Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lästrio’

Lästrio: Bästa reseskildringen

Bästa reseskildringarna

Lästrio: Bästa reseskildringarna

En annan sidas senaste lästrio handlar om de bästa reseskildringarna. Nu har jag grunnat i en dryg vecka på ämnet och har bestämt mig för vilka jag ska lista. Inte för att har varit lätt, det är aldrig Petras lästrio har jag insett.

  1. Jules Verne – Tsarens kurir. Mikael Strogoffs resa tvärsöver stora delar av det ryska tsarriket är en enda lång reseskildring som lärde mig mycket om den ryska geografin. Då när jag läste den för drygt trettio år sedan. En riktig bokslukarbok.
  2. Paul Theroux – The Old Patagonian Express Min förra chef lånade mig denna bok som jag nog annars inte hade hittat. Sydamerika är en kontinent som jag inte har läst så mycket om så det var intressant att läsa om denna resa längs hela kontinenten. Tågresans rytm och bokens rytm passade så bra ihop.
  3. Alain de Botton – Konsten att resa Helt strikt så är detta inte en reseberättelse men den behandlar resandet i olika former, från den form av resande som läsandet av reseberättelser är till de klassiska europaturnéer som ädla ynglingar i äldre tider förväntades göra.
Annonser

Read Full Post »

Lästrio: Böcker som förändrat mitt liv

Böcker som förändrat mitt liv

Böcker som förändrat mitt liv

Det var inget blygsamt tema för Petras senaste lästrio. Även om jag läser mycket så kan jag inte påstå att böcker har så stor inverkan på mitt liv, möjligtvis undantaget vissa läroböcker. Men det är knappast dem som denna lästrio skulle handla om.

Fast, vi skulle inte ta det hela så allvarligt som tur är. Så de här böckerna har knappast förändrat mitt liv, men ett visst intryck har de i alla fall gjort.

  1. Jean M. Auel: Grottbjörnens folk. När jag gick i gymnasiet så kom böckerna om Ayla, om hennes uppväxt i en neandertalfamilj, hennes fortsatta liv och möten med människor av hennes egen art. Böckernas trovärdighet och litterära kvalitet kan man ifrågasätta men de väckte ett intresse för människans historia hos mig och senare i livet sökte jag mig till ett forskningsprojekt inom ämnet. Det rann dessvärre ut i sanden, så idag får jag nöja mig med att läsa in mig på andras forskning eller kika på utställningen ”Den mänskliga resan” på Naturhistoriska riksmuseet. Har du inte sett den så kan jag rekommendera den.
  2. Lisbeth Pahnke: Britta och Silver. Serien om Britta och hennes ponny Silver slukade jag i yngre tonåren. Själv hade jag börjat rida som nioåring och var, om jag ska vara ärlig, länge ganska rädd för hästar men böckerna hjälpte mig bemästra den rädslan. Det gjorde även författarinnan har jag förstått; för inte så länge sedan hittade jag i mina gömmor ett brev som hon skrivit till mig, antagligen som svar på någon brevfråga. Nu har jag hållit på med hästar i närmare fyrtio år så det blev bättre men respekt kommer jag alltid att ha för dessa djur.
  3. Gerd Brantenberg: Egalias döttrar. Ärligt talat så kommer jag idag inte ihåg särskilt mycket av denna roman. Gör ni? Även den gavs ut när jag var tonårig och den gjorde verkligen ett intryck på mig. Detta att konsekvent vända på perspektiven visar verkligen hur starka de manliga normerna är i vårt samhälle. Även om jag inte är någon militant feminist så är jag starkt intresserad av jämställdhetsfrågor och jag undrar om inte denna roman har bidragit till det.

Read Full Post »

Lästrio: Tantsnusk

Tantsnusk

Lästrio: Tantsnusk


En annan sida kom häromdagen med en ny lästrio, tantsnusk. Det är inte precis min genre måste jag erkänna. Så vilka böcker som passar på min lista tog ett tag att lista ut.
Så här blev resultatet:

  1. D.H. Lawrence: Lady Chatterleys älskare. Visst måste det här vara en av de första böckerna i denna genre! Ett tidsdokument som är värd att läsa och som jag läste för många år sedan.
  2. Erica Jong: Fanny. Erica Jong skrev flera frispråkiga romaner. Vågade, skulle jag vilja påstå, åtminstone för en tonårstjej som jag var då. Rädd att flyga läste jag aldrig men däremot Fanny. Trots sin inramning i 1800-talet så var den mycket frispråkig. I mina föräldrars bokhylla hittade jag också ytterligare en bok om Fanny Hill som jag var tvungen att läsa.
  3. Shirley Conran: Lace. Den här boken vet jag att jag har läst någon gång för länge sedan. Slukade den vill jag minnas. Men inte kommer jag ihåg vad den handlade om, kanske ett kännetecken för genren? Tur att miniserien som baserades på boken finns på youtube så minnet kan fräschas upp.

Read Full Post »

Lästrio: Mest överskattade böcker

Lästrio

Lästrio


Hästsökandet och saker som måste göras till följd av min mammas bortgång som tvingade fram min bloggpaus har resulterat i att nu är jag efter med mina redogörelser av både lästrio och böcker från A-Ö. Fast jag ska erkänna att Petras tema ”Mest överskattade böcker” hör till de knepigaste hittills. De senaste veckorna har jag funderat på det av och till och sedan skjutit det inlägget framför mig. Och hade kanske gjort det oberoende av bloggpausen. Det krävs inte bara att jag kommer ihåg böcker som jag inte tyckte var så bra, dessutom ska jag komma ihåg vad jag hade tänkt mig innan jag läste boken. Det kan faktiskt vara lite för mycket för någon med guldfiskminne!

Men nu tror jag att jag har kommit på tre kandidater till denna lista:

  1. Paul Coelho: Alkemisten. När jag för några år sedan besökte Bok & Bibliotek konstaterade jag och en kollega att vi båda var nyfikna på två författare som båda hette Paul; Paul Auster och Paul Coelho. Vi bestämde att vi skulle köpa varsin bok av dem och byta. Jag hittade Alkemisten och min kollega köpte Orakelnatten. Alkemisten är visst en trevlig bok, ungdomsbok skulle jag vilja säga. Men inte lever den upp till de fantastiska omdömen som jag har sett. Nej, det gjorde den inte. (Paul Auster gav däremot mersmak.)
  2. Marion Keyes: När Lucy Sullivan skulle gifta sig. Nej, jag hör inte till målgruppen för denna typ av chiclit. Något som kom lite som en överraskning för mig som har kunnat läsa superromantisk kiosklitteratur med behållning. Men jag har faktiskt svårt att uppbåda någon entusiasm för noppor på strumpbyxorna, fel läppstiftnyans eller förändringar i vågens utslag.
  3. Catharina Ingelman-Sundberg: Brännmärkt. Jag läser, om jag ska vara ärlig, sällan bokrecensioner eller följer tidningarnas rekommendationer. Tyvärr tycker jag att recensenterna lite för ofta har ett behov av att hävda sin höga intellektuella nivå. Eller det är kanske redaktörerna som ställer krav på nivån. Inte vet jag, men i alla fall recenseras sällan böcker som jag blir intresserad av att läsa. Det här var ett undantag. Jag gillar historiska romaner så jag tyckte att det skulle bli kul. Tyvärr tyckte jag inte att boken höll ihop. Dialogerna påminde om pingis och det pedagogiska inslaget kring medeltidslivet i Stockholm blev lite för övertydligt. Kanske var jag på fel humör.

Read Full Post »

Lästrio: Tidskrifter

Det var en annorlunda lästrio som Petra har gett oss denna gång; Tidningar/tidskrifter som du helst läser.

Tidningar läser jag ju onekligen, ganska många till och med. Så vilka tre ska jag ta med? Vad sägs om dessa.

