Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘citat’

Tisdag utan förströelse

Snöklocka

Snöklocka

Förrförra veckans citat var hämtat ur Torsten Ehrensmarks ”Instängd på Norra halvklotet”. Som så ofta en samling med krönikor. Marianne kom så småningom fram till svaret med lite hjälp från mig.

Jag har nu bestämt att göra ett uppehåll med tisdagscitaten. För att det ska vara roligt för er så måste jag kunna engagera mig lite mer än nu när jag i bästa fall kan kasta mig in i båset till lunch och kanske en sväng på kvällen. Som det ser ut just nu så kommer inte min arbetssituation bli bättre under den närmaste månaden och det betyder att jag knappt ens hinner läsa bloggar än mindre skriva inlägg. Men jag ska försöka.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 57

Jag måste erkänna att det börjar bli lite svårt att hitta nya spännande böcker att plocka citat ifrån. Inte så att jag har ont om böcker, tvärtom, men jag har svårt att bestämma mig.

Nåväl, förra veckan var, som båset ganska snabbt konstaterade, citatet hämtat från en av allas vår P G Wodehouse böcker, närmare bestämd antologin ”Alla tiders Wodehouse”. Av någon anledning förknippar jag alltid Wodehouse med grisar, jag misstänker att just denna berättelse en av anledningarna till det.

Men vem har skrivit detta?


Professorn var en man mellan 50 och 60 år i en elegant grå kostym och oklanderligt vit skjorta. Hela hans uppenbarelse och den bankdirektörsförnäma miljö han skapat åt sig själv i denna smutsiga källare under den pornografiska 42:a gatan var lika overklig som hans sysselsättning. Han visade oss först hur man vänjer en loppa av med att hoppa. Hon placeras i ett glasrör och varje gång hon hoppar slår hon skallen i taket. Loppan blir som man kan förstå missmodig av denna erfarenhet. Hon kan inte få utlopp för sin begåvning och då kommer professorn, kan jag tänka mig, som en räddare i själslig nöd. Han sublimerar de instängda drifterna med sysselsättningsterapi. Han knyter ett hårstrå runt loppans hals och hårstråt fäster han i en fin koppartråd, och när han sen har så att säga en hållhake på djuret, så lär han det att göra konster. Under föreställningen som varade i sex minuter, för allting är smått på en loppcirkus, fick vi se en kapplöpning, bollsparkning, en loppa som drev en karusell och ett par loppor som dansade till de spröda tonerna från speldosan. Kapplöpningen var en rafflande affär mellan två loppor spända för var sin romersk vagn som i filmen Ben Hur och en loppa som drog en kanon och den vägde 300 gånger så mycket som loppan. Kanonloppan vann. Kanonen kanske sköt på. Bollsparkarloppan höll han på koppartråden några centimeter över det vita fältet och gav den en boll stor som en ärta. Loppan höll fast bollen med benen och sköt plötsligt ett hårt och välplacerat långskott tvärs över den vita planen. Bollen luktar illa, förklarade professorn, och loppan vill ha iväg den så långt som möjligt ifrån sig. Det vore kanske nånting för svenska landslaget, att spela med en illaluktande boll. Har ingen tänkt på det förut?

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 56

Först en eloge till Niffin som inte gav upp. Men det är uppenbart att förra veckans citat var svårt och hjälpen från undertecknad och andra båsmedlemmar otillräcklig.

Förra veckans citat var hämtat ur Simon Singhs ”Fermats gåta”. En berättelse om hur världens mest kända matematiska problem löstes. Vetenskapshistoria med andra ord och intressant läsning.

Denna veckan försöker jag något enklare; fast jag har ju trott det tidigare och haft fel.


Med en liten suck steg lord Emsworth in i biblioteket och hittade sin bok.
Det fanns inte många böcker som i en stund som denna skulle ha kunnat skingra lord Emsworths dystra tankar, men den här boken lyckades. Det var Whiffle: ”Om Svinets vård”. Försjunken i det vackra kapitlet om skulor, sådor och kli, glömde han allt och förflyttades till en annan och lyckligare värld. Ja, så helt gick han upp i det, att när dörren tjugu minuter senare plötsligt flög upp var det som om en bomd hade exploderat under näsan på honom. Han tappade Whiffle och satte sig flämtande upp. Trots att hans pincené sin vana trogen lämnat sin plats, viskade en instinkt till honom att inkräktaren var hans syster Constance. En mening, inledd av orden ”Herregud, Connie!” hade just börjat lämna hans läppar, när hon avbröt honom.
”Clarence”, sade hon, och det var uppenbart att hennes nervsystem liksom hans hade råkat i olag. ”Det har hänt något alldeles förskräckligt!”

