Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bok’

Eftersom tisdagar är ganska tråkiga, varken starten på en ny fräsch vecka eller nära helgen kan det vara kul med lite förströelse. Denna gång blir det en engelsk text, varsågoda!

Författare och titel efterfrågas.

There were in the British Army at that time a number of ”exploring officers” whose business it was to talk to the local people, to steal the French Army’s letters and always to know the whereabouts of the French troops. Let your notions of war be as romantic as they may, Wellington’s exploring officers would always exceed them. They forded rivers by moonlight and crossed mountain ranges under the searing sun. They lived more behind French lines than English ones and knew everyone favourable to the British cause.

The greatest of these exploring officers was, without a doubt, Major Colquhoun Grant of the 11th Foot. Often the French would look up from whatever they were doing and see Major Grant on horseback, observing them from atop a far-off hill. He would peer at them through his telescope and then make notes about them in his little notebook. It made them most uncomfortable.

One morning in April 1812, quite by chance, Major Grant found himself caught between two French cavalry patrols. When it became clear that he would not outride them he abandoned his horse and hid in a little wood. Major Grant always considered himself to be a soldier rather than a spy, and, as a soldier, he made it a point of honour to wear his uniform at all times. Unfortunately the uniform of the 11th Foot (as of almost all infantry regiments) was bright scarlet and as he hid amongst the budding spring leaves the French had no difficulty whatsoever in perceiving him.

For the British the capture of Grant was a calamity akin to losing a whole brigade of ordinary men. Lord Wellington immediately sent out urgent messages – some to the French generals proposing an exchange of prisoners and some to the guerrilla commanders, promising them silver dollars and weapons aplenty if they could effect Grant’s rescue. When neither of these proposals produced any results Lord Wellington was obliged to try a different plan.

Extra bonusära till den som vet vad Lord Wellington gjorde.

Read Full Post »

Tonåring

Vi kom aldrig iväg och såg Disneys Råttatouille, istället investerade jag i dvd:n eftersom filmen hade fått så bra kritik. Bra animering, men jag vet inte, jag tyckte den saknade något. Nåväl, när jag och yngste sonen (i övre tonåren) bänkade oss för att titta på filmen letade han igenom fodralet och utbrast glatt:

”Titta, det är pyssel med!”, och började sedan att dra streck mellan de numrerade prickarna.

”Det är Pongo. Äsch, jag behöver färgkritor för de andra.”

När han var tolv läste han Patricia Cornwells bok om Jack the Ripper på engelska och nonchalerade pysslet som British Airways tyckte att han förtjänade när vi flög hem från London.

Själv satt jag med hakan hängande och tittade på, vid båda tillfällena.

Dagen efter fick jag skäll av honom för att jag inte dammsög vardagsrumsmattan på rätt sätt.

Tonåren, vilken förvirrande tid!

Read Full Post »

Kreditkortssmälta

London är en dyr stad. Om man dessutom tillåter sig att shoppa loss lite är det inte bara fötterna utan också kreditkortet som drabbas av skavsår. När vi hade besökt de utställningar som var skälet till resan var det bokhandlarna som lockade. Medan jag sökte igenom deckarsektionen på Foyles letade den käre maken i seriesektionen. Vi letade också efter en seriehandel som vi besökte vid förra Londonbesöket, utan resultat. Det löste sig sedan med Googles hjälp och maken inhandlade en ansenlig hög med serier.

Själv packade jag i väskorna böcker av:

  • Kathy Reich
  • Laurie R. King
  • Mark Haddon
  • Barbara Nadel
  • Ian Rankin
  • Richard Dawkins
  • Alexander McCall Smith
  • Lilian Jackson Braun
  • Akif Pirincci
  • Val McDermid
  • Josephine Tey
  • Dennis Lehane
  • Anne Rule
  • Jonathan Safran Foer
  • Steven Johnson

Och så gjorde jag ett fynd! I en av antikvariaten hittade jag en guide för samlare av deckare (utgivna på engelska fram till 1994) med information om författarna, vilka titlar de gett ut, information om omslag och förlag m.m. Hmmm!

