Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kvinnlig klassiker’


Puh! Det var på håret att jag hann läsa ut denna bok i Ett hem utan böckers Klassiska kvinnor inom den avsatta tiden.

Mitt Bones-beroende hade helt trängt undan minnet av denna utmaning, nästan fått mig sluta läsa böcker överhuvudtaget och bloggar också för den delen. Men som tur var undrade Martina hur det gick för oss och det inlägget råkade jag läsa. Sen lyckades jag glömma det en gång till och kom helt plötsligt veckan före semestern på att jag måste få tag i boken. Att beställa från någon nätbokhandel var inte att tänka på, så jag jagade i bokhandlarna utan framgång och lyckades så småningom hitta boken i det lokala biblioteket. Jag kan inte minnas när jag senast var där. Tidigare var det aldrig öppet när jag är hemma, utom möjligen helger och då åker jag inte gärna ifrån gården om jag kan undvika det.

Nåväl, vad ska jag säga om denna bok?

Sådär, tror jag att mitt sammanfattande intryck är. Tiden den är skriven och utspelar sig i men också ämnet gör att det finns klara släktdrag med Jane Austens böcker. Men det är också fullständigt klart att Jane Austen är den bättre författaren. Elizabeth Gaskell lyckas inte skapa samma liv i de olika inslagen av dramatiska händelser som ändå finns där. En försvunnen bror, skumma individer som stryker omkring, förlorade pengar, dödsfall och giftermål. Den förväntan som uppstår i Austens romaner finns inte på samma sätt.

Romanen skildrar en by med i huvudsak äldre kvinnliga ensamstående i det övre sociala skiktet. Lite intressant är det att när byn introduceras så verkar det som om det inte finns några män i den med undantag för prästen och läkaren. Men senare framgår det att det är gott om män, men i de lägre sociala skikten av bönder, hantverkare och köpmän men de är i stor utsträckning osynliga eller förekommer som statister.

Det Elizabeth Gaskell lyckas beskriva med tydlighet är just den markanta sociala skiktningen i 1800-talets England. Det faktum att kvinnorna i romanen förväntas leva upp till ett stort antal sociala koder trots knapra förhållanden. Och en förmögenhet ger ingen inträde i de högre sociala kretsarna. En av de scener som lever kvar i mitt minne är när en av personerna yppar en av sina största skamliga hemligheter. Hon berättar då att hennes största skatt är en handknypplad spets som hon tvättar själv och använder i fina sammanhang, till och med efter att den passerat genom kattens tarmkanal. Det skamliga är framförallt att hon tvättar spetsen själv.

Jag är inte någon litteraturvetare men jag tror att en av anledningarna till att jag uppfattar romanen som lite blek är att de kvinnor som skildras är ganska lika sinsemellan och kontrasteras egentligen aldrig mot något annat. Där är Austen betydligt duktigare på att skapa liv i berättelsen genom att kontrastera den sparsamma mot den slösaktiga, den tålmodiga mot den otåliga o.s.v.

Elizabeth Gaskell använder sig av ett berättarjag som i stor utsträckning står utanför de händelser som beskrivs men först i slutet av romanen får vi veta vad hon heter och egentligen blir det aldrig klart vilken relation ”jag” har till den plats och de personer som romanen rör sig kring. Det störde mig en smula.

Boken ger en intressant inblick i de villkor som ensamma kvinnor i de övre sociala skikten levde under vid den tiden, hur de gör nödvändigheten till en dygd och tillsammans skapar de nödvändiga illusionerna men ger mig inte någon stor läsupplevelse. Jag är tacksam över att jag är född i ett senare århundrade.

Däremot kan jag tänka mig att TV-serien är sevärd.

Annonser

Read Full Post »