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 55

Förra veckan kom jag i sista ögonblick på att jag var tvungen att ändra den tänkta frågan ”Vad heter författaren?” till en vagare formulering. Varför? Jo, annars hade jag kunnat leda er i fel riktning och så kan vi inte ha det, eller hur? Ellery Queen är ju, som säkert flera av er vet, en pseudonym för en författarduo tillika namnet på den ledande detektiven i böckerna.

Ellery Queen skapades av Manfred Lee och Frederic Dannay men ska vi vara riktigt ärliga så har betydligt fler personer varit skribenter. Huvuddelen av böckerna skrevs av dessa två herrar men en omgång skrevs av spökskrivare under ledning av Frederic Dannay och ytterligare en omgång skrevs av andra personer under ledning Manfred Lee. Bland spökskrivarna fanns bland annat Jack Vance som också givit ut egna böcker. En av mina favoriter bland hans böcker är ”Cudgel’s saga”, en helt vansinnig historia men mycket underhållande.

Den första boken om Ellery Queen kom redan 1929 och den sista 1971. Ellery Queen har också förekommit i följetonger m.m. Citatet var, som båset snabbt listade ut, hämtat ifrån ”The Murderer is a Fox” (svensk titel ”Svälta räv”). Boken gavs ut 1945 och skrevs av duon själv.

Denna vecka tänkte jag mig något helt annorlunda, varifrån är nu detta hämtat?


   Följande morgon, onsdagen den 30 maj 1832, möttes Galois och d’Herbinville ute på ett ödsligt fält, på tjugofem stegs avstånd från varandra och beväpnade med pistoler. d’Herbinville åtföljdes av sekonder; Galois stod ensam. Han hade inte yppat för någon sin svåra belägenhet: den budbärare han sänt till brodern Alfred vägrade att förmedla nyheten om duellen innan den var över, och de brev han skrivit föregående natt skulle nå hans vänner först flera dagar senare.
   Pistolerna höjdes och avfyrades. d’Herbinville stod kvar. Galois träffades i magen och låg hjälplös på marken. Ingen läkare fanns till hands. Segraren gick ogenerat sin väg och lämnade kvar sin sårade, döende motståndare. Några timmar senare kom Alfred till platsen och förde brodern till Cochinsjukhuset. Det var för sent, bukhinneinflammation hade uppstått och följande dag dog Galois.
   Hans begravning blev nästan lika farsartad som faderns. Polisen trodde att den skulle bli medelpunkten för ett politiskt massmöte och arresterade trettio vapenbröder natten innan. Inte desto mindre samlades två tusen republikaner till akten. Det var oundvikligt att slagsmål bröt ut mellan Galois kamrater och regeringens tjänstemän, som anlänt för att hålla förehavandena under uppsikt.
   De sörjande upprördes eftersom de efter hand misstänkte att d’Herbinville inte var en bedragen fästman utan snarare agent för regeringen, och att Stéphanie inte enbart var älskarinna utan en beräknande förförerska. Historikerna har tvistat om huruvida duellen var resultatet av en tragisk kärlekshistoria eller hade politiska bevekelsegrunder. I vilket fall som helst dödades en av världens främsta matematiker vid tjugo års ålder efter endast fem års matematiska studier.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 54

Det var lugnt och stillsamt i båset förra veckan. Sportlov. Bara Niffin hittade hit. Men visste också vilken bok jag hade hämtat citatet från. För visst var det Sarah Waters ”Fingersmith”.

Ett råd till blivande författare som jag läst är att man inte ska överraska sina läsare. Den boken har inte Sarah Waters läst. Jag har aldrig blivit så lurad någon gång. Men positivt överraskad. En riktigt bra bok.

Men här är veckans citat, vad är detta?


   Bayard broke into a curious little run, making for an archway to the left of the foyer. Detective Howie, startled, took a heavy step in pursuit. But he stopped short, for Bayard Fox had stopped short … stopped to gaze into a room, an ordinary enough room, a typical Wrightsville Hill livingroom, but Bayard was looking at it as if therein lay the secret of all his lifetime and he was viewing it from some afterlife, with humility and wonder.
   He went in; and, infected by his mood, they followed him almost on tiptoe.
   Muttering, Chief Dakin hurled the windows and shutters open. A breeze blew in, and the sour air stirred sluggishly. And after a while it became almost breathable.
   ”I want the picture,” said Ellery. ”I want the picture of Jessica Fox as she was just before the tragedy.”
   He glanced at Bayard; but Bayard’s eyes were on the sofa, a French-provincial reproduction. Ellery wondered what there was in the undistinguished piece of furniture to attract the man. But then he realised that Bayard was not looking at the sofa, but at the afghan that lay upon it. It was imaginatively made, the work of a woman clever with her fingers. It lay on the sofa, its colours infaded, and one had merely to squint in order to see a pallid woman with clever fingers lying under it there, in the dust.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 53

Det slog mig just att förra veckans citat innebar ett helt år med citat på bloggen. Det trodde jag faktiskt inte när jag startade. Av och till tycker jag att det är svårt att hitta nya texter, ändå så lider jag inte brist på böcker. Det är kanske bara brist på fantasi.

Nåväl, förra veckans text var som nykomlingen Niffin (välkommen!) mycket riktigt konstaterade Pearl Bucks ”Kinfolk”. Pearl Buck läste jag flitigt för, tja 30 år sen eller så, men nu är det mycket länge sedan jag fördjupade mig i någon av hennes texter. Hon hörde till de författare som genom sina asiatiska skildringar fick mig att uppskatta texter om andra kulturer.

Denna vecka befinner vi oss närmare, åtminstone rent geografiskt. Var är detta hämtat?


   ‘You leave her alone,’ I said. Perhaps he heard something in my voice. He looked me over, and his voice turned rich.
   ‘Oh, Suky,’ he said, ‘have you grown squemish? Have you learned sweet ways, after your spell with the quality? Who would have said you should take so to serving ladies, with pals like yours, and a home like your home! What would Mrs Sucksby say – and Dainty, and Johnny! – if they could see your blushes now?’
   ‘They would say I had a soft heart,’ I said, firing up. ‘Maybe I do. Where’s the crime in that?’
   ‘God damn it,’ he said, firing up in his turn. ‘What did a soft heart ever do for a girl like you? What would it do, for a girl like Dainty? Except, perhaps, kill her.’ He nodded to the door through which Maud had gone to her uncle. ‘Do you suppose,’ he said, ‘she wants your qualms? She wants your grip, on the laces of her stays – on her comb, on the handle of her chamber-pot. For God’s sake, look at you!’ I had turned and picked up her shawl, and begun to fold it. He pulled it from my hands. ‘When did you become so meek, so tidy? What do you imagine you owe, to her? Listen to me. I know her people. I’m one of them. Don’t talk to me as if she keeps you at Briar for kindness’ sake – nor as if you came out of sweetness of temper! Your heart – as you call it – and hers are alike, after all: they are like mine, like everyone’s. They resemble nothing so much as those meters you will find on gas-pipes: they only perk up and start pumping when you drop coins in. Mrs Sucksby should have taught you that.’
   ‘Mrs Sucksby taught me lots of things,’ I said, ‘and not what you are saying now.’
   ‘Mrs Sucksby kept you too close,’ he answered. ‘Too close. The boys of the Borough are right, calling you slow. Too close, too long. Too much like this.’ He showed me his fist.
   ‘Go and fuck it,’ I said.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 51

Förra veckans citat kom från den Man Booker prisvinnande romanen ”The Gathering” av Anne Enright. Det är jag säker på att både Översättarhelena och Annannan hade kommit fram till när de var för sig rapporterade att de visste vad det var. En nykomlig, Kajsa (välkommen!), var dock först att namnge rätt författare.
Min förra chef gav mig i uppdrag att köpa boken om jag såg den under en tjänsteresa till Paris hösten 2007. Själv hade jag inte planerat att köpa den (men gärna låna av henne). På plats i Paris nåddes jag av beskedet om att hon hade avlidit hastigt. När jag sedan hittade boken i ”The Shakespeare bookshop”, på stranden mitt emot Notre Dame, kunde jag inte låta bli att köpa den ändå. Har du inte läst den kan jag meddela att den är läsvärd.

Nåväl, idag något annat. Titeln tycker jag står i kontrast till nedanstående skildring, men det beror kanske på hur den tolkas.

Vi har ätit, suttit i värmen från järnspisen. Ytterligare en bit av det gamla staketet har gått opp i rök för mänsklighetens skull, ingen värme är så god som den från en brinnande spis. Mosters gamla buckliga syltkittel står på och skakar för diskvatten och tvättvatten. Sängarna är färdigbäddade, brasan i kakelugnen brinner bakom luckorna, ute ser det ut att vara mörkt, men när jag går ut på verandan är kvällen som en mörkblå viol. En koltrast sjunger ned sin mjuka altröst. Så innerligt, men samtidigt låter han som om han ändå visste att ingen kommer att ens försöka förverkliga den försoning och eftertanke han vill påminna om, den som finns i innerlighet. Koltrasten sjunger egentligen om det där som jag alltid glömmer, och som kanske är just innerlighet och närvaro. Hemma har vi också en koltrast, och vi står på verandan och lyssnar på honom. Ibland ser vi den bubblande strupen och vi säger: Tänk så vackert det är, och sen går vi in och har glömt hans predikan.
Nog kan man undra över alla slag av fåglar och över deras olika sånger. Alla har sin känsla och karaktär som jag kan känna igen hos mig själv. Som bofinken. Ibland tycker jag att han låter lite för aningslöst glad, eller tillgjort glad, som de där hemska människorna som alltid säger: tack, jag mår jättefint, allting är bara toppen. Som låter som frisksportare som löser alla problem med kli och morötter och joggningsrunda, men som man inte kan gå till när man är lessen. Ändå blir jag överlycklig första gången jag hör honom och ser honom, och hör hans vanliga fuskande med slutklämmen. – Bofinken har kommit! Har du hört honom? Idlapojken är här! Och skatan, som skrattar så kallt som efter en lyckad affär, hur många hon än har lurat. Ett belåtet skyll-dig-själv-skratt, och till det hennes båda försiktiga och fräcka sätt att skutta fram mot det som intresserar henne. Att hon är så elegant är en förutsättning, snygga gångkläder har en lugnande inverkan. Rödhaken, han sjunger om de flydda och ljuvliga stunderna, jag brukar tänka på Kameliadamen när jag hör honom. på Greta Garbos mörka ögon på kudden och Robert Taylor som sitter bredvid sängen.

Sen måste jag faktiskt undra, varför är skatan en ”hon” när de övriga fåglarna omtalas som ”han”?

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 50

Säger det något om Suzanne Brøggers prosa att i stort sett samtliga (mig själv inräknad), trots att vi alla har läst hennes ”Jadekatten”, inte kände igen citatet? Kanske inte, det kanske bara säger något om min (o)förmåga att ta fram ett bra citat. Ö-helena klurade i alla fall ut varifrån det var hämtat. Det hade jag räknat med.

Nå, varifrån kommer detta?


He was the one who talked most, but I didn’t mind. I wish I could remember what exactly he said, but conversation doesn’t stick to my memory of Liam. We never sat, one across from the other in proper chairs, in a house or restaurant, or bar. We talked as brother and sister might, looking elsewhere, or we sat on the floor, smoking, with our backs against the same wall, and we talked incidentally while looking at the passers-by, thinking about other things. We talked a lot in the dark, differently arranged: side by side in the double bed at Ada’s, top to toe once or twice at home, or perpendicular in the dive in Stoke Newington, with two beds heading into the same corner of the wall. I used to see the yellow patch around his mouth as the cigarette crackled and glowed – then the red tip flew in an arc, as if thrown away. It made me feel slightly nauseous, endlessly lurching for the catch, and staying still at the same time. I am very frightened of fire. It was the summer, and sometimes we were still talking when the sun came up – but I have no idea what these conversations were. I put a phrase into the bedroom air, like ”Joan Armatrading”, and I think,
We would never talk about her. I suppose we talked about family, though there was a privacy to these things too. What else – quantum mechanics?

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 48

Jag hade gått och sneglat ett tag på min samling av James A. Michener verklighetsinspirerade böcker och funderat på om jag skulle ta ett citat därifrån. ”Näh, för enkelt!”, tänkte jag varje gång, men ångrade mig sen inför förra veckans citat och plockade ned hans bok ”Polen”.

Min förvåning var stor över förvirringen i båset som dessutom verkade bli ännu större när jag försökte ge ledtrådar och tala om att titeln var omnämnd. Allas vår oefterhärmliga Översättarhelena hade ju sin vana trogen spikat den redan med sitt första ord i kommentaren, fast det tror jag hon var omedveten om just då.

För er som inte orkade ta reda på vilket namn Sofia Anhalt-Zerbst blev mer känd under så kan jag berätta att hon har gått till historien som Katarina II (den stora).

Så inför denna veckas citat vågar jag inte tro något, istället undrar jag vad ni tror att detta är? Verkligt, verklighetsinspirerat eller rent påhitt?


   De timmar eller rättare sagt minuter då jag över huvud taget hade tid att tänka i flödet av inrikes- och utrikespolistiska händelser upptogs fortfarande av James Baker. Även om jag försökte glömma honom påmindes jag ständigt av pressen och televisionen. Baker befann sig nu i vårt land och förflyttade sig snabbt från den ena republikens huvudstad till den andra. Sovjetisk och utländsk press överflödade av meddelanden om honom: informationer, sensationer, frågor – vanliga och retoriska, till och med giftiga. I fråga om sarkasm utmärkte sig framför allt våra pressorgan, i synnerhet de nya, som naturligtvis räknade sig till den demokratiska riktningen.
   Massmedierna ger sig inte utan vidare, och de första klunkarna av frihet berusade dem mer än ett ungt vin. Den förlamning och letargi som nästan undantagslöst varit typisk för vår censurerade press hade särskilt drabbat utrikesjournalistiken. Orsaken var kanske att förbuden inom denna sfär var starkare och det tabubelagda mer sakrosankt än på andra områden. Jag minns hur vi i ”Komsomolkan” omkring tjugo år tidigare hade försökt få en intervju med utrikeshandelsministern i ett ämne som var tabu i pressen. Hur försökte inte den dåvarande ministern Patolitjev hålla sig undan vår reporter och vilka instruktioner och skyddande skrivelser dolde han sig inte bakom! Först sedan jag på skämt hade hotat med att avskeda reportern om intervjun inte blev av lyckades han infånga ministern någonstans i utrikeshandelsministeriets labyrinter och förklara för denne man som en gång varit partisekreterare i Rostovdistriktet: ”Nikolaj Semjonovitj, ni kommer från Rostov precis som jag, och om vi inte stöder varandra kommer moskoviterna att köra över oss.” Patolitjev hade humor nog att uppskatta vad karlen sagt, strunta i alla förbud och släppa in honom i ”det allra heligaste”.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 47

I kommentarsbåset var aktiviteten förra veckan märkbart högre än de senaste veckorna och Full bokhylla konstaterade till sin förvåning att hon visste var det var, nämligen ett citat ur Kerstin Thorvalls ”När man skjuter arbetare …”.

Nu kommer denna veckas citat, vad är det?


De stöddes av många – av de mäktiga Potocki och ibland av de intelligentare medlemmarna av familjen Radziwill – men de var ledande.
   De motarbetades också av många – av familjerna Lubomirski, Lubonski och ständigt av den bottenlöst reaktionära familjen Mniszech i Dukla – men när 1750-talet närmade sig sitt slut såg det ut som om Czartoryski med sin strålande uppsättning systersöner av ätten Poniatowski skulle segra, och Polens möjligheter att utvecklas till en modern stat hade aldrig varit bättre.
   1757 ansåg de energiska bröderna Czartoryski att om Stanislaw någonsin skulle kunna bli kung måste han lära sig kungligt uppträdande, och de ordnade så han skickades till S:t Petersburg för att lära känna hovlivet. Han kom dit en snöig dag, en tjugofemårig tilldragande diplomat med ett gott uppförande, som talade franska, tyska och ryska; inom en vecka hade han gjort djupt intryck på en egensinnig och vacker tysk adelsdam, Sofia Anhalt-Zerbst, som sedermera skulle bli känd under ett mer storslaget namn, och inom ytterligare en vecka delade han säng med henne.
   De hade en lidelsefull kärlekshistoria: slädfärder över snötäckta ängar medan vargar ylade i skogen; en duell på en militärförläggning; konserter vid hovet; och oändliga lantliga utflykter när våren kommit. Den unga Sofias självkänsla stärktes av denna smickrande uppvaktning; Poniatowski blev vida bekant som hennes älskare, en oerhört lovande ung man, och det var här vid ryska hovet som han första gången öppet omtalades som en möjlig polsk kung. ”Med rysk hjälp”, sa Sofia flera gånger, ”skulle du kunna bli kung.”

Read Full Post »

Older Posts »