Till skillnad från förra besöket så bestämde vi oss för att passera Harrods denna gång. Big mistake! Det blev dyrt. Den käre maken hittade skjortor på fritidsavdelningen och jag var dum nog att erbjuda mig att köpa en åt honom. Av någon anledning blev det två skjortor. När han började drägla över byxor av samma märke drog jag honom därifrån. Men han smet tillbaka och köpte sig en äkta Stetsonhatt i buffelskinn.

På vägen ned hittade jag en kabinväska som motsvarade alla min krav. Jag har letat i drygt ett år efter bra väska. Så den var jag tvungen att köpa. För säkerhets skull hoppade jag sen över damavdelningen. Jag hade köpt lite kläder på rean på annat håll, det fick räcka. Vi avslutade med ”afternoon tea” i terummet på gatuplanet. Det gör vi inte om, det var fruktansvärt sött.

Nu måste mitt kreditkort vila.

Read Full Post »

Relativ tid

Lagom till jul för några år sedan så slutade min armbandsklocka att gå. ”Slut på batteri!”, tänkte jag, och bestämde mig för att fixa det först efter helgerna så att jag kunde njuta av ledigheten utan att stressas av tidens gång.

Jag har ännu inte tagit på mig klockan igen. Det var för övrigt inte slut på batteri i klockan, den tog bara lite ledigt (fast nu är nog batteriet slut).

Jag upptäckte snabbt att en armbandsklocka trots allt inte är nödvändigt i dagens moderna liv. När jag arbetar, eller nu, så kan jag kasta ett öga på klockan nere till höger på datorskärmen. Är jag ute och rör på mig, finns det offentliga klockor på många ställen. Om inte annat så har mobiltelefonen en klocka förutsatt att jag har kommit ihåg att ladda den. Jag har till och med en väggklocka i mitt arbetsrum. Den retar gallfeber på alla som passerar dagarna efter byte mellan sommar- och vintertid (och viceversa) eftersom jag inte brukar vara så snabb att ställa om den och alla är vana att titta på den. Fortar sig gör den också.

Jag undrar mer och mer hur jag fick tiden att räcka till förr i tiden. Idag tycks den inte räcka till något. Då, med småbarn, heltidsarbete, häst etc., hade jag ändå tid att sy egna kläder eller sticka. Idag hinner jag inte mycket mer än att äta middag och titta på något teveprogram samtidigt som jag bloggar. Sen är det dags att sova. Hur gick det till? Om jag skaffar ny häst, då försvinner minst två timmar varje dag.

Men det finns kanske hjälp att hämta. Författaren Stefan Klein har skrivit en bok om tidstjuvar som refereras i en artikel i Svenska Dagbladet idag. Kanske ytterligare en bok att studera?

Read Full Post »

Londonstrategi

Jag tror jag har kommit på hur jag ska kunna frossa i böcker i London utan att öka på min hög med böcker som ska läsas alltför katastrofalt. Jag ska satsa på att försöka köpa böcker (förutom de som jag har på min lista) som jag har läst och kan tänka mig att läsa om men som jag saknar i min egen samling. Det är inte helt säkert att den käre maken delar den åsikten. Men han har å andra sidan fått köpa en fjärde traktor i dagarna så han är kanske inte riktigt i läge att klaga.

Jag hoppade in på Pocketshop på vägen hem idag (utan att köpa något, duktig!). I hyllorna där såg jag bland Mark Haddons två underbara böcker ”The Curious incident of the dog in the night” och ”A spot of bother”. Där fick jag idén.

Mark Haddon lyckas på ett oerhört ömsint sätt skildra personer som av olika skäl lever efter helt efter sin egen logik och hur det påverkar människorna runt omkring. Den första boken handlar om en pojke som lider av Aspbergers (har jag för mig att det var, annars något liknande syndrom). Även om jag inte kan bedöma om beskrivningen av pojkens upplevelser är korrekt så kände jag väl igen mig i omgivningen. Min yngste son gick i en skola som även hade specialiserat sig på ADHD/DAMP barn som klarade att delvis gå i normala klasser. Jag har också haft en arbetskamrat som var diagnosticerad med ett liknande syndrom. De är väldigt speciella människor och det är inte alltid helt lätt att interagera med dem eftersom de inte klarar att läsa det sociala språk som vi omedvetet använder när vi kommunicerar.

