Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘post’

Moderna antaganden?

VårkrokusEn morgon, när jag stressad hade lyckats klämma mig ombord på pendeltåget och till min lycka upptäckt en sittplats som jag var i färd att sätta mig på, så ringde min mobiltelefon.

Det är mycket ovanligt att jag får samtal så tidigt på morgonen. ”Det är nog om mamma!”, tänkte jag och fiskade därför raskt upp telefonen medan en och annan medpassagerare betraktade mig med milt (min tolkning) ogillande blickar.

”Hej, det är Berra från [mummel] spedition. Jag tänkte bara säga att jag räknar med att komma vid elva-tiden. Då behöver ni ha pallyften redo.”
”??? Förlåt, vad är det du ska leverera?”
”Det är stolpar och nät som ni har beställt.” Aha, det var mitt viltstängsel.
”Men du; har du ringt tidigare och kollat att det passar?”
”Nej, men jag ringer ju nu.” (Så dumma fruntimmer kan vara!)
”Ja, har du tur så kan du ringa det här numret och se om min man har möjlighet att passa dig, men jag kan inte garantera något.”
”Men det fattar ni väl att någon måste vara där och ta emot.” Nu började Berra låta karsk.
”Javisst, det är därför jag har varit i kontakt med leverantören om att få besked om när leveransen skulle ske, utan att få något svar.” Amper.
”Men jag har ju redan lastat på! Kan jag inte lasta av idag får ni betala två frakter.” Mindre karsk men vill göra ett sista försök att försöka förmå kunden att inse att hon hade fel och lösa hans problem. Men den gick jag inte på; vad kunde jag för övrigt göra åt saken där jag sakta men säkert rullade in mot staden?
”Du, ring numret! Det kanske löser sig.” Och det gjorde det.

Häromveckan var det dags igen. Denna gång satt jag på jobbet när det ringde.

”Hej, det är Lena på Posten paket!” [skrap, skrammel, rassel]
”Hej! Vad kan jag göra för dig?”
”Jo, jag ska lämna ett paket och undrar var ni finns någonstans?”
”Jaha, när ska du göra det?”
”Jag är på väg nu. Har just svängt in på grusvägen.”
”Jasså, okej, men då fortsätter du tills du kommer till den stora gården …”
Lotsa taxichaufförer som inte hittar kan jag nästan göra i sömnen numera och varje gång när jag förutspår att de kommer att se ett upplyst hus till vänster … nu! är de alldeles häpna. Att lotsa en brevbärare från norra sida stan var ingen match.
”Nu tror jag inte att det är någon hemma hos oss men du kan lämna paketet hos mina svärföräldrar, de bor i grannhuset. Är de inte hemma kan du bara lämna paketet på deras veranda.”
”Men, men … jag måste ha en underskrift …”

Nu undrar jag, är det modern fenomen att bara anta att det finns folk hemma? Eller ska jag skylla detta på att skattemyndigheten (dvs. staten) som anser att alla jordbruk ska vara företag?

Annonser

Read Full Post »