Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘citat’

Tisdag utan förströelse

Snöklocka

Snöklocka

Förrförra veckans citat var hämtat ur Torsten Ehrensmarks ”Instängd på Norra halvklotet”. Som så ofta en samling med krönikor. Marianne kom så småningom fram till svaret med lite hjälp från mig.

Jag har nu bestämt att göra ett uppehåll med tisdagscitaten. För att det ska vara roligt för er så måste jag kunna engagera mig lite mer än nu när jag i bästa fall kan kasta mig in i båset till lunch och kanske en sväng på kvällen. Som det ser ut just nu så kommer inte min arbetssituation bli bättre under den närmaste månaden och det betyder att jag knappt ens hinner läsa bloggar än mindre skriva inlägg. Men jag ska försöka.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 57

Jag måste erkänna att det börjar bli lite svårt att hitta nya spännande böcker att plocka citat ifrån. Inte så att jag har ont om böcker, tvärtom, men jag har svårt att bestämma mig.

Nåväl, förra veckan var, som båset ganska snabbt konstaterade, citatet hämtat från en av allas vår P G Wodehouse böcker, närmare bestämd antologin ”Alla tiders Wodehouse”. Av någon anledning förknippar jag alltid Wodehouse med grisar, jag misstänker att just denna berättelse en av anledningarna till det.

Men vem har skrivit detta?


Professorn var en man mellan 50 och 60 år i en elegant grå kostym och oklanderligt vit skjorta. Hela hans uppenbarelse och den bankdirektörsförnäma miljö han skapat åt sig själv i denna smutsiga källare under den pornografiska 42:a gatan var lika overklig som hans sysselsättning. Han visade oss först hur man vänjer en loppa av med att hoppa. Hon placeras i ett glasrör och varje gång hon hoppar slår hon skallen i taket. Loppan blir som man kan förstå missmodig av denna erfarenhet. Hon kan inte få utlopp för sin begåvning och då kommer professorn, kan jag tänka mig, som en räddare i själslig nöd. Han sublimerar de instängda drifterna med sysselsättningsterapi. Han knyter ett hårstrå runt loppans hals och hårstråt fäster han i en fin koppartråd, och när han sen har så att säga en hållhake på djuret, så lär han det att göra konster. Under föreställningen som varade i sex minuter, för allting är smått på en loppcirkus, fick vi se en kapplöpning, bollsparkning, en loppa som drev en karusell och ett par loppor som dansade till de spröda tonerna från speldosan. Kapplöpningen var en rafflande affär mellan två loppor spända för var sin romersk vagn som i filmen Ben Hur och en loppa som drog en kanon och den vägde 300 gånger så mycket som loppan. Kanonloppan vann. Kanonen kanske sköt på. Bollsparkarloppan höll han på koppartråden några centimeter över det vita fältet och gav den en boll stor som en ärta. Loppan höll fast bollen med benen och sköt plötsligt ett hårt och välplacerat långskott tvärs över den vita planen. Bollen luktar illa, förklarade professorn, och loppan vill ha iväg den så långt som möjligt ifrån sig. Det vore kanske nånting för svenska landslaget, att spela med en illaluktande boll. Har ingen tänkt på det förut?

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 56

Först en eloge till Niffin som inte gav upp. Men det är uppenbart att förra veckans citat var svårt och hjälpen från undertecknad och andra båsmedlemmar otillräcklig.

Förra veckans citat var hämtat ur Simon Singhs ”Fermats gåta”. En berättelse om hur världens mest kända matematiska problem löstes. Vetenskapshistoria med andra ord och intressant läsning.

Denna veckan försöker jag något enklare; fast jag har ju trott det tidigare och haft fel.


Med en liten suck steg lord Emsworth in i biblioteket och hittade sin bok.
Det fanns inte många böcker som i en stund som denna skulle ha kunnat skingra lord Emsworths dystra tankar, men den här boken lyckades. Det var Whiffle: ”Om Svinets vård”. Försjunken i det vackra kapitlet om skulor, sådor och kli, glömde han allt och förflyttades till en annan och lyckligare värld. Ja, så helt gick han upp i det, att när dörren tjugu minuter senare plötsligt flög upp var det som om en bomd hade exploderat under näsan på honom. Han tappade Whiffle och satte sig flämtande upp. Trots att hans pincené sin vana trogen lämnat sin plats, viskade en instinkt till honom att inkräktaren var hans syster Constance. En mening, inledd av orden ”Herregud, Connie!” hade just börjat lämna hans läppar, när hon avbröt honom.
”Clarence”, sade hon, och det var uppenbart att hennes nervsystem liksom hans hade råkat i olag. ”Det har hänt något alldeles förskräckligt!”

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 55

Förra veckan kom jag i sista ögonblick på att jag var tvungen att ändra den tänkta frågan ”Vad heter författaren?” till en vagare formulering. Varför? Jo, annars hade jag kunnat leda er i fel riktning och så kan vi inte ha det, eller hur? Ellery Queen är ju, som säkert flera av er vet, en pseudonym för en författarduo tillika namnet på den ledande detektiven i böckerna.

Ellery Queen skapades av Manfred Lee och Frederic Dannay men ska vi vara riktigt ärliga så har betydligt fler personer varit skribenter. Huvuddelen av böckerna skrevs av dessa två herrar men en omgång skrevs av spökskrivare under ledning av Frederic Dannay och ytterligare en omgång skrevs av andra personer under ledning Manfred Lee. Bland spökskrivarna fanns bland annat Jack Vance som också givit ut egna böcker. En av mina favoriter bland hans böcker är ”Cudgel’s saga”, en helt vansinnig historia men mycket underhållande.

Den första boken om Ellery Queen kom redan 1929 och den sista 1971. Ellery Queen har också förekommit i följetonger m.m. Citatet var, som båset snabbt listade ut, hämtat ifrån ”The Murderer is a Fox” (svensk titel ”Svälta räv”). Boken gavs ut 1945 och skrevs av duon själv.

Denna vecka tänkte jag mig något helt annorlunda, varifrån är nu detta hämtat?


   Följande morgon, onsdagen den 30 maj 1832, möttes Galois och d’Herbinville ute på ett ödsligt fält, på tjugofem stegs avstånd från varandra och beväpnade med pistoler. d’Herbinville åtföljdes av sekonder; Galois stod ensam. Han hade inte yppat för någon sin svåra belägenhet: den budbärare han sänt till brodern Alfred vägrade att förmedla nyheten om duellen innan den var över, och de brev han skrivit föregående natt skulle nå hans vänner först flera dagar senare.
   Pistolerna höjdes och avfyrades. d’Herbinville stod kvar. Galois träffades i magen och låg hjälplös på marken. Ingen läkare fanns till hands. Segraren gick ogenerat sin väg och lämnade kvar sin sårade, döende motståndare. Några timmar senare kom Alfred till platsen och förde brodern till Cochinsjukhuset. Det var för sent, bukhinneinflammation hade uppstått och följande dag dog Galois.
   Hans begravning blev nästan lika farsartad som faderns. Polisen trodde att den skulle bli medelpunkten för ett politiskt massmöte och arresterade trettio vapenbröder natten innan. Inte desto mindre samlades två tusen republikaner till akten. Det var oundvikligt att slagsmål bröt ut mellan Galois kamrater och regeringens tjänstemän, som anlänt för att hålla förehavandena under uppsikt.
   De sörjande upprördes eftersom de efter hand misstänkte att d’Herbinville inte var en bedragen fästman utan snarare agent för regeringen, och att Stéphanie inte enbart var älskarinna utan en beräknande förförerska. Historikerna har tvistat om huruvida duellen var resultatet av en tragisk kärlekshistoria eller hade politiska bevekelsegrunder. I vilket fall som helst dödades en av världens främsta matematiker vid tjugo års ålder efter endast fem års matematiska studier.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 54

Det var lugnt och stillsamt i båset förra veckan. Sportlov. Bara Niffin hittade hit. Men visste också vilken bok jag hade hämtat citatet från. För visst var det Sarah Waters ”Fingersmith”.