Hans andra bok handlar istället om en äldre man som av olika skäl drabbas av en mental kollaps samtidigt som hans dotter planerar att gifta sig. Har du inte läst dem så har du en fantastisk upplevelse framför dig.

Jag ska nog sätta Jonathan Safran Froer på listan också. Hans ”Extremely Loud and Incredibly Close” är i samma kaliber. Fullt möjligt att ”Everything is illuminated” slinker med också, den har jag inte läst men den sägs vara bra.

Read Full Post »

Flickböcker

I dagens Svenska dagblad finns en artikel om ”Anne på Grönkulla”. Om att den väldigt snabbt översattes till svenska och gavs ut här redan året efter den först publicerades i Kanada (1909). Artikelförfattaren menar också att den fortfarande är tämligen aktuell genom dess breda grepp, till skillnad från dagens barn- och ungdomsböcker som ofta är nischade kring en specifik problemställning. Generation efter generation har glatts åt Annes upptåg och positiva livssyn. Författaren själv återvänder då och då till boken. En klassiker, med andra ord.

Jag läste själv ”Anne på Grönkulla” när jag var i tonåren. Jag minns att jag tyckte om böckerna och jag har hela serien som jag har fått ärva. Jag tassade nyss ut i arbetsrummet och konstaterade att böckerna var tryckta under tjugotalet på Gleerups förlag i Lund. Den sist boken i serien, ”Lilla Marilla” var tryckt 1928. Just den boken har jag aldrig läst och ska jag vara ärlig så vet jag inte varför. Tog orken slut? Ville jag inte att serien skulle ta slut? Blev böckerna sämre och sämre? Ingen aning.

Ungefär samtidigt slukade jag andra flickböcker som bibliotekarierna på den lokala filialen rekommenderade. Sandwall-Bergströms ”Kulla-Gulla”-serie. Henne kunde jag relatera till. Inte för att jag själv var fattighjon utan för att vi hade ett sommarställe som hade varit soldattorp med ett rum och kök. Det låg i utkanten av byn och det var kilometer att gå för att komma till lanthandeln. Till torpet hörde lite betesmark och det fanns hönshus, vedbod och utedass. Min lillebror och jag fick, när vi var riktigt små, sova skavföttes i en gammal kökssoffa där träsitsen kunde fällas upp och det kunde bäddas i lådan under. Jag undrar om inte soffan hade byggts av bysnickaren eller möjligen någon av torpets tidigare innevånare. Så jag satt på trappan och läste, och fantiserade om att Kulla-Gulla hade bott där.

Alcotts ”Unga kvinnor”, Websters ”Pappa Långben” läste jag också med förtjusning. Min absoluta favoritbok var däremot ”Flickan som ville vara pojke” av Beulah Marie Dix. Den återkom jag till gång efter gång. Kanske var jag feminist redan på den tiden. Tyvärr har jag inte själv boken och eftersom jag hade glömt författarens namn så googlade jag fram det. En enda träff fick jag, en avhandling, ”Förklädda flickor”, om könsöverskridning i 1980-talets svenska ungdomsromaner. Det var intressant att konstatera att boken i princip är samtida med ”Anne på Grönkulla”. Dix bok kom ut 1906 men översattes inte till svenska förrän 1962. Man kan undra varför.

Jag undrar vad jag skulle tycka om böckerna om jag läste om dem idag. För några år sedan läste jag om en bok i en serie böcker som jag ärvt av min mormor och som jag ivrigt läste varje gång jag hälsade på hos henne. Det var inte ungdomsromaner utan kanske snarare en tidig motsvarighet till chiclit, av en tysk författarinna vid namn Courts-Mahler. Den var lika fängslande, på sitt ytliga plan, som jag kom ihåg dem. Med en stark kvinna som framgångsrikt drev sitt eget ärvda företag. Tyvärr havererades den totalt av det ”lyckliga” slutet. Hon gifte sig och överlämnade skötseln av företaget till den äkta maken. Usch, så irriterad jag blev. Jag har inte frestats att läsa om någon av de andra böckerna.