  1. Gör det själv. Jag har inte varit en fan av ”Äntligen hemma”. Och det beror nog enbart på att vi inte hade den kanalen förrän helt nyligen. På det stora taget kan jag inte påstå att jag är slav under alla gör-det-själv-program som finns på de olika tv-kanelerna. Men jag har upptäckt att det är roligt att snickra, så nu är jag prenumerant på en bra-ig tidning för sånt. Fast det är en av dessa nordiska tidningar som ges ut i hela Norden och med översättning, men möjligen inte tillräcklig anpassning till lokala förhållanden. Vilket jag upptäckte häromdagen när jag försökte köpa en färgtillsats som de rekommenderat men inte finns i Sverige, bara i Danmark och Norge. Fast jag gillar tidningen ändå.
  2. Allt om Handarbete. En gång i tiden hade jag tid för handarbete, hur märkligt det än kan te sig idag. Tidningen har jag haft i princip sedan den startade (med ett litet förargligt uppehåll något av de första åren eftersom jag inte hade råd) och nu kan jag inte sluta prenumerera.
  3. National Geographic. Vilka bilder! För den som tycker om att fotografera naturen så är den här tidningen helt underbar. Man måste inte läsa artiklarna, det räcker att se bilderna för att få valuta för prenumerationsavgiften. Jag önskar jag kunde fotografera så …

Read Full Post »

Lästrio: Debutromaner

Veckans lästrio ska handla om bästa debutromanerna. Sådana finns det naturligtvis mängder av eftersom varje författare någon gång måste ha skrivit sin första bok. Svårigheten ligger i att veta om det verkligen är författarens första bok. Nåväl, här är min lista:

  1. Donna Tartt: The Secret History. Donna Tartts skildring av de mörka sidorna i det akademiska livet hör till de bättre. Ett genomarbetat språk. En av de bästa böcker jag läst men det är ett tag sedan nu.
  2. Susanne Clarke: Jonathan Strange and Mr. Norrell. Otroligt originell handling som blandar faktisk historia och historiska karaktärer med magi. Intressant grepp och intressant historia som jag hade svårt att släppa.
  3. Margaret Mitchell: Gone with the Wind. Har ni inte läst denna bok har ni absolut missat något. Inte bara författarens debutroman utan också den enda roman som hon skrev. En sådan succé att personalen vid förlaget fick 18 % bonus det året, om man ska tro Wikipedia.
    Filmen var inte heller dålig!

Read Full Post »

Lästrio: Sverigeskildringar

Med anledning av nationaldagen har Petra angett Sverigeskildringar som tema för veckans lästrio.
Som vanligt ingen lätt uppgift, mycket handlar om vilket Sverige som ska skildras, men här kommer tre förslag.

  1. Roslund & Hellström. Box 21. Deckare tycker jag är en underskattad genre när det gäller miljö- och samhällsskildringar. Det är en form som ger möjlighet att lyfta fram det inte så idylliska och smutsiga som också är Sverige. Få gör det så bra som deckarduon Anders Roslund och Börge Hellström. Denna bok handlar om det som kanske sker i lägenheten intill dig, trafficking. En avskyvärd hantering. Deras övriga titlar är lika läsvärda.
  2. Kjell Eriksson. Den hand som skälver. Kjell Eriksson skriver om kriminalinspektör Ann Lindell, verksam vid Uppsalapolisen. Detta är den åttonde boken om henne. Erikssons deckare tar upp mer ”vanliga” brott och beskriver livet i en vanlig stad. Ann Lindells personliga liv är en stor del av böckerna, ingen dans på rosor eftersom hon är ensamstående mor men heller inte någon tragisk kontrast till hennes professionella liv. Ganska vanligt det också. Ovanligt är väl snarare att en manlig författare har en kvinnlig huvudperson. Jag tycker han lyckas bra med det.
  3. Theodor Kallifatides. Ett enkelt brott. Ibland blir en beskrivning bäst om den görs med ett utifrånperspektiv. Med sin grekiska bakgrund ser Kallifatides med andra ögon, kanske klarare än vi själva. Detta är den första av några deckare som han har skrivit om Huddingepolisen.

Read Full Post »

Older Posts »