Ett råd till blivande författare som jag läst är att man inte ska överraska sina läsare. Den boken har inte Sarah Waters läst. Jag har aldrig blivit så lurad någon gång. Men positivt överraskad. En riktigt bra bok.

Men här är veckans citat, vad är detta?


   Bayard broke into a curious little run, making for an archway to the left of the foyer. Detective Howie, startled, took a heavy step in pursuit. But he stopped short, for Bayard Fox had stopped short … stopped to gaze into a room, an ordinary enough room, a typical Wrightsville Hill livingroom, but Bayard was looking at it as if therein lay the secret of all his lifetime and he was viewing it from some afterlife, with humility and wonder.
   He went in; and, infected by his mood, they followed him almost on tiptoe.
   Muttering, Chief Dakin hurled the windows and shutters open. A breeze blew in, and the sour air stirred sluggishly. And after a while it became almost breathable.
   ”I want the picture,” said Ellery. ”I want the picture of Jessica Fox as she was just before the tragedy.”
   He glanced at Bayard; but Bayard’s eyes were on the sofa, a French-provincial reproduction. Ellery wondered what there was in the undistinguished piece of furniture to attract the man. But then he realised that Bayard was not looking at the sofa, but at the afghan that lay upon it. It was imaginatively made, the work of a woman clever with her fingers. It lay on the sofa, its colours infaded, and one had merely to squint in order to see a pallid woman with clever fingers lying under it there, in the dust.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 53

Det slog mig just att förra veckans citat innebar ett helt år med citat på bloggen. Det trodde jag faktiskt inte när jag startade. Av och till tycker jag att det är svårt att hitta nya texter, ändå så lider jag inte brist på böcker. Det är kanske bara brist på fantasi.

Nåväl, förra veckans text var som nykomlingen Niffin (välkommen!) mycket riktigt konstaterade Pearl Bucks ”Kinfolk”. Pearl Buck läste jag flitigt för, tja 30 år sen eller så, men nu är det mycket länge sedan jag fördjupade mig i någon av hennes texter. Hon hörde till de författare som genom sina asiatiska skildringar fick mig att uppskatta texter om andra kulturer.

Denna vecka befinner vi oss närmare, åtminstone rent geografiskt. Var är detta hämtat?


   ‘You leave her alone,’ I said. Perhaps he heard something in my voice. He looked me over, and his voice turned rich.
   ‘Oh, Suky,’ he said, ‘have you grown squemish? Have you learned sweet ways, after your spell with the quality? Who would have said you should take so to serving ladies, with pals like yours, and a home like your home! What would Mrs Sucksby say – and Dainty, and Johnny! – if they could see your blushes now?’
   ‘They would say I had a soft heart,’ I said, firing up. ‘Maybe I do. Where’s the crime in that?’
   ‘God damn it,’ he said, firing up in his turn. ‘What did a soft heart ever do for a girl like you? What would it do, for a girl like Dainty? Except, perhaps, kill her.’ He nodded to the door through which Maud had gone to her uncle. ‘Do you suppose,’ he said, ‘she wants your qualms? She wants your grip, on the laces of her stays – on her comb, on the handle of her chamber-pot. For God’s sake, look at you!’ I had turned and picked up her shawl, and begun to fold it. He pulled it from my hands. ‘When did you become so meek, so tidy? What do you imagine you owe, to her? Listen to me. I know her people. I’m one of them. Don’t talk to me as if she keeps you at Briar for kindness’ sake – nor as if you came out of sweetness of temper! Your heart – as you call it – and hers are alike, after all: they are like mine, like everyone’s. They resemble nothing so much as those meters you will find on gas-pipes: they only perk up and start pumping when you drop coins in. Mrs Sucksby should have taught you that.’
   ‘Mrs Sucksby taught me lots of things,’ I said, ‘and not what you are saying now.’
   ‘Mrs Sucksby kept you too close,’ he answered. ‘Too close. The boys of the Borough are right, calling you slow. Too close, too long. Too much like this.’ He showed me his fist.
   ‘Go and fuck it,’ I said.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 51

Förra veckans citat kom från den Man Booker prisvinnande romanen ”The Gathering” av Anne Enright. Det är jag säker på att både Översättarhelena och Annannan hade kommit fram till när de var för sig rapporterade att de visste vad det var. En nykomlig, Kajsa (välkommen!), var dock först att namnge rätt författare.
Min förra chef gav mig i uppdrag att köpa boken om jag såg den under en tjänsteresa till Paris hösten 2007. Själv hade jag inte planerat att köpa den (men gärna låna av henne). På plats i Paris nåddes jag av beskedet om att hon hade avlidit hastigt. När jag sedan hittade boken i ”The Shakespeare bookshop”, på stranden mitt emot Notre Dame, kunde jag inte låta bli att köpa den ändå. Har du inte läst den kan jag meddela att den är läsvärd.

Nåväl, idag något annat. Titeln tycker jag står i kontrast till nedanstående skildring, men det beror kanske på hur den tolkas.

Vi har ätit, suttit i värmen från järnspisen. Ytterligare en bit av det gamla staketet har gått opp i rök för mänsklighetens skull, ingen värme är så god som den från en brinnande spis. Mosters gamla buckliga syltkittel står på och skakar för diskvatten och tvättvatten. Sängarna är färdigbäddade, brasan i kakelugnen brinner bakom luckorna, ute ser det ut att vara mörkt, men när jag går ut på verandan är kvällen som en mörkblå viol. En koltrast sjunger ned sin mjuka altröst. Så innerligt, men samtidigt låter han som om han ändå visste att ingen kommer att ens försöka förverkliga den försoning och eftertanke han vill påminna om, den som finns i innerlighet. Koltrasten sjunger egentligen om det där som jag alltid glömmer, och som kanske är just innerlighet och närvaro. Hemma har vi också en koltrast, och vi står på verandan och lyssnar på honom. Ibland ser vi den bubblande strupen och vi säger: Tänk så vackert det är, och sen går vi in och har glömt hans predikan.
Nog kan man undra över alla slag av fåglar och över deras olika sånger. Alla har sin känsla och karaktär som jag kan känna igen hos mig själv. Som bofinken. Ibland tycker jag att han låter lite för aningslöst glad, eller tillgjort glad, som de där hemska människorna som alltid säger: tack, jag mår jättefint, allting är bara toppen. Som låter som frisksportare som löser alla problem med kli och morötter och joggningsrunda, men som man inte kan gå till när man är lessen. Ändå blir jag överlycklig första gången jag hör honom och ser honom, och hör hans vanliga fuskande med slutklämmen. – Bofinken har kommit! Har du hört honom? Idlapojken är här! Och skatan, som skrattar så kallt som efter en lyckad affär, hur många hon än har lurat. Ett belåtet skyll-dig-själv-skratt, och till det hennes båda försiktiga och fräcka sätt att skutta fram mot det som intresserar henne. Att hon är så elegant är en förutsättning, snygga gångkläder har en lugnande inverkan. Rödhaken, han sjunger om de flydda och ljuvliga stunderna, jag brukar tänka på Kameliadamen när jag hör honom. på Greta Garbos mörka ögon på kudden och Robert Taylor som sitter bredvid sängen.

Sen måste jag faktiskt undra, varför är skatan en ”hon” när de övriga fåglarna omtalas som ”han”?

Read Full Post »

Older Posts »