Read Full Post »

En bra bok?

En sak som jag har börjat fundera på, är vilka kriterier som används av proffsen för att bedöma om en bok är bra eller inte. ”Fängslar läsaren”, är ju uppenbarligen inte ett sådant kriterium. Jag misstänker att ”språkligt korrekt” inte heller nödvändigtvis hör till listan av kriterier. Inte heller ”originell”. Så vad i herrans namn är det för kriterier som de använder?

Kanske skulle jag mejla till Svenska akademin och ställa frågan vad de använder när de funderar på nobelpristagare. Tänk om svaret blir att de bara går på känsla! Fast det är jag lite för feg för, det erkänner jag gärna. Jag har funderat att ställa frågan hos valda bloggar, det blir kanske av om tillfälle yppar sig. Men enklast är ju att börja här även om jag inser att det är en fråga ut i en glest befolkad cyberrymd. Åtminstone i min ände av gatan.

Att jag frågar beror delvis på att jag är nyfiken men också för att jag ibland kan bli irriterad på människor som kategoriskt dömer ut vissa litteraturgenrer som ”skräp”. Jag tycker själv att om en bok är bra eller inte beror inte alls på genren. För mig finns det bra eller dåliga böcker inom samtliga.

Sedan är det naturligtvis viss personlig smak som avgör om man är road av gåtor, inte gillar våld, blir vansinnig på komplicerade släktrelationer med miljoner namn att hålla reda på eller älskar/hatar böcker som känslomässigt berör.

Om jag gör min egen lista på egenskaper på en bra bok kan den se ut så här (med reservation för senare ändringar):

  • En röd tråd som jag begriper, dvs. författaren vill säga något,
  • Gärna flera parallella trådar som går att följa och som ibland gör gemensam sak,
  • Naturliga dialoger,
  • Trovärdiga karaktärer,
  • Bra faktakontroll (också vid en översättning, blommande sommarblommor i april månad på dessa breddgrader etc. kan sänka intrycket av en hel text även om jag inte offentlig skulle såga boken),
  • Konsekvent språk,
  • Fängslande, det ska inte vara jobbigt att ta sig igenom boken,
  • Mer?

I somras diskuterade jag kriterier på nobelpristagarnas texter med några vänner och då föreslogs bl.a. att de skulle vara ”obegripliga”, åtminstone för vanligt folk. När jag har funderat närmare så undrar jag om inte ”får inte tillhöra någon särskild genre” är ett villkor. Det är i alla fall svårt att komma på någon författare som skrivit i en bestämd genre som fått Nobelpriset. De brukar höra till den där ”övrigt”-kategorin som jag ibland undrar om den har ett eget namn som lärdes ut en dag när jag var sjuk.

Read Full Post »

Bokmani

Jag börjar redan bli nervös inför bokrean. Jag har nämligen inte hunnit så långt i mina bokhögar som jag hade tänkt mig. Bokrean brukar innebära att jag köper flera nya böcker. Om det dessutom blir en Londonresa nu snart så innebär det också att jag köper en massa böcker där. Det gör det alltid. Tunnelbanan till Leicester square och sedan går jag Charing Cross Road upp förbi Foyle’s, Borders och Waterstone’s. För att inte tala om alla antikvariat och specialbokhandlar. Stor resväska krävs.

Men det var ju det att man måste hinna läsa böckerna också. Jag hade från början en hög med böcker bredvid sängen som väntade på att läsas. Numera är den fem högar, med olika kategorier, och två, nej ärligt talat kanske tre, subhögar. Jag väljer nästa bok ur den hög som är högst för tillfället och målet är just nu att ingen av högarna ska nå över fönsterbrädan. Det betyder att varje hög kan bli cirka en halvmeter. En av högarna når nu precis jämsmed brädan men alla andra når över. Jag kan bara tänka mig vad en Londonresa och bokrean kommer att innebära. Men jag måste ju köpa ”T” av Sue Graphton om den har kommit ut, och … fylla alla andra luckar jag har i mina samlingar.

