Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘London’

Reserapport

Men javisst, jag måste ju skriva en reserapport från förra helgens utflykt till London också.

Författaren till jubilerande bok 2009.

Författaren till jubilerande bok 2009.

Visste ni förresten att nästa år kommer det på ett av de museum som jag besökte, och flera liknande museer runt om i världen, jubileet av utgivningen av en bok att firas? Inte så vanligt, eller hur?

Här få ni en bonusquiz; vilken bok är det och hur många år är det sedan den publicerades?

Som ledtråd får ni här mitt foto av en staty av författaren.

Böcker är det enda absolut givna vid mina Londonbesök; det blir alltid minst ett besök på Charing Cross Road. Efter förra London-besöket då jag hittade ”Murder One” (vänstra sidan på väg från Leichester Square mot Oxford Street) så kommer denna butik att ingå i mina ”måsten”. Den ligger nästan tvärs över från Foyle’s, som länge stått på den listan, så det kommer inte att vara några problem.

Denna gång delade den käre maken och jag upp oss. Han har inget större intresse för deckare, han skulle istället ta sig till Forbidden Planet och leta bland deras serier.

”Hur mycket tid behöver du? Var ska vi ses?” undrade han.
”Tja, en halvtimme kanske. Vi kan väl ses på kaféet på Foyle’s sen?”
”OK, om fyrtiofem minuter då.” Den käre maken har lärt sig att plussa på mina tidsuppskattningar. (Om jag ska vara i stallet tio minuter brukar det ta minst trettio minuter.)
”OK.” Jag smet in i butiken.

Efter fem minuter, okej kanske tio, hade jag plockat på mig alla titlar av Laurie R. King som jag inte redan ägde. Det var sex stycken. En till bok av Ann Rule, en av Linda Fairstein som Martina rekommenderade (dock inte samma titel), en bok om skrivande (måste komma igång med min egen bok igen).

Jaha, vad skulle jag göra sen?

Det var lika bra att trava över till Foyle’s. Där nöjde jag mig med att köpa ett par böcker på den historiska avdelningen till sönerna. Bl.a. ett signerat ex. av Tom Holland’s senaste bok ”Millenium”. Sen satte jag mig i kaféet för att läsa i väntan på den käre maken. Jag såg när han kom. Han såg inte mig utan satte sig någon annanstans. Jag fick skicka ett SMS. Ursäkten var att jag var så långhårig nuförtiden att han inte kände igen mig. Jag gissar att jag var lika långhårig när han lämnade mig tvärsöver gatan …

Vi hade löst pratat om att gå på musical denna gång men som vanligt orkade vi inte när det kom till kritan, istället avslutade vi dagen med att gå till den indiska restaurangen ”Malabar Junction” på Great Russel Street som vi hittade förra gången. De har så gooood mat. Däremot nekade kyparen mig att beställa kikärterna, han sa att jag inte skulle orka dem också. Och det hade han i och för sig rätt i. Next time!

Men resans höjdpunkt var nästan pausen vi gjorde denna sensommardag i Sloane Park, en glas vitt vin och en god bok.
Fast Imperial War Museum som vi besökte på söndagen kommer vi att återkomma till.

Löv i motljus i Sloane Park

Löv i motljus i Sloane Park

Read Full Post »

Vart ska detta leda?

Jag har rest ganska mycket, många flygresor har det blivit, mestadels i tjänsten. Inte så mycket privat. Men jag måste erkänna under alla åt som jag har flugit har jag aldrig råkat ut för det som hände igår. Det började redan på Arlanda. När vi gått ombord så blev vi stående vid gaten; det brukar aldrig vara ett gott tecken. Efter en stund ljöd kaptenens röst över högtalarna.

”Vi saknar en passagerare som har bagage ombord. Just nu letar personalen efter båda och när vi hittat den ena eller den andra så kan vi ge oss iväg. Vi har idag ingen slottid att passa utan kan ge oss iväg när vi är klara.”

Men hallå? När flög ni senast ett plan som inte hade en slottid att passa? Brukar inte det ständiga problemet vid förseningar vara att de har missat sin slottid och måste invänta en ny?

När vi sedan närmade oss London kom kaptenen med följande häpnadsväckande meddelande:
”Ja, vi har fått besked om att vi inte behöver köa in mot Heathrow utan kan flyga med högsta fart in mot landning och räknar med att landa cirka 20 minuter före beräknad landningstid.”

?? Heathrow, en av världens mest trafikerade flygplatser? Overkligt.

Jag borde kanske ha köpt en lott idag.

Read Full Post »

Kreditkortssmälta

London är en dyr stad. Om man dessutom tillåter sig att shoppa loss lite är det inte bara fötterna utan också kreditkortet som drabbas av skavsår. När vi hade besökt de utställningar som var skälet till resan var det bokhandlarna som lockade. Medan jag sökte igenom deckarsektionen på Foyles letade den käre maken i seriesektionen. Vi letade också efter en seriehandel som vi besökte vid förra Londonbesöket, utan resultat. Det löste sig sedan med Googles hjälp och maken inhandlade en ansenlig hög med serier.

Själv packade jag i väskorna böcker av:

  • Kathy Reich
  • Laurie R. King
  • Mark Haddon
  • Barbara Nadel
  • Ian Rankin
  • Richard Dawkins
  • Alexander McCall Smith
  • Lilian Jackson Braun
  • Akif Pirincci
  • Val McDermid
  • Josephine Tey
  • Dennis Lehane
  • Anne Rule
  • Jonathan Safran Foer
  • Steven Johnson

Och så gjorde jag ett fynd! I en av antikvariaten hittade jag en guide för samlare av deckare (utgivna på engelska fram till 1994) med information om författarna, vilka titlar de gett ut, information om omslag och förlag m.m. Hmmm!

Till skillnad från förra besöket så bestämde vi oss för att passera Harrods denna gång. Big mistake! Det blev dyrt. Den käre maken hittade skjortor på fritidsavdelningen och jag var dum nog att erbjuda mig att köpa en åt honom. Av någon anledning blev det två skjortor. När han började drägla över byxor av samma märke drog jag honom därifrån. Men han smet tillbaka och köpte sig en äkta Stetsonhatt i buffelskinn.

På vägen ned hittade jag en kabinväska som motsvarade alla min krav. Jag har letat i drygt ett år efter bra väska. Så den var jag tvungen att köpa. För säkerhets skull hoppade jag sen över damavdelningen. Jag hade köpt lite kläder på rean på annat håll, det fick räcka. Vi avslutade med ”afternoon tea” i terummet på gatuplanet. Det gör vi inte om, det var fruktansvärt sött.

Nu måste mitt kreditkort vila.

Read Full Post »

Matrapport London

En god vän till mig, irländare bosatt i Dublin, är bra på att berätta historier. En egenskap som jag är avundsjuk på för själv är jag urusel, kan i princip bara en. För några år sedan berättande han en historia om himlen och helvetet som var riktigt rolig. Särskilt i det aktuella sällskapet som bestod av personer från flertalet EU-länder. Den spelar på alla våra fördomar om varandra.

Heaven, is a place where,
the French are the cooks,
the Germans organise things,
the Italians provide the wine,
the Brits entertain,
the Irish provide the whiskey,
the Swedes do public service.

Hell, is a place where,
the French do public service,
the Germans provide the whiskey,
the Italians organise things,
the Brits are the cooks,
the Irish provide the wine,
the Swedes entertain.

Ungefär så där, fast med fler länder inblandade och möjligen med lite andra egenskaper tillskrivna de inblandade nationaliteterna. Men faktum är att brittisk matlagning inte hör till mina favoriter och när jag är i Storbritannien så brukar jag äta allt annat än inhemsk mat. Så ock denna gång.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så hamnade vi den första kvällen på en italiensk restaurang på Baker Street, ”Strada”. Det var den första riktiga restaurang som vi passerade och eftersom vi var trötta ville vi inte förlänga jakten. Men den såg full ut och vi var på vippen att gå vidare men sen såg jag en bit vägg i bakändan, som kanske var något annat än gången ut till köket, så jag tyckte att det kunde löna sig att åtminstone fråga. Tur var det. De hade fler bord och fantastisk italiensk mat. Vi rullade ut efter att ha ätit mjäll spenatsallad och en pepparstek som smalt i munnen. Kan absolut rekommenderas.

Nästa kväll hade vi tänkt att gå på det som vi nästan börjat betrakta som ett stamställe, en vietnamesisk restaurang på Queensway, men en första rekogniceringsvända på väg till hotellet dag ett visade att den var borta. Till stor besvikelse. Så då ville jag att vi skulle välja en av de indiska där istället. Nu blev det inte så.

När vi vacklade ut från British museum var klockan drygt ett och hög tid för lunch. Eftersom vi inte var så jättelångt ifrån kinakvarteret så började vi gå i den riktningen med en outtalad tanke om att äta lunch där. Det skulle passa bra med våra planer att besöka bokhandlarna längs Charing Cross också. Men magarna knorrade och en bit in på Great Russell Street så gick vi förbi en indisk restaurang. Det såg vid första anblicken visserligen ut som en hål-i-väggen restaurang men indiskt är indiskt så det skulle nog gå att äta.

Vilket misstag, detta var en restaurang som affärsluncher avåts i. Maten var absolut himmelsk. Den käre maken, som varit lätt skeptisk till indisk mat sedan mitt något misslyckade försök att laga till Matälskarens indiska recept, var helt lyrisk över en aubergineröra han beställt (som jag tyvärr glömt namnet på, Aal poong?) och min Green Chicken Masala var nog den bästa jag någonsin ätit. Jag vet inte vad den indiska motsvarigheten till paltkoma kan vara men den inträffade när jag släpade mig upp till kaféet på Foyle’s. Boj, oboj.

Det enda vi ångrar idag är att vi inte gick tillbaks och åt ytterligare en måltid där. Åker ni till London och tycker om indiskt och ev. lite stark mat så se till att gå till ”Malabar Junction” på 107, Great Russell Street (mellan British Museum och Tottenham Court Road). De specialiserar sig på sydindiskt kök.

Read Full Post »

Utställningsrapport

Jag lovade att det skulle bli rapport på veckans museibesök idag. Dessa utställningar var det främsta skälet till att vi överhuvudtaget tog oss till London. Shopping var en bonus.

Tutankhamon and the Golden Age of Phaeroes

Redan på måndagskvällen tog vi tunnelbanan ut till North Greenwich och det som tidigare hette Millenniumdomen men som nu har döpts om till O2 efter huvudsponsorn. En arena av Globen-typ men betydligt större. Jag ångrade snabbt att jag inte hade packat med en kamera när jag såg den ”mur” av sedum och vattenfall som kantade gångvägen från tunnelbanan till arenans ingång. ”Sluta drägla och få inga idéer, fast det är väl redan försent.”, var den käre makens kommentar. Helt riktigt.

Utställningen var byggd för att svälja stora mängder besökare. Så här en måndagkväll under den sista insläppstiden var det inte så mycket folk. Det var gott om utrymme kring alla föremålen. Texten upprepades på flera platser i montern, i princip gick den att läsa från varje håll. De hade också placerat text längs toppen på montern så att den kunde läsas från håll. Det var samma text som också fanns intill föremålen. I varje rum avhandlades ett ämne eller koncept och det var lagom mycket text (jag är i allmänhet ganska otålig och vill inte stanna för länge vid varje monter).

Den som vill se Tutankhamons mask blir besviken eftersom den inte finns med men personligen tycker jag inte att det gör så mycket eftersom det fanns mycket annat både vackert och intressant i utställningen. Det jag möjligen kan vara kritisk till är att de använder masken i marknadsföringen och på katalogen vilket kan skapa falska förhoppningar.

Jag såg också den förra världsutställningen om Tutankhamon, den gången i Berlin, och om jag så här i minnet jämför de båda så var nog den här betydligt mer professionell även om betydligt färre föremål visades. Det jag framförallt minns av den förra utställningen var mängden människor som besökte den. Med myrsteg och hopklämda tog vi oss förbi alla de utställda föremålen i något som kändes som en grotta. Det fanns ingen möjlighet att stanna till och studera någon detalj närmare. Det är uppenbart att utställningsmakare har lärt sig med tiden.

First Emperor

Som jag nämnde häromdagen så tog vi oss till British Museum en halvtimme innan öppningsdags och lyckades därmed få tag i några av dagens biljetter. I morgonkön stod flera personer som kommit med sitt bagage efter att ha checkat ut för att göra ett sista försök att komma in innan de åkte hem. När vi kom tillbaka till museet för att se utställningen straxt före tolv så var det utsålt för dagen.

Utställningen visas i museets bibliotek. De hade byggt upp en entresol ovanpå läsesalen, samma typ av lösning som kan ses på mässor av olika slag. Här var det betydligt fler människor än på O2 och vi sniglade oss fram mellan montrarna enligt den snitslade banan. Tyvärr hade nog de utställningsansvariga inte räknat med en så stor mängd besökare så vissa saker som de hade tänkt sig, t.ex. att besökarna skulle titta på ett föremål från olika håll var svårt att göra i praktiken eftersom det inte var så lätt att röra sig i vissa delar av utställningen. I montrarna låg texterna bara intill föremålen och det var knepigt att komma åt att läsa dem. Det hade underlättat betydligt om de gjort på samma sätt som de som byggde Tutankhamon. Mängden text var däremot ganska lagom. Jag kan rekommendera att hyra audioguiden, det gav en möjlighet att få bra information om föremålen även om man missar monterns text. Museet beräknar att det tar en timme att gå igenom utställningen men det tog längre tid när vi gick, främst för att det var så mycket folk.

Föremålen då?! Helt faschinerande. Vissa saker var i stort sett i naturlig storlek, detaljerna otroliga och jag tycker också att museet hade lyckats bra med att sätta föremålen i sitt sammanhang och förklara kejsar Qins storhet. Det var inte så många terrakottakrigare och den fantastiska känsla som det måste vara att se dem på plats uppnås naturligtvis inte men ändå … Utställningen stänger 6 april, den är värd att besöka.

British Museum ökade förra årets besöksantal med 12 % tack vare utställningen, totalt hade de 5,4 miljoner besökare. Jag frågade i informationen hur många biljetter de säljer per dag till terrakottakrigarna men de visste inte riktigt men däremot så fick jag veta att de ursprungligen hade släppt in 50 personer per insläpp och nu hade ökat till 70 personer. En snabb huvudräkning (nej, jag skojar, det finns räknare på datorn) visar då att de ursprungligen sålde: 1 900 biljetter mån-ons, 3 900 biljetter tors-fre, 4 500 lör-sön och att det nu har ökat till 2 660, 5 460 resp. 6 300 biljetter. Otroligt.

När vi var på British Museum passade vi också på att titta lite på annat också och i rummet bakom biblioteket (från entrén sett) så fanns en fantastisk installation av en konstnär. Det var två ”vävar”, kan man kanske kalla det, som följde en man och en kvinnas liv från födseln till graven (åtminstone i mannens fall), och där det i väven fanns alla piller som de hade stoppat i sig; vitaminer, järntabletter, p-piller, cellgifter, betablockerare etc. Nu kommer jag inte ihåg exakt hur många piller vi i genomsnitt beräknas äta under ett liv men det var många tusen. Den fick bli min upplevelse av modern konst denna resa, jag kom inte iväg till Tate Modern den här gången heller.

Read Full Post »

I’ve noticed that the Brits are good at pointing out hazards with differents signs. ”Look left”, when you’re about to cross the street, ”Mind your head”, when you’re squeezing in through a passage to get to the tables in the back of the restaurant etc. But they’ve failed to warn you about the risks associated with leisure time. Not only do you risk getting a tennis elbow by certain activities performed in your own time such as playing computer games, seemingly safe undertakings as going to museums may be dangerous to your well-being. I’m currently suffering from a serious case of museum legs. Sitting down in an Internet cafe is a real relief to my feet and legs. Having visited both the Tutankhamun and the First Emperor exhibitions has taken its toll.

When I suggested a visit to Tate Modern yesterday, my husband looked strangely at me. ”Are you suggesting that I should come with you? That is not very high up on my priority list. I need to go shopping for a new hat, and some comic books, and …” (As in ”No way I’m coming with you!”.) In my present condition I’m less certain I’ll go there myself.

Todays visit to the British Museum was a real hit though, I’ll make a full report on Friday. We arrived at the museum about half an hour before the gates opened. At that time the queue was about a hundred meters long. By the time we got to the teller the next time slot available was at noon. So we had a few hours to spare and I decided it would be perfect to spend it in the crime bookshop that had been recommended by a fellow blogger. The bookshop was to be found at 4, Bloomsbury Square. Just a few blocks from the museum. Perfect!

If you could find 4, Bloomsbury Square that is. Bloomsbury square was no problem to find, however number 4 turned out to be non-existant. Like 21B, Baker Street or any number on Diagonal Alley. I had to give that quest up but found another nice bookshop in the vicinity, London Review Bookshop. In the window display I saw just the book for me at that particular moment: ”The Ghost Map”. Of course I had to by it. I have since found ”Murder One” at 76-78, Charing Cross Road that sell crime novels but as I had just been a very good customer at Foyle’s that will have to wait until later when I’ve forgotten how much money I’ve already spent on books.

Read Full Post »

White areas on the map

As I’m in London and the keyboard isn’t the standard I’m used to, this post will be in English.

As a child I was fascinated by maps. My parents had a collection of old maps and it was really intriguing to sit there and look at the maps of old the Austria-Hungary empire and other such nations that no longer exists. So I started to collect maps as souvenirs when I was old enough to travel. I’ve got a fair collection.

So in preparation for this trip I dug out the maps I have over London to pack. I guess I should have begun to worry when I screened the whereabouts of the Tate Modern and the map said ”Bankside Power Station (disused)” instead of Tate Modern.

Last night we visited the O2 arena and the exhibition on Tutankhamun. It was well worth visiting. When I was looking at my maps however, this was uncharted area, white spaces on the map. I guess it’s time to get a new spiral bound A-Z. Map or not, we managed to get there in due order.

To top the evening we took the tube to Baker Street and wandered off down towards Oxford street. By chance we ended up in an Italian restaurant ”Strada” with excellent food. It is well worth a visit. I’m still stuffed.

Read Full Post »

Older Posts »