Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jordbruk’

Sommarförberedelser

Fria hästar

Hästarna springer oroligt längs staketet i vinterhagen. De stannar i hörnen och kikar ned mot sommarhagarna, undrande. Kan det vara så att ryktet stämmer? Är det möjligt? Är det verkligen dags snart?
”Jag ser en, jag ser en!” En fux frustar till och galopperar iväg längs staketet för att kontrollera.

Jo, mycket riktigt, det går människor i sommarhagarna och fäster isolatorer och drar ny eltråd. Lyfter upp och spänner förra årets tråd som har töjts ut under vintern. Slår i nya stolpar där det behövs. Konstaterar att vattenkranen har gått av och måste bytas, något har gått på den. Gör en mental not om att batteriet till det bärbara aggregatet måste laddas.

Som vanligt är det kallt och ruggigt nu när jobbet i sommarhagarna ska göras. Den försmak vi fick av sommaren lyser helt med sin frånvaro och temperaturen påminner mer om den som rådde under den s.k. vintern. Att släppa hästarna på sommarbete om en vecka känns konstigt. Men så ska det bli.

Annonser

Read Full Post »

Moderna antaganden?

VårkrokusEn morgon, när jag stressad hade lyckats klämma mig ombord på pendeltåget och till min lycka upptäckt en sittplats som jag var i färd att sätta mig på, så ringde min mobiltelefon.

Det är mycket ovanligt att jag får samtal så tidigt på morgonen. ”Det är nog om mamma!”, tänkte jag och fiskade därför raskt upp telefonen medan en och annan medpassagerare betraktade mig med milt (min tolkning) ogillande blickar.

”Hej, det är Berra från [mummel] spedition. Jag tänkte bara säga att jag räknar med att komma vid elva-tiden. Då behöver ni ha pallyften redo.”
”??? Förlåt, vad är det du ska leverera?”
”Det är stolpar och nät som ni har beställt.” Aha, det var mitt viltstängsel.
”Men du; har du ringt tidigare och kollat att det passar?”
”Nej, men jag ringer ju nu.” (Så dumma fruntimmer kan vara!)
”Ja, har du tur så kan du ringa det här numret och se om min man har möjlighet att passa dig, men jag kan inte garantera något.”
”Men det fattar ni väl att någon måste vara där och ta emot.” Nu började Berra låta karsk.
”Javisst, det är därför jag har varit i kontakt med leverantören om att få besked om när leveransen skulle ske, utan att få något svar.” Amper.
”Men jag har ju redan lastat på! Kan jag inte lasta av idag får ni betala två frakter.” Mindre karsk men vill göra ett sista försök att försöka förmå kunden att inse att hon hade fel och lösa hans problem. Men den gick jag inte på; vad kunde jag för övrigt göra åt saken där jag sakta men säkert rullade in mot staden?
”Du, ring numret! Det kanske löser sig.” Och det gjorde det.

Häromveckan var det dags igen. Denna gång satt jag på jobbet när det ringde.

”Hej, det är Lena på Posten paket!” [skrap, skrammel, rassel]
”Hej! Vad kan jag göra för dig?”
”Jo, jag ska lämna ett paket och undrar var ni finns någonstans?”
”Jaha, när ska du göra det?”
”Jag är på väg nu. Har just svängt in på grusvägen.”
”Jasså, okej, men då fortsätter du tills du kommer till den stora gården …”
Lotsa taxichaufförer som inte hittar kan jag nästan göra i sömnen numera och varje gång när jag förutspår att de kommer att se ett upplyst hus till vänster … nu! är de alldeles häpna. Att lotsa en brevbärare från norra sida stan var ingen match.
”Nu tror jag inte att det är någon hemma hos oss men du kan lämna paketet hos mina svärföräldrar, de bor i grannhuset. Är de inte hemma kan du bara lämna paketet på deras veranda.”
”Men, men … jag måste ha en underskrift …”

Nu undrar jag, är det modern fenomen att bara anta att det finns folk hemma? Eller ska jag skylla detta på att skattemyndigheten (dvs. staten) som anser att alla jordbruk ska vara företag?

Read Full Post »

Byråkrativånda

Den här tiden på året hör inte till den käre makens favorittider. Inte för att han tycker särskilt illa om vinter, eller i detta fall ovinter (berättade jag att jag plockade trattkantareller i lördags?). Nej, det har snarare med oönskad post att göra. Och då talar jag inte om spam.

EU-medlemskapet har goda sidor och det har dåliga sidor. Till de dåliga sidorna hör onekligen mängden byråkrati. Som lantbrukare får man absolut mer än sin beskärda del av den. Vi har ett litet jordbruk som inte går ihop ekonomiskt på egen hand. Men med hjälp av EU-bidrag så kan vi få det att åtminstone gå runt. Det intressanta är att innan EU-medlemskapet fick vi betydligt bättre betalt för fårköttet och ganska lite bidrag. Numera är förhållandena de omvända.

Vi vill gärna kunna ha fåren för att hålla landskapet öppet, utan dem skulle markerna runt om oss växa igen ganska snabbt. Tack vare fårens idoga arbete under många fårgenerationer är nu gården ett av de artrikaste områdena i kommunen och utgör kärnområde i ett naturreservat.

Men som sagt, det krävs bidrag. Och då måste man ge sig i kast med Jordbruksverkets blanketter och anvisningar samt framgångsrikt passera länstyrelsens granskning. Vi har blandade erfarenheter. Blanketterna frågar efter määääängder av uppgifter, alla skiften med olika typer av grödor eller användning ska nogrannt ritas in på kartor och reglerna skiljer sig självklart åt från föregående år.

Förra årets överraskning var att man inte får ha träd eller betande djur på betesmark. Åtminstone tolkade vi anvisningarna så och jag tror inte vi redde ut det. Jag tror faktiskt maken i slutänden struntade att söka bidrag för betesmarken. Han har haft för många kontakter av tredje graden med handläggare på länstyrelsen för att ens orka ta den diskussionen. De brukar ändå vara duktiga på att ilsket anmärka på saker som inte är fel eller kanske t.o.m. deras fel. Som t.ex. att hota med vite eftersom man inte får söka bidrag för mark som man varken äger eller arrenderar. Detta trots att den käre maken när han skickade in ansökan påpekade att länstyrelsen hade skickat ut felaktiga underlagskartor som angav delar av grannens mark såsom varande vår.

Så när gårdagens post innehöll ett tjock brev från Jordbruksverket med årets SAM-ansökan såg han inte lycklig ut. På kuvertet stod det ”Del 1”.

Read Full Post »