Men jag övade idag, jag var inne i en bokhandel och lyckades komma ut utan att ha köpt någon bok. Duktigt. Sen upptäckte jag att jag under kvällen var på samma tillställning som en av våra kvinnliga deckarförfattare. Fast jag för feg för att be om en autograf eller ens prata med henne.

Read Full Post »

Läslust (uppdat.)

Jag måste erkänna att jag har (minst) en svaghet. Jag är väldigt förtjust i deckare. Både på TV och böcker. Efter att Vita huset slutade sändas så är det nästan bara deckare som jag ser på kvällarna när jag äntligen har tid att sätta mig ned. CSI, CSI Miami, CSI New York, Criminal Minds, Law and Order. Listan kan bli lång. Variationer på samma tema.

Jag har ibland undrat varför. Jag tror att det beror på att jag gillar att lösa problem. Lottens julkalender, Caveat Lectors fredagscitat, Matälskarens veckans matnörd är jag också förtjust i av samma anledning. TP och Kunskapsspelet gillar jag också, fast det handlar ju mer om fakta än om problem.

När jag hittar en en deckarförfattare som jag gillar har jag en ovana att försöka hitta författarens alla alster (åtminstone i samma serie) och köpa dem. Ja, jag har hört talas om bibliotek men de är sällan öppna när jag har tid. Författarna börjar bli ganska många men jag har några favoriter.

  • Sue Graphton
  • Dorothy Sayers
  • Patricia Cornwell
  • Peter Robinson
  • Andrew Taylor
  • George P Pelecanos
  • Val McDermid

Jag har säkert glömt några eftersom jag har så dåligt minne för namn. Hmm. Inga svenska författare. Jag läser i och för flera som jag tycker är ganska bra men kanske inte riktigt i samma klass.

  • Mari Jungstedt
  • Lisa Marklund
  • Håkan Nesser
  • Henning Mankell

Men det är ju en smaksak.

Read Full Post »

Förlagsberedskap?

Länge försökte jag ha som princip att försöka läsa åtminstone en bok av årets nobelpristagare, om det var en skönlitterär författare. Nu är det ett antal år sedan som jag tappade den vanan. Småbarn och andra åtaganden begränsade antalet böcker som jag hade tid och orkade att läsa.

Men förra året fick äntligen Doris Lessing priset. Hon har stått på min lista över tänkbara kandidater under många år. Så nu när hon fick priset tänkte jag att jag skulle läsa om någon av hennes böcker, och jag var övertygad om att jag hade flera av hennes böcker i bokhyllan. Så döm om min förvåning när jag inte hittade någon.

Så då var jag tvungen att låna eller köpa åtminstone en bok av henne. ”Den femte sanningen” erbjöds av en av mina bokklubbar, och jag tror inte att jag läst den tidigare, så jag slog till.

Till att börja med kan jag konstatera att den inte är pendelvänlig. En riktig tegelsten. Den känns lite rörig, det är lite svårt att hitta en röd tråd. Men jag kan förstå att den då den gavs ut 1962 ändå var en frisk fläkt eftersom den väldigt rakt skriver om sådant som vid den tiden inte var så vanligt. Kvinnans sexualitet och kommunister. Jag är inte säker på att jag tyckte om den. Bäst tyckte jag om delarna som handlade om Afrika.

Jag hade inte läst särskilt länge förrän jag började hitta korrekturfel. Det är tyvärr en andra natur. Jättebra i jobbet men lite störande när jag försöker läsa en god bok. Efter ett tag började se ett mönster. Alla korrekturfel var typiska för den typ av fel som uppstår när man scannar in en text och tolkar det automatiskt, ”att” blev ”ätt”, ”in” blev ”m”, ”vara” blev ”vära”. Totalt sett var det fler korrekturfel än normalt. Korrekturläsarna brukar lyckas bättre.

Det fick mig att fundera på hur väl förberedda förlagen är inför nobelprisen.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »