbi. Jag har visserligen inte läst de sista böckerna i serien. Jag tror att de konstant var utlånade på biblioteket när jag försökte låna dem och så småningom gav jag upp. Han har även skrivit en bok som heter ”Komikern” som handlar om en anfader som var en scenens man som också innehåller fina Stockholmsskildringar.
  2. Åsa Schwartz: … och fjättra Lilith i kedjor. Här rör vi oss i huvudsak i en mycket liten del av Stockholm, norra delen av Södermalm. En deckare med ockulta inslag, kanske inte den bästa av deckare men skildringen av omgivningen var träffande.
  3. Stieg Trenter: Träff i helfigur. Stieg Trenters deckare med fotograf Friberg och kriminalinspektör Vesper Johnson bjuder på många fina skildringar av ett Stockholm som inte riktigt längre finns men som kan anas. Just denna titel utspelar sig på en nu övergiven skjutbana som jag i yngre dagar passerade många gånger på hundpromenad.
Annonser

Read Full Post »

Dödens pendel

Vi är många här i världen som lider av skrivklåda. Några av oss skriver lite blandade tankar som vi slänger ut i cyberrymden. Andra är duktiga på att få ihop mer eller mindre sannolika historier som går att publicera.

Jonas Moström är en läkare som har knåpat ihop en deckare, ”Dödens pendel”, och han har gjort det bra.

Att äldre människor avlider i hemmet är varken ovanligt eller oväntat och polisen tillskriver en anhörigs upprepade krav på att polisen ska utreda moderns död som en effekt av att sonen inte klarar av att acceptera att modern är död. Först när en ung flicka hittas död i föräldrahemmet utan någon synbar rimlig orsak, och bevis på att någon utomstående varit i rummet hittas, får polisen fart.

Samtidigt har en läkare vid Sundsvalls sjukhus börjat fatta misstankar kring ett akutfall som stärks när han får höra att en kollega noterat att ovanligt många gamla i ett visst område i staden avlider i plötslig hjärtdöd. Så småningom knyts trådarna ihop.

Intrigen är bra, handlingen drivs fram i ett bra tempo och språket känns naturligt. Båda huvudpersonerna, polisen Johan Axberg och läkaren Erik Jensen har problem med sina relationer till kvinnor; problem som jag uppfattar bottnar i lite för stora egon och egna ageranden. Jag önskar att jag kunde säga att kvinnosynen, med manipulativa inslag och med vad männen uppfattar är orimliga krav på dem, är förlegad men jag stötter på den då och då i det verkliga livet. Så även det är nog ganska realistiskt men det ger onekligen en dålig smak i munnen.

Tre (nästan fyra) katter får den.

Read Full Post »

Kyoto och fjärilarna

När en forskare sätter sig och skriver en skönlitterär bok kan det bli jättebra men det kan också bli träigt. Det är lätt att alltför många specifika detaljer från det aktuella forskningsfältet kläms in i handlingen utan att det är helt uppenbart varför. Därför var jag lite skeptisk när jag fick hem Lennart Rambergs ”Kyoto och fjärilarna”.

Men ämnet lät intressant, kunde det verkligen gå att skriva en deckare kring klimatfrågan? Svaret är, måste jag säga, ja det går. Visserligen har frågan om klimat omvandlats till en fråga om pengar men så är det ju också i det verkliga livet. Som biolog är jag alltför medveten om att det är svårt att gehör för miljökrav med mindre än att det översätts till minskade intäkter eller ökade kostnader.

”Kyoto och fjärilarna” handlar om en svensk meteorologidoktorand, Kimi Hoorn, som efter närmare tre års studier riskerar att bli utslängd från institutionen i Göteborg eftersom han inte har visat några resultat. Som tidigare fotomodell brottas han med en bristande självkänsla i sin nya roll som forskare och han accepterar, i hopp om att äntligen kunna få resultat, ett erbjudande att ansluta sig till en framgångsrik norsk forskare, Emil Planck, som planerar ett upphaussat experiment på Svalbard. Kimi reser dit men Planck är försvunnen och ingen vet var han är.

Emil Planck har även bjudit in en miljöorganisation, Serve Earth, att närvara under försöket. Organisationen har specialiserat sig på stora spektakulära mediagenomslag och seglar runt i en stor segeljakt men har haft det knackigt ekonomiskt sedan deras grundare, en förre detta tennisstjärna, dog. Diana McManus, som tagit över ansvaret har med hjälp av en generös sponsor lyckats renovera deras segelbåt och kan på så sätt komma iväg till Svalbard. Men priset för detta är mycket högre än hon kunnat ana.

Som alla författare har Ramberg tagit sig friheter när han har lagt upp sin intrig. Vissa delar av handlingen tycker jag gränsar till det sannolika men på det hela tycker jag att han lyckas bra. Bra miljöbeskrivningar, faktadelarna känns gedigna och inte alltför tunga. Inga pinsamma fel har jag noterat, men det hade jag inte heller väntat mig. Men den saknar något, det där som gör att jag har svårt att lägga ifrån mig en bok, som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske är det att personbeskrivningarna känns lite tunna. Åtminstone så fick jag inte några riktigt bra bilder av karaktärerna.

Tre katter är den i alla fall värd.


Idag på Vega-dagen går startskottet för en ny polarexpedition med snarlika frågeställningar som bokens forskare. Vega var namnet på Adolf E. Nordenskiölds forskningsfartyg och var det första i världen som tog sig igenom Nordostpassagen. Vega återkom till Stockholm den 24 april 1880 efter nästan två års frånvaro varav tio månader infrusna norr om Sibirien.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 9

Förra veckans citat visade sig vara lite knepigt; och framförallt trååååkigt enligt Ö-helena. Vilket tycks varit en viktigt ledtråd eftersom hon kom fram till att det därför måste vara Alexandr Solsjenitsyn.

Det är visserligen många år sedan jag läste boken ”Augusti fjorton” men jag måste erkänna att jag har inget minne av att jag tyckte den var tråkigt. Det är å andra sidan den enda bok jag har läst av denne författare så jag kan inte uttala mig om författarens generella tråkighet eller inte.

Nu inför denna veckas citat har jag rotat runt i mina bokhyllor för att hitta något med högre ”skojighetsfaktor”. Det här citatet kommer från en bok som jag definitivt tyckte var rolig när jag läste den.


The farmer’s wife answered and Siegfried beamed on her. ‘Good morning to you, Mrs Seaton, have you a carving knife?’
The good lady raised her eyebrows. ‘What was that you said?’
‘A carving knife, Mrs Seaton, a carving knife, and a good sharp one, please.’
‘You want a carving knife?’
‘Yes, that’s right, a carving knife!’ Siegfried cried, his scanty store of patience beginning to run out. ‘And I wonder if you’d mind hurrying. I haven’t much time.’
The bewildered woman withdrew to the kitchen and I could hear whispering and muttering. Children’s heads peeped out at intervals to get a quick look at Siegfried stamping irritably on the step. After some delay, one of the daughters advanced timidly, holding out a long, dangerously-looking knife.
Siegfried snatched it from her hand and ran his thumb up and down the edge. ‘This is no damn good!’ he shouted in exasperation. ‘Don’t you understand I want something really sharp. Fetch me a steel.’
The girl fled back into the kitchen and there was a low rumble of voices. It was some minutes before another young girl was pushed round the door. She inched her way up to Siegfried, gave him the steel at arm’s length and dashed back to safety.
Siegfried prided himself on his skill at sharpening a knife. It was something he enjoyed doing. As he stropped the knife on the steel, he warmed to his work and finaly burst into song. There was no sound from the kitchen, only the ring of steel on steel backed by the tuneless singing; there were silent intervals when he carefully tested the edge, then the noise would start again.
When he had completed the job to his satisfaction he peered inside the door. ‘Where is your husband?’ he called.
There was no reply so he strode into the kitchen, waving the gleaming blade in front of him. I followed him and saw Mrs Seaton and her daughters cowering in the far corner, staring at Siegfried with, large frightened eyes.
He made a sweeping gesture at them with the knife. ‘Well, come on, I can get started now!’

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 8

Med lite hjälp från Översättarhelena så lyckades Marianne klura ut att förra veckans citat kom från John Grishams ”Det målade huset”. Berättelsen utspelar sig i den amerikanska södern och sägs vara starkt inspirerad av Grishams egen barndom. Centralfigur i boken är den unge Luke som växer upp i en fattig farmarfamilj. Ännu fattigare är dock de vita ”hillbillies” som rest ned från Klippiga bergen och som familjen säsongsanställer för att plocka bomull. Eftersom Grisham är en spänningsförfattare innehåller även denna bok ett mystiskt försvinnande. Nog om den.

För måååånga år sedan råkade jag trassla in mig i min häst när jag föll av och det bar sig inte bättre än att jag bröt foten. Ett ganska komplicerat brott. För att ytterligare spä på detta så drabbades jag av sviter av den ryggmärgsbedövning som lagts och jag blev liggande på sjukhuset en dryg vecka. Mina kamrater i stallet tyckte synd om mig och köpte mig en bok att fördriva tiden med.

Det här är vad de tyckte att jag skulle läsa, kan ni lista ut vilken bok det är?


   I kasernerna rotade plundrare omkring, men ingen av dem visade minsta intresse för tyskarnas uniformsutrustning eller fältväbelns materiel. I kansliet, som stod vidöppet, låg det faktiskt bland buntarna av papper hopvikta kartor över Ostpreussen i skalan 1 : 1 000, på tyska och med ett mycket gott tryck, betydligt tydligare än de kartor, som hade lämnats ut till Narvas regemente (en per bataljon). Jaroslav bad soldaten räcka honom kartorna och rulla ihop dem han hade granskat; han sökte efter kartor över orter de hade passerat eller kunde hamna på. Kriget ändrar ju helt karaktär när man har en fullständig kartuppsättning! Och han tittade med särskilt intresse på kartorna över trakten bortom Wiechsel – det var fascinationen inför den den topografiska kartan över platser man aldrig besökt men
snart skulle komma till! Charitonov samlade ihop en uppsättning, som rentav täckte övergången över Weichsel, plus tre uppsättningar över de närmaste omgivningarna (en skulle han absolut ge Grocholets!).
   Men under det hastiga, sakliga väljandet växte det ännu snabbare en känsla av tomhet inom Jaroslav; glädjen över kartorna var på något vis otillfredställande, overklig, och i stället fylldes han av grå saknad eller rentav skräck – skräcken för att komma för sent till regementet; tänk, om regementet redan gett sig iväg! nej, av en annan skräck – kanske föraningen om olycka? Och fast det han sysslade med nu i högsta grad var till nytta, borde han kvickt slänga vad han hade för händer och skynda tillbaka till regementet! – han hade inte tid att titta på de tyska manskapskasernerna, som rentav var finare än ryska kadettförläggningar. Han kände sig tom och oroad och tappade lusten att välja och vraka och se sig omkring: illa kvickt måste han återvända till de sina.
   Soldaten bar de hoprullade kartorna, och när Jaroslav skyndade tillbaka till plutonen, såg han hur starkt staden hade förändrats bara under denna timme: efter den främmande förtrollningen var den redan tysk. Hit och dit strövade bredbenta soldater som om de var hemma i byn och kände platsen utan och innan – och deras officerare kallade dem inte till sig, och det var inte Jaroslavs sak att lägga sig i det. Några rullade en öltunna. I staden hade de också hittat en höna, och fjädrarna rök, nedblodade, av en vindpust över körbanan och brokigt omslagspapper och tomma askar virvlade omkring. Under stövlarna knastrade det av utrunnet och krossat. Genom ett sönderlaget fönster en plundrad lägenhet, där hematmosfären ännu inte helt förötts men där kommoderna var utdragna och där det låg dukar, hattar och underkläder på golvet.
   Och genom honom drog oron: hur var det fatt med
hans pluton? höll verkligen också hans pluton på och …?

Read Full Post »

Lästrio: Historiska skildringar

Lästrio på En annan sida
Denna vecka förslår Petra på en annan sida att vi ska lista de tre bästa böckerna med historiska skildringar. Som vanligt är det inte helt lätt att begränsa sig, jag skulle nästan kunna göra en lista med bara deckare. Och när börjar egentligen historien? Men min lista ser i alla fall ut så här:

  1. Iain Pears: Den fjärde sanningen. Det sker ett dödsfall. Platsen är det akademiska Oxford under Cromwells tid. Läsaren får ta del av fyra olika verkligenheter, fyra olika versioner av vad som har hänt. Vad som egentligen har hänt? Ja, det får läsaren gradvis reda på genom de olika berättelserna. På ett annat plan finns frågan om vilket pris vi är beredda att betala för vetenskapliga framsteg. En fråga som alltjämt är aktuell.
  2. Lindsey Davies: Falco-serien. Falco är romare och privatdeckare i det romerska riket under dess storhetstid. Kejsare, senatorer rör sig mestadels i andra cirklar än Falco. I böckerna får vi följa det vanliga folkets affärer och föreställningsvärld. Var beredd att kliva över grannarnas sopor och bege dig ut i Roms trånga och mörka gränder!
  3. Ellis Peters: Broder Cadfael-serien. Det går vilt till i den lilla byn där munken Cadfael försöker ägna sin tid åt att odla läkeväxter och bota sjuka. Det närmaste en rättsmedicinare som den lokala sheriffen Hugh Beringer har att tillgå. Många böcker och många lik är det. En föregångare till Midsomer?

Bubblare

Umberto Eco: Rosens namn. En läsupplevelse för den enträgne, kräver tid och eftertanke för att förstå. En bok som sannolikt måste läsas flera gånger för att till fullo greppas. Jag var utmattad efter den första omgången och har inte gjort något nytt försök ännu. Men underbar film med Sean Connery m.fl. Det biblioteket vill jag ha!

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 7

Förra veckans citat vållade inga svårigheter. Det var naturligtvis David Gutersons ”Snow falling on Cedars”. Som flera påpekade har den filmatiserats med Max von Sydow i en av rollerna.
När jag skrev av texten njöt jag av språket och undrade varför jag inte har läst fler böcker av honom. Det bör åtgärdas i framtiden.

Här är veckans citat. Av denna författare har jag däremot läst merparten av utgivna böcker. Så vem har skrivit detta och vad heter boken?

Jag avskydde köksträdgården, men i den stunden avskydde jag fälten ännu mer. Vad som helst var bättre än att plocka bomull.
När jag sträckte mig efter en majskolv såg jag något mellan plantorna som kom mig att tvärstanna. Bakom köksträdgården låg en liten skuggig gräsplätt som var för smal för att spela boll på och alltså oanvändbar. Intill den låg husets östra vägg, den sida som man aldrig passerade. På västra sidan fanns köksdörren, uppställningsplatsen för pickupen, stigarna som ledde till ladan, uthusen och fälten. Allt hände på västra sidan; ingenting på den östra.
I hörnet, mot köksträdgården och utom synhåll för alla, hade någon målat en bit av den nedersta plankan. Målat den vit. Resten av huset hade samma ljusbruna färg som det alltid haft, samma trista färg som hängde samman med gamla tjocka ekplankor.
”Vad är det, Luke?” frågade mor. Hon hade aldrig brått i köksträdgården, eftersom den var hennes tillflyktsort, men i dag planerade hon ett bakhåll och det måste ske vid exakt rätt tidpunkt.
”Jag vet inte”, sade jag, fortfarande orörlig.
Hon klev fram till mig och kikade mellan majsplantorna som kantade och avskiljde hennes odling, och när hennes blick stannade vid den målade plankan stelnade hon också till.
Målningen var tjock i hörnet men blev tunnare när plankan närmade sig husets bakände. Det var uppenbarligen ett pågående arbete. Någon målade vårt